Åh! Gosnosen vad roligt! Stort stort grattis 
. Äntligen är väl verkligen ett passande ord i sammanhanget. Grattis igen !
Fru E, hoppas att ni hade det bra på resan . Kul med det nya huset, men jag förstår att det är arbetsamt med renovering och grejer. Bestämde ni er för granitskiva förresten?
Snorkis, din stackare, förstår att du har det tufft. *kramar om*
Förresten, det där med att efterlysa folk, var är Izzie och Kängu? Och Junilejon?
Porchez, grr vad jobbigt med killen. Trist beteende. Kan på sätt och vis förstå hur du känner, tror jag. Ett ex till mig var inte alltid den snällaste men jag tyckte att det var jättejobbigt när andra människor påpekade saker som han gjort eller sagt och hur dum han var. På något sätt tog jag det som kritik själv, jag hade ju faktiskt varit intresserad av den där killen, kär till och med, och om han var en sån idiot så vad var jag då, som föll för honom? Men den känslan gick över med tiden, och jag kunde se på det hela på ett lite mer nyanserat sätt (tycker jag i alla fall 
).
Sexliv, intressanta diskussioner ni har haft. Håller med flera av er andra, ju mer sex man har dessto mer vill man ha, men har det varit lite stiltje ett tag så är det precis som att kroppen har vant sig av med det och sexlusten avtar. Själv tycker jag att vi har ett ganska bra sexliv, även om jag knappt kan komma ihåg att vi hade sex de senaste två månaderna, men uppenbarligen så har vi ju haft det. Om det inte är Jesus nr 2 som växer i magen. Tyckte att det blev en jättestor skillnad när jag slutade med p-pillerna, tror att jag har sagt det innan, men helt plötsligt så fick jag sexlust. Innan krävdes det nästan alltid att maken tog initiativet, eller att jag på något sätt tyckte att det skulle passa med sex (tex "nu borde vi nog ha sex för det var så längesen") för att jag skulle känna mig sugen. När jag slutade med p-pillerna så började jag i princip att kommendera maken till sängen, vilket han tyckte var en klar förbättring sedan tidigare . Gravidsex, tja, vi har lyckats göra det några gånger här faktiskt, men det gäller att tajma med illamåendet... och att de stackars boobsen knappt ens nuddas (jisses vad ömma de är). Än så länge tycker jag att det känns mest som vanligt, men så är jag inte så långt gången heller.
Och det där med att visa varandra att man tycker om varandra, det är inte alltid så lätt. Vi har haft en del sådana diskussioner maken och jag. Vi fick förresten en bok, i bröllopspresent av makens föräldrar, tror att den är ganska poppis i vissa frikyrkosammanhang, men den var faktiskt ganska bra. Författaren menade att alla har olika behov för att känna sig älskade. Vissa vill ha fysisk närhet, andra vill ha tid tillsammans, vissa vill ha presenter osv. Eftersom få av oss faktiskt är tankeläsare så måste man berätta för den andra vad det är man vill ha, och den får också anstränga sig för att faktiskt ge det. Själv har jag insett att jag är en person som känner mig älskad när någon gör tjänster för mig, vilket har lett till en del diskussioner mellan maken och mig, eftersom jag vill att han ska hjälpa mig med något och han är en person som tycker att det kan väl likaväl någon annan hjälpa dig med, eller att det är bättre att jag gör det själv, men för mig så handlar det inte bara om att få saken gjord, utan också att veta att han bryr sig. Vilket han har haft jättesvårt att förstå, blir det gjort spelar det väl inte någon roll av vem menar han . Hm, det blev kanske lite virrigt, men det jag ville säga var att jag förstår hur du menar PB, att du vill ha en ryggmassage, utan att behöva be om det, och utan att behöva höra en suck efteråt. För man vill känna att den andra bryr sig. Det är ju i pricip samma som det Nenne sa, vad ska jag göra för att han/hon ska tycka att jag är en bra fru/man?
Ego, ja nu har vi berättat för några stycken dådå. Kan väl säga att vi överraskade lite, blev överraskade tillbaka på samma sätt av ett par. Blev glad, sen blev jag lite sur (jag är kanske lite överkänslig för tillfället). Hon visade sig vara i vecka 14, och jag kände lite "jaha, varför skulle vi berätta nu då, om de uppenbarligen inte gjorde det för oss när de var i samma vecka". Vi har träffats ett antal gånger den senaste månaden och jag ser ändå henne som en av mina närmaste vänner,men hon kanske inte gör detsamma? Men men, nu är det som det är och jag kan inte gärna ta tillbaka att jag har berättat *surar lite fortfarande*, dessutom hade det i princip varit omöjligt att dölja, om jag inte hellre hade velat att de skulle tro att jag var dum i huvudet som aldrig vill göra någonting och bara vill sova på rummet. Just nu känns det inte så kul att vara iväg alls faktiskt, är trött, illamående, yr och jag känner mig nedstämd och orolig. Har fått tråkiga nyheter hemifrån som gör ännu mer att jag hellre vill vara där än här 
. Men men, det löser sig nog och hursomhelst, vi känner oss i alla fall glada och jäkligt tacksamma för vad som har hänt, med tanke på vilka jobbiga erfarenheter av plusjakten som så många av er här i tråden har.
Tinga, glömde ju att gratulera till bra vägningsresulat, grattis! Och kul att läsa om din resa . Hund i vagn , herregud, tror inte att min hund hade varit så nöjd då. Hon vill nog hellre gå själv.
Snaily, läskigt med sparken. Säger som Parnassia, finns det inte någon möjlighet att få slippa de mer riskfyllda uppdragen? Fast det kanske är svårt om ni inte är tillräckligt många som jobbar?
Hattis, butter 
Hihi!
Skulle det kunna vara...?