• fru AM

    Välkomna till Tivoli Empatia!

    I tidernas begynnelse hoppade vi på Barnkarusellen, men efter fyra år har vi fått uppleva det mesta i tivoliväg i den här stammistråden: berg- & dalbanor, skräcktunnlar, skrattsessioner i Lustiga Huset, spåmadamer … För att inte tala om alla timmar, veckor, månader, år vid Lyckohjulet – nit eller vinst denna gång …?


    Här är oftast högt i tak – vi pratar sömn och sömnbrist, barn och barnbrist (och möjligen brister hos befintliga barn ), ägglossning och utebliven ägglossning, jämlikhet och ojämlikheter, amning och flaskmatning, relationer, sorg, glädje, död, liv, recept på mat och recept på barnalstrande läkemedel och metoder … Ibland håller vi med varandra och ibland ryker vi ihop. Det blir som det blir. Tråden är som livet självt, helt enkelt.


    Välkommen att hoppa in, i farten, i trådkarusellen som utgör tivolits nav!  Presentera dig (med ålder, skostorlek, favoritchoklad, ungefärligt geografiskt läge och status i barnfabriken) när du känner dig mogen att kliva ut ur smygläsargarderoben. Många av våra stammisar är före detta smygisar … I den här tråden finns det en hittills oskriven regel som kanske skulle kunna formuleras så här: Vi bryr oss om varandra på riktigt – i glädje och sorg.


    Förra tråden: 

    www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3792698.html

  • Svar på tråden Välkomna till Tivoli Empatia!
  • snaily

    1up
    Ja det verkar vara den Daniel jag menar. Pärlor är vi allihopa i den släkten! (eller, kanske inte)

  • viktualia

    Snaily - man MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅSTE inte jollra av lycka som nybliven mamma! Särskilt inte om barnets pappa flytt till gästrummet. Sånt där är svårt. Här är det tvärtom så att jag är hysteriskt lättväckt och maken inte. Vilket gör att nu när han är hemma och förväntas dra nattlasset under vardagarna hinner jag vakna före honom, vilket gör att Trollet hinner vakna lite väl mycket innan hans pappa räddar honom. KRAM på dig, gumman!!

    1up - jag kunde hitta dig med första länken... och häftig pimpad vagn!

  • Vännerfan

    Snaily, Det är inget konstigt att inte sprudla av lycka! Får man inte heller sova blir det ännu värre och du har inte bara sömnbrist- du har även nyligen genomgått en förlossning (som du verkligen klarade av galant!!). Jag tyckte båda gångerna att de första 6 veckorna mest bara var en transportsträcka- förutom de allra första dagarna då. Det är sen leenden osv kommer och man får lite betalt för mödan. Tyvärr tror jag inte det är så mycket man kan göra åt att hon vill vara uppe på nätterna. Inte ens jag, som gärna försöker styra bebisarna med tider och så, försökte med det i början. De första 3 veckorna har jag läst att de inte kan somna annat än vid bröstet och att det inte är någon idé att prova nåt annat. Och då är det ju svårt om hon redan har ätit sig mätt. Tänk dock på att de har tillväxtfaser vid 1 respektive 3 veckor och då är hennes uppgift att äta, äta, äta, äta i något eller ett par dygn för att öka din produktion. Kram!!

  • passionsblomman

    Snaily, jag kan personligen inte ens förstå VEM som har lurat i någon att man skulle gå omkring hemma sprudlande lycklig den första tiden? Eller någon tid? Däremot är det -tycker jag- rätt vanligt med missnöjda gravida som är arga på att "alla bara drar skräckhistorier" både om förlossingar och småarnstid. Det fok berättar är väl ofta sina egna erfarenheter, och utifrån de berättelser jag fick hjar jag aldrig haft anlednig att vara förvånad över att det känns PRECIS som du beskriver.

