Vet ni, maken åkte imorse, sitter/ligger/raglar antagligen omkring som bäst nu på färjan.
Vi hade en rätt hätsk diskussion igår, och det kändes jobbigt att skiljas nu, inte för att vi är ovänner, men stämningen är rätt tryckt mellan oss. Och denna gång är det nog tyvärr jag som är en rätt stor del i orsaken till det. Jag har helt plötsligt svårt att skaka av mig allt som varit och se framåt. Nu när räddningen (hoppas vi) är nära, har JAG börjat älta.Ni vet, börjar minnas gammalt groll, saker som han sagt och gjort och hur sårad jag blivit, hur jobbigt det varit. Ja, all SKIT som varit börjar ta för stor plats i min hjärna.
Därför blir jag mer och mer övertygad om att jag måste ta och börja vända på alla stenar och rensa mitt system. MÅnga tillbakahållna argor och ledsnor där inne som nu gör sig påminda och vill ut. Jag är rädd att jag ska bli bitter och vända det mot min make. Att jag kommer anklaga honom för allt smärtsamt som jag/vi gått igenom och inte kunna förlåta och gå vidare. Visst har det varit mycket skitjobbigt kring honom, men om han nu har en diagnos, så är det ju vissa saker som han faktiskt själv inte kan/har kunnat styra över alla gånger. Han sa något igår som etsade sig fast i mig: "HUR kommer det sig att du minns bara allt som varit dåligt? Själv har jag glömt och förlåtit allt dåligt och det som du har gjort eller sagt som sårat mig, för LÄNGE SEN och lämnat det bakom mig." Och det är faktiskt så att han förlåtit mig för mycket. Och han lämnar gammal skit bakom sig när han väl kommit igenom det och förlåtit. Jag har också alltid varit en sån som förlåtit och gått vidare. men nu... Vad är det som händer

Så på måndag ska jag kolla upp vad det finns för hjälp till mig. Behöver nog prata med någon kurator av nåt slag skullejag tro. Jag vill inte förstöra det fina som jag och maken trots allt har.