Välkomna till Tivoli Empatia!

För att kompensera för min bristliga huslighet så är jag mer än vanligt effektiv på jobbet, och har dessutom hunnit med litet husbyggerelaterat fix, och övrig tid så har jag och lillkillen lekt. Att högen på diskbänken nästan behöver tippskydd för att inte ramla ner, och att dammråttorna jagar runt bland leksakerna har jag försökt ignorera bäst jag kan... Och tröstar mig med att det jag hinner med blir bra gjort, i alla fall...

Godmiddag i snökaoset. Nästan komiskt mycket snö när jag inte måste åka någonstans i den. Fast vi ställde in resa till mina föräldrar igår. Oplogat vid garaget och förmodligen på vägarna med lockade inte. Fast vi hade skoj när vi tog hela familjen ner till garagen och skottade, lekte i snöhögarna och lät lilleman kravla i snön. Han var inte lika road. Men jag tror i alla fall att Mindre äntligen tröttade ut sig lite för i natt har ingen varit uppe alls - vare sig till barnen eller för egen del. Skönt! Och ändå är man trött!

Tack för tips om trots. Det känns som om vi varit igenom de flesta tipsen - och inget biter känns det som. Och det är alltid vi som är de stygga när vi säger till henne. Oavsett tonfall (efter femtielfte gången är man inte så lågmäld längre tyvärr.) Men det är väl en period hon ska igenom - blandar "kom o sitt med mig" med "försvinn jag kan själv". Sen blir det inte bättre när lilleman har blivit klängig och gråter för minsta lilla. Då vill storasyster ha uppmärksamhet med - och vi försöker verkligen berömma det bra hon gör. Men vi får väl leta fler saker att berömma/sysselsätta damen med. Känns som att ledighet blir bra.

Nästa bekymmer - lilleman vägrar sluta bröstet, trots att han kan äta både gröt o välling till frukost o kvällsslurk. Någon som har några tips? Det är inte mycket han får i sig inbillar jag mig. Men han tycks mer snuttsugen än hungrig. Är det bara att bita i det sura äpplet o lämna honom till mannen några dygn när jag försvinner ut? Börjar ju jobba i januari och nu börjar det bli tajt om tid...

Snaily -  helt normalt och jobbigt det du känner. Innan man hittar sin nya plats i tillvaron igen, med eller utan hormoner, så känns allt eländigt jobbigt.

Bifaller även jag kören som säger mata så mycket det går. Mata - rapa - mata mera om det går (slocknar bebben - pröva att lägga henne på rygg på ett bord - vaknar hon inte då är hon verkligen mätt o trött - vaknar hon kanske det går ner en slurk till innan hon somnar).

Här har det producerats godis i massor - en sort kvar att pröva. Vet inte varför jag gör så mycket i år när jag försöker tappa något kilo till (eller omfördela). Men lite mysigt är det. Hemgjorda julklappar om inte annat.

Dags att plocka upp lilleman!

bristliga? Försöker jag komma på nya ord, tro? Det var nog ett skrivfel mellan bristfälliga och bristande. Normalt sett tycker jag att jag klarar mig hyfsat på svenska

Hej! Springer in här en snabbis medan Pricken sover! Har varit hektiskt ett tag nu, tapetsering, målning, städning, bakning, julklappshandling, skottning... Anywhoooo

TUSEN TACK för den trevliga lunchen, repris snart!!!!

Nu kommer jag inte ihåg vad jag läst ikapp i omgångar men bra att ha för Gosnosen:
Bröstmjölk till röda barnstjärtar, täppta näsor och dina egna bröstvårtor
Paraffinemulsion för att skita lätt som en plätt
Babysittern har Pricken suttit i sen dag 1 hemma men så var han ju som en 2-månaders (minst) i storlek också och rätt stadig från början, eller också är jag sämstaste mamman för jag tänkte inte ens att det skulle vara dåligt.  

Snaily – Nu har jag inte läst vad du skrivit men jag kände själv att jag tog hand om honom lite på autopilot och först efter kanske 7 veckor så KABLAMM blev jag helt hopplöst förälskad. Jag visste att det skulle komma förr eller senare så jag lät babybluesen få finnas utan stress.  

Nu är han vaken. Puss på er" 

Ah, var precis och tränade igen på lunchen, härligt! Får mig på så bra humör. Jag som aldrig tyckt om att träna i gymmet (boooring...) tycker nu att det är lugnt och skönt. Jag går där i min egen takt och kör igenom muskelgrupp efter muskelgrupp, skönt är ordet!
Men  nu är det slut på att stå på plankan, gick inte alls idag. Antar att magmusklerna har delat sig för mkt nu.
Mitt mål är att träna fram till v20 iaf, sedan får vi se. Ju bättre form jag är i ryggmässigt mm, desto bättre mår jag när det blir tungt tänker jag mig...