    Hallå, kvinna, du är helt nyförlöst, du sover inte, allt är helt nytt med att ha en liten Yngla i hemmet,hormonerna sprutar och tårarna med-det är NU det är "baby-bluestime". Du är alldeles normal! Det du upplever nu är helt omvälvande, var snäll mot dig och låt dig bara vara! Ta en timme och dag och natt i taget. Det räcker. Du är där, det är allt hon behöver. Hur du känner dig i det hela spelar henne faktiskt mindre roll, helt ego som hon är. Alltså behöver du inte pressa fram något du inte ekänner, eller skämmas över något du faktiskt känner. Du är inte ensam! Vi vet precis hur det är. *stor kram*


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Lappis, ja ifall han får jobbet så blir det pendling. OCH han kommer att befinna sig ute på sjön, vilket känns sådär när Estonia-tankarna kommer över mig, men eftersom jag backar upp honom i det om han får det och vill ta det, så fattar ni ju lite HUR jäkla ilal han mår på sitt nuvarande arbete. Han får hellre vara hemma varanann vecka och vara någorlunda nöjd, än hemma hela tiden och må skit.
    Fast bäst vore ju om han fick ett jobb han trivs med här förstås. Men det kommer kanske, hoppas vi.

    Ore, ja om det ändå vore så att de grälade känner jag. men nej, de pratar inte med varandra alls om saken, utan berättar för MIG hur de sitter och mår. Särskilt mamma då. Och så vet jag hela storyn från bådas perspektiv och har  under lååång tid nu sagt "men sådär vet jag att det inte är menat och hon känner på ett halt annat sätt än du, men jag vill inte bli indragen i det här, PRATA med varandra och lös saken"
    Så den som blev galen och grälade igår, var jag och jag skrek som fan och svor och var helt ifrån mig, för att jag som jag mår nu bara inte orkar mer. Och dessutom så har mamma en fenomenal förmåga att ömkligt prata om hur utafnör och ensam hon känner sig som om det vore ALLA hennes tre barn som det är spänt med, och inte bara ett. Vilket sårar mig, då vi verkligen inte uteslutit henne på något vis. Istället fattar hon egna beslut utifrån hur hon sitter och tolkar saker och sedan är hon skitledsen trots att valen varit hennes egna. Det är helt sanslöst och själkritiken är noll. För vore hon lite objektiv så skulle hon inse att det kanske finns saker som hon själv säger som gör ont i andra. Som att hon inte gillar hur min syster tar hand om sina barn, eller hur henns nya kille är och blabla bla...

    Åh vad slut man blir av sådant där! Nä, jag vägrar låta mig belastas med vare sig allt pratbehovet eller att dras med i skuld.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • 1up
    Snaily: Han brukar ta hand om vår katt när vi åker bort, och så äter vi kvällsmat hos varandra ett par gånger i månaden. Min kille och han cyklar ihop också, de ska köra Vätternrundan tillsammans nästa år. :)
  • Telis

    snaily, jag känner igen det där. Nu i efterhand känns dom första månaderna som en väldigt kort period men när man var mitt uppe i det kändes dom som sju svåra år. Jag var ju också uppe flera timmar varje natt för att pumpa och hade sen svårt att somna eftersom det snart skulle vara dags att vakna igen. Dom första månaderna ÄR skitjobbiga! Och inte blir det bättre av att det är mörkt, kallt och massa snö så att man inte kommer ut så mycket heller. Hormonerna gör ju sitt till också. Men det kommer att vända, det lovar jag, även om det tar lite tid. Jag kan tyvärr inte säga att det gick så fort som sex veckor som för Vänner men det kommer, även om det känns tröstlöst just nu. Stor kram!!

  • Hattis

    *halkar som vanligt in lite fel*


    PB-hur var det, är det idag din sambo är ute på vägarna?! Har han kommit hem ännu? Hoppas att både resan och målet för den gått bra!!!


    Sweet - 90 dollar för en gran, jisses!! Här börjar det supertrista beslutet bli att det nog inte blir någon gran eftersom vi åker bort över både jul och nyår. Jjag brukar ALLTID ha gran, en STOR och gammaldags mörkgrön som barrar och DOFTAR!


    Kram Izzie, det där med att det går lättare direkt efter mf stämmer inte för alla.

    Glad gubbjakt har här inletts på paket nr. 2. Fick en konstig tant senast där jag hade lite svårt att förstå vad som skulle räknas som dag ett egentligen, mycket spottings och låååång tid innan det kom igång. Summa summarum 16-dagarsblödning och det utan spiral. Morr.

  • Hattis

    Mellanslagsmonstret har varit framme och snott alla utom ett!! Schas!

Svar på tråden Välkomna till Tivoli Empatia!