I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Fasiken vad mycket segare allt går när man är förkyld.  betrakta gubben som snorig istf kräkandes.
Hela kroppen gör ont. Man kan inte gå på sjukgymnastiken ller sina raska promenader (springa ska vi inte ens nämna i sammanhanget). Laga mat orkar man inte och röja av i köket-inte heller. Det ser ut som Jerusalems förstörelse här. Som min mamma skulle ha sagt.  (Min sambo tycker det är så himla lustiga uttryck-och gammeldags-som vi använder i vår familj. han tycker  iofs att det är tillräckligt gammeldags att jag säger  "jamen det här räcker ju till en hel måltid till" och då är ordet måltid något man inte använder längre. Ja, inte vet jag, jag är nog rätt blandad i mitt ordförråd...)

Kaffe smakar illa när man är förkyld. Bara en sådan sak!
Nacken känns dubbelt så tjock och huvudet som om någon tryckt på reset så man sitter nollad och tom i den stackars värkande bollen. För dum för att uträtta något som helst av vikt.
Vägen ner i källaren till vedpannan är lång som en golgatavandring-eller vägen till arbetsförmedlingen, för den som inte har så stor igenkänningsfaktor vid de bibliska prövningarna. Men, eftersom man fryser, måste man ju elda.
Så man stapplar ner i källaren och tackar sig själv för att man åtminstone investerade i den där luftavfuktaren, så det inte är fullt så ruskigt därnere i mörkret som det annars varit. Vedträna väger förskräckligt mycket mer när man är förkyld. Nästan lika mycket som ett helt träd faktiskt. När man burit en hel skog och huffat och puffat eld på den, så det dånar lovande om den välsignade värmemaskinen, klättrar man närmast utmattad upp för trappan igen och belönar sig med det nybrygda kaffet som man redan glömt hur illa det smakar. Kaffe är gott. Kaffe är livselexir och svart guld för resetade hjärnor och gamnacke med tjock värk. Så är det bara. Det är en grundpelare att alltid luta sig mot. En kopp kaffe hjälper. Annars är man ju nästan sjuk!

Passionis: Såg i morse att herr A kissade något bättre. Men han är ju inte överförtjust i att matte står där och hänger över honom när han skall på lådan. Men han får inte bli sjuk igen!

Nä, djuren undrar nog ofta vad tusan vi sysslar med, vi som bestämmer över matskålarna. Truls tittar på mig som om jag vore fullständigt blåst varje gång jag säger att han inte får ha skorna. Vaddå får? Det är ju HANS skor-han måste väl få samla dem lite som han vill tycker han, och hämtar lugnt vidare tills nästan alla husets skor ligger på salsmattan. Inombords är han nog milt överseende med sin korkade matte.

Ja, ibland blir man nog lite smått idiotförklarad av dem, äsklingarna.

Förresten så använder jag också en del uttryck som kanske kan betecknas som gammeldags. Och måltid är väl ett helt vedertaget ord. Vad vill han kalla det för?

Haha!
Jag och min stackars sambo är nog varandras kontraster-som i så mycket annat. Jag är uppvuxen dels i en frikyrkomiljö, där man, säga vad man vill i övrigt, får sig en hel del ord till livs, varav somligt kanske inte används vidare flitigt utanför den sfären. Dessutom har vi alltid haft tillgång till och läst väldigt mycket böcker. Dessutom är språk ett av intresse och något som jag verkligen gillar.

Min sambo hade knappt läst en enda bok innan han som vuxen började läsa på eget bevåg. Han har dessutom dyslexi och har verkligen inga glada erfafenheter från skoltiden.
Han har inte fått med sig i sin kappsäck ens tillnärmelsevis en bråkdel av vad jag fått medskickat.

Fast varför han är så förtjust i slang, vet jag inte. ta på sig glajjor, åka grickor,  få nå´t i kistan,  borsta nötterna...ja, inte vet jag allt!

Stockholmare?

Och så krya på dig!