Hej, ett litet (långt) livstecken från mig! Jag läser men orkar inte riktigt med att kommentera just nu. Jag lider och glädjs med er som vanligt 
Jag kämpar på och håller näsan över vattenytan.
Här kommer ett långt ego-inlägg, läs ni som orkar, en snabb sammanfattning är att allt är fortfarande bra 
I går åkte vi in till fl för kontroll då jag haft ont i magen till och från under natten som sedan blev regelbundna onda sammandragningar (mellan 3-7 min mellan varje). Jag ville inte ringa men maken tvingade mig, de tyckte vi skulle komma in för kontroll och jag tänkte att de kommer bara säga att det är förvärkar och sååååå naturligt *suckar* Väl där så visade sig att blodtrycket var förhöjt att jag hade bakterier i urinen och jag visst hade ordentliga sammandragningar när väl CTG togs, tur att vi åkte in! Fick en bricanyl-spruta i låret, den var inte mysig, men den hjälpte direkt! Så skönt.
Jag hade sedan "turen" att träffa ännu en läkare som talade dålig svenska som dessutom försökte övertala mig att föda vaginalt, tre (!) gånger under vårt samtal. Till slut ilsknade maken till och sa det är slutdiskuterat, det är bestämt att det blir snitt då ville läkaren veta VEM som beviljat snittet, inte roligt! Skönt att maken var med. Sen frågade jag om Bricanylet hur länge det sa i och så, då svarade han att det var mest placebo-effekt och ibland bara höll i sig i 20 min! (tyckte det lät konstigt...)
De fortsatte ta blodtryck och det gick neråt sakta men säkert. Fick ligga kvar för observation hur kroppen skulle reagera när sprutan gick ur så maken åkte och jobbade, när det gått 4 timmar var det dags för CTG igen (bm berättade att Bricanyl satt i ca 4 h...) och jäklar vilka sammandragningar (värkar) jag fick, tur att man har profylaxen. Så, en spruta i nästa lår som gjorde ännu ondare och som jag mådde ännu sämre av (hjärtklappning och skakade långt efteråt) Men så försvann sammandragningarna igen. Frågade BM om mat, hon svarade att det var bara att hämta i lunchrummet, då började jag storgrina och försökte förklara hur jag kände för att vara där och jag inte ville gå ut och träffa på varken gravida som skulle föda elller nyss fått, hon förstod och mjuknade (hon låtsades inte om att hon visste vad som hänt oss innan) och fixade mat till mig på rummet, så skönt.
Sen väntade jag. Och väntade...
Vid 3 fick jag äntligen träffa läkaren igen...jag ville bara hem....Han bestämde iaf att jag skulle till bb och ligga kvar där under natten för observation för att vara säker på att inte få värkar igen. Jag dog en smula invärtes när han sa vart jag skulle, en ny bm kom och hämtade mig och tog mig upp. Jag försökte hålla ihop medan jag blev tagen till min sal, som tur var jag själv där. När hon gått bröt jag ihop fullständigt och storgrinade, jag kände mig så ensam och ledsen och sista stället på jorden jag ville vara, var på bb utan en bebis...Som tur var kom maken då och tröstade. Sen tog han tag i att kalla på personal och fråga vad som hände egentligen. De förklarade för oss att man inte tänkte stoppa upp i tre veckor till och att det var ingen fara om bebisen kom nu (skönt att höra) och att vi skulle få besöka neo om det blev aktuellt. Så det vara bara att avvakta och se hur det utvecklade sig. Maken åkte hem framåt kvällen och livet kändes lite bättre.
Sen fick jag en rumskompis...Hon var inte så rolig, hon sa inte så mycket, och när jag sa något svarade hon så där hysteriskt nervöst. Senare på kvällen kom hennes kille/man och de sätter igång och hångla bakom skynket!!! Jag trodde jag skulle avlida när jag hörde slafsandet, bläääää! Gör man så när man delar rum med någon?! Jag tycker inte det. Sen åkte han aldrig hem heller, vid 22 började jag demonstrativt plocka ihop mina få ihopskrapade toalettsaker, DÅ fattade han och pep hem...
När jag vaknade i morse efter en riktigt dålig natts sömn så var det första jag sa till personalen: Jag mår bra när får jag åka hem?
Tog morgon CTG och såklart somnade ju Leffelina efter en stund och vägrade vakna trots nyponsoppa...När jag väl fick träffa jourläkaren vid 13 så ville hon ha nytt CTG pga av det så jag kunde åka därifrån med en "snygg" kurva som hon sa. Men då skötte sig Leffelina och levde rövare
Sen fick jag äntligen åka hem och nu ställer vi nog båda in oss på att vi kanske får träffa bebis tidigare än planerat.
Cicci - Förhoppningsvis ska hon slippa heta Leffelina, men det ser osäkert ut än, vi har några namnförslag men inga gemensamma favoriter.
), ägglossning och utebliven ägglossning, jämlikhet och ojämlikheter, amning och flaskmatning, relationer, sorg, glädje, död, liv, recept på mat och recept på barnalstrande läkemedel och metoder … Ibland håller vi med varandra och ibland ryker vi ihop. Det blir som det blir. Tråden är som livet självt, helt enkelt.
fast för ångestens skull gör det kanske inte så mycket om hon skulle komma lite tidigare..? Kram iaf!! 
fast för ångestens skull gör det kanske inte så mycket om hon skulle komma lite tidigare..? Kram iaf!!