Ok, vet inte riktigt var jag ska börja. Den stora anledningen till min dipp i humöret är nog att det varit för mkt utav allt. Vi har flyttat (men det har gått kanon och vi trivs så bra). Men gubben som köpte vårt gamla hus har varit så jobbig. Han har ringt ett flertal gånger och frågat en massa. Sen en dag (efter vi flyttat, men inte lämnat över huset) så åkte vi förbi för att fixa en lampa och då upptäckte vi att han varit och planterat sina egna träd i vår trädgård och sen flyttat/gjort sig av med några utav våra. Nu vet jag att detta spelar ingen roll (vi skulle inte ta med oss ngt) men kan man inte fråga först eller vänta en vecka tills det var hans? Detta och allt annat som han hittat på har tagit mkt på min energi.
Sen hör det till saken att jobbet är riktigt jobbigt just nu. Man får ta rätt så mkt skit av en "gubbe" på jobbet. Han har nyss skiljts sig från sin fru, men det gör väl inte det ok att vara en surgubbe och hela tiden gnälla på oss andra?
Och sen har min svärmor retat gallfeber på mig. Som tur väl är så känner maken likadant. Det är så många småsaker som hon hela tiden kommenterar ang E. Hur vi klär henne, matar henne, lägger henne mm. Nu i helgen hade vi kalas och då var hon riktigt jobbig. Hon fick både mig (mest mig) och maken att känna oss som världens sämsta föräldrar (för att E fick smaka cheesecake, för att vi ville vara med vid presentöppningen, för att vi hade ljus på soffbordet mm)
Sen ringde hon mig igår och sa att hon ville träffa E nu i veckan (för vi ska till Blekinge i helgen) och då får hon ju inte se E på en hel vecka. Till saken hör att de bor 300 m ifrån oss och att mina föräldrar träffar E typ max 1 gång per månad. Vi har hela veckan planerad med jobbfest, barnvakt åt en kompis, afterwork mm, så vi hade inte en dag ledig och detta blev hon sur för......
Sen en sak till som iofs gjorde oss på bra humör igår, men som har legat och gnagt i oss ett bra tag. På E:s 10-månaderskontroll så sa läkaren att E hade ett blåsljud på hjärtat och att hon skulle skicka en remiss till sjukhuset för att kolla upp det. Det tog mer än 2 månader innan vi kom dit, men igår var det alltså dags. E fick göra ett EKG och lite andra tester, men sen konstaterade läkarna att det var ett "snällt" blåsljud som hälften av alla barn får under sin uppväxt. Det påverkar inte E på ngt sätt alls och kommer att växa bort (inom 1-5 år). Puh, vad all spänning släppte. Jag avskyr (vem gör inte det) att vara på sjukhuset, speciellt när det gäller ens barn.
Så allt detta har gjort mig rätt så låg på sistone. Tur att jag har världens bästa make som alltid stöttar mig. Jag vet att E:s hjärta är en stor sak, men allt det andra är ju småsaker jämfört med vad ni andra alla går igenom.
Hoppas ingen tar illa upp.
