Vi fortsätter blanda och ge

Glömde; vad ÄR det frågan om med alla kräkningar! Stackars lilla Moa! Och stackars Puff och alla andra magsjukedrabbade!

Lappis, jo, det ÄR jobbigt. Och det jag är mest trött på av allt är att skulle inte jag själv vara och dra i allting, så skulle det just precis tigas ända in i evigheten. Det står jag inte UT med och jag blir så ARG emellanåt -för att jag egentligen är så ledsen.

Det gräsliga är att min analys av det hela är att ingen någonsin lärt min sambo värdet av att prata om saker. och heller inte att vad just han känner och tänker skulle spela någon roll. Han glömmer liksom bort att det är han som är den som ska komma och krama, visa närhet, säga små saker till mig. Istället är min son helt fantastisk både på att se nä jag inte är så glad och att komma och säga "här får du en kram mamma, det verkar du behöva"
då blir jag ännu mer ledsen över att sambon inte gör det...

Nåväl, jag ska inte dravla om hela vårt förhållande såhär, det räcker ju med att ni vet att det liksom inte BARA är själva minus eller plus-grejen som är jobbig. Hela vårt nya liv tar ju tid och kraft och har sina ängsliga stunder också. Pengar...jobb man vantrivs på...

Själv är jag skitarg inombords över att jag inte får välja själv vad jag vill göra med mitt liv. Jag VILL vara hemma med barn ett par år. Jag VILL INTE jobba och arbeta på min karriär och söker ingen självbekräftelse i yrkeslivet just nu.
Jag har absolut noll energi eller lust att resa mig ur det här och skynda mig att skaffa ett jobb.

Jag vill upptäcka världen ihop med en liten människa på nytt. Delta i allt h*n lär sig och bara vara i den närhet som bara går att ha med ett litet barn som vilar alldeles alldeles trygg i ens famn. Jag vill sitta och lyssna på klunkandet när mitt barn sväljer bröstmjölken och hålla i en liten fot under tiden. Jag vill snusa på det fjuniga huvudet och känna doften som bara är några korta veckor och sedan aldrig mer.

Visst är min lilla familj egentligen komplett-precis som Mugglan säger. Men jag själv har en så tydlig och självklar bild och längtan efter vad jag villha av tillvaron nu. Den bilden har varit glasklar i 6 år nu. Jag känner mig så JÄVLA blåst på konfekten.

Så, där har ni ett riktigt nattsvart inlägg helt bräddfyllt av självömkan...

Pb: Sitter här med tårar i ögonen! Du skriver så bra! Åh vad jag önskar att jag kunde ge dig det du vill ha eller åtminstone säga att det kommer bli bra, du kommer att få det du önskar! Men i denna karusellen finns det ingen som kan komma med löften, det om något har man väl lärt sig i den här tråden!

*kram kram kram*

Kram till alla andra glada och ledsna också för den delen!

Nu ska jag packa ner datorn och gå ut till bussen och åka hem från skolan igen!
På återseende!

Stor kram PB! Även här svämmar tårarna över alla brädder när jag läser vad du skriver! Livet är så orättvist!!!

Stort grattis till dottern Parnassia! (Här i tråden går vi som vanligt mellan glädje och förtvivlan...) Ser fram emot alla höra hela storyn sen!

Stackars magsjuka Puff!! Och stackars Goa Moa! Men Moa är frisk igen eller?

Mugglan, Skickar även en kram till dig! Det kan väl inte skada iaf som maken din brukar säga...

MSW, Min förlossningsskräck jag kände efter förlossningen går nog att bota utifall, OM det skulle vara så att vi skulle vilja ha ett barn till. Jag är en fajter och om någon säger till mig att "det där klarar du nog inte" då vaknar stridslusten till i mig. Är nämligen uppvuxen med att få höra den frasen så... Men egentligen skulle jag nog bäva mest för att ev. vara illamående i 14 veckor eller mer; det tog så på mig psykiskt. Inte för att det är någonting emot att må dåligt över att inte bli gravid, det är ju hundra resor värre, men för mig var nog illamåendet värre än förlossningen ändå.

Och tack för alla frågor om min foglossning och för alla snälla kommentarer om min förlossningsberättelse! Foglossningen kommer nog sitta i lääääääänge till, så ni får nog fråga igen hur den känns om ett halvår eller så! Jag har ännu inte varit ute och promenerat mer. Ser inte vitsen med det då jag bara riskerar att det gör satans ont i flera dagar efteråt. Behöver troligen inte hämta på dagis den här veckan heller. Skönt!

Nu måste jag kolla till Lillprinsen. Han sover ute och babyvakten förlorade just kontakten. Tjing!

Hej hej!!!

Tittar in en snabbis, då jag behövde en paus från mina studier.....
(påsklov denna veckan och pluggande för mig..... )

Parnassia
Stort grattis till er!!!!!!!!!!!!
Hoppas att allt har gått bra!

Liten
Tyvärr är mina två amningstoppar i L, men som sagt knappt använda. (en helvit och en svart/vit randig)
Påsken blev faktiskt ok till slut!!!
Och skönt det......

Muggles
Hurra för glad gubbe!!!!
Stort krya på dig till Moa.

PB
KRAM

PB: ja det är fördjävligt ibland, vad finns det annat att säga? Livet är orättvist och det är så surt att försöka acceptera det. Vissa dagar lyckas man och andra inte.

Har du fortfarande molvärk? Vad konstigt att ha det så länge i flera dagar utan att mensen kommer... Det är ingen känd biverkning av progget? Ska du testa igen den 9:e?

Förstår att det känns kämpigt att försöka "kräva" ömhet från sambon. Min man har varit dålig på det där med att säga när ngt trycker honom. Jag har istället märkt när ngt är fel och så är det mitt "jobb" att fråga ut honom, man har fått liksom dra ur honom saker. Men han har blivit bättre nu och lärt sig säga när ngt är fel, iaf ibland. Har du sett ngn utveckling på din sambo el är han lika "dålig" på det nu som förut?

Ja Moa är frisk men det höll i sig i flera dagar att hon knappt fick i sig ngt och kände för att kräkas när hon väl åt en smula. Igår var första dagen som hon åt i närheten av en riktig måltid (och hon har blivit så smal i ansiktet! ).

Tack för kramen Vänner - det kan aldrig skada, det har han faktiskt helt rätt i!!!

Men hörrni, ni behöver inte gratta till glada gubben, det betyder inget längre känner jag...

Jag mår ändå mkt bättre nu än förra månaden, så det är ok.

MrsB: vad kul med vik förresten! DET kan vi gratta till!

Mugglan, jo han har definitivt utvecklats när det gäller sin kommunikationsförmåga, men jag känner fortfarande alldeles för ofta att det är mitt jobb att ta upp, nysta och dra fram saker. Jag hatar det! Men eftersom det som väl kommer fram ur honom kommer ur ett hjärta av guld så vill jag ju inte ge upp om den fina människa han är.
Det patetiska är ju att det egentligen är så SMÅ saker som skulle göra så stor skillnad. Ett SMS, en lapp på dataskärmen, lite ögonkontakt vid matbordet...ja , du fattar.

Jag har inte så mycket molvärk alls idag och tycker nog det var mycket mindre igår med. Eller, det kommer och går. Det har varit mer på morgonen och sent på kvällen. Men inget händer blutweis. Testa på testdagen är visst viktigt oavsett blödning, så det lär jag ju göra. Om inte annat för att få klart att jag lika gärna kan sluta stoppa upp Progg.

Passionsblomman - Om hela karusellen med IVF går åt skogen så tycker jag att du ska ta kontakt med socialtjänsten och erbjuda dig att vara stödfamilj eller dyl. Du har verkligen kärlek och engagemang som räcker till fler barn än din son och det finns SÅ många små liv som behöver få en vettig vuxen i sina liv! Skulle ni välja att ta hand