I fredags gjorde jag en dum grej tror jag. Varning, lååångt...

De ringde ju från dagis och bad mig hämta hem henne för att hon inte var pigg (hon var pigg i torsdags så vi trodde hon var frisk...) och sedan blev det visst rätt mkt mellanmål för att vi skulle köpa gran innan middagen. Helt plötsligt upptäckte vi att kl var 19 och Moa inte fått ngn middag och 19.30 brukar det vara välling. Så vi tänkte att lite pannkakor blir bra (annars är pannkakor ingen riktig middag enl mig ). Hon åt gladeligen och sedan en stund efteråt kom hon på "nu vill jag ha min middag - makaroner och köttbullar!". Men Moa sa vi, du fick ju pannkakor till middag idag. Stooooor katastrof! Man kan ju inte äta pannkakor till middag (har ju aldrig hänt förut...). Suck. Maken försökte sin vana trogen medla "men du kan få makaroner till middag imorgon, det blir väl bra". Fortsatt storgråt. Precis mitt i vår tänkta middagsfrid. Jag lackade ur och gick in till henne (hon satt i ett angränsande rum och ylade) "men Moa, nu blev det pannkakor till middag idag, det är väl inget med det. Skärp dig!!" Då hickade hon ju till och slutade gråta och skulle kramas.

Men sedan kom jag på efteråt att det är inte så jäkla bra att ta i med hårdhandskarna när hon får känsloutbrott. Tänk om hon blir en kuvad människa som måste gå i terapi när hon är 30 bast för att hon aldrig fick släppa ut sina känslor? Hon måste ju få vara arg och ledsen ibland. Det är bara att jag tappar tålamodet då och då, och dessutom är jag så van vid att hon är "go' och glad" så jag överreagerar kanske de få gånger hon "ballar ur". Jag fick mig iaf en tankeställare. Men det är inte lätt att vara förälder alltid...

Puss tillbaka till nenne och söta Pricken!

Snaily: för mig var de första 4 månaderna rätt mörka men det berodde väldigt mkt på två saker: amningstrubbel och att Moa inte sov nästan alls på dagarna (jag fick INGEN egentid alls). Dessutom tror jag att jag åkte på en lätt förlossningsdepression. Så jämför inte med mig (jag menar, jag tror inte du kommer att må såhär i 4 mån) men jag vet hur du känner dig...

Men Muggles - jag tycker inte att det låter som om du överreagerade på hennes "känsloutbrott". Oemotsagda små despoter kan nog bli riktigt djävliga att umgås med när de blivit stora ... Det handlar väl om att låta dem ventilera sina känslor (vilket hon ju fick) och sedan styra upp situationen (som du gjorde). "Nya Moa" har också kanske lite att göra med den stora förändringen som är i vardande. Hon kommer bryta ihop många gånger - både med och utan anledning, både begripligt och obegripligt nog, om du förstår vad jag menar. Jag tror hon är i de bästa av föräldrahänder att bli guidad genom känslodjungeln. Kram!

mugglan - ser Moa framför mig i terapistolen när hon berättar om sin elaka mamma som bara ville ge henne pannkakor till middag ! Själv får jag fortfarande höra från min mamma "MEN gråter du nu IGEN!!!" så snacka om att ha blivit tillsagd om att inte visa känslor ända upp i vuxen ålder.

Muggles - Jag tycker inte det där var nåt farligt. Visst ska barnen få vara arga och visa sina känslor och det gjorde hon ju. Men mammor och pappor måste väl också få göra det ibland och få visa att det finns gränser för tålamodet? Jag tror inte på att det går att vara superpedagogisk i alla lägen.
Ibland är det ju dessutom så att man blir så arg att inga argument eller försök till samtal fungerar. Det är då man bara säger ifrån rakt av och sedan kan man diskutera om man tycker det behövs, när allt gått över och lugnat ner sig, och båda parter är sansade och mottagliga för prat.

Ett kuvat barn är ett barn som mer eller mindre aldrig visar några känslor för att det inte vet hur det ska agera eller för att det inte törs. Eller?

Snaliy - jag har inte mycket att komma med mer än det som sagt och en bekräftelse över att jag tycker som de andra och att jag var också nere i träsket, som jag kallar det. Jag föll även i ett och annat träsk senare. Det tar tid att vänja sig vid allt nytt och man vet inte vem man ska lyssna på eller hur man ska få rätsida på allt. Jag tror att man bara ska lyssna på sig själv och ev bolla med maken. Om man känner att det absolut inte räcker kan man be om "externa" råd. Jag är övertygad om att allt som händer och allt du känner kommer ordna sig, förr eller senare. Och det tog tid även för mig att verkligen känna den sanslöst djupa kärleken till Stora, kanske 4 mån. Det var först då allt kändes stabilt.  För maken tog det ännu längre tid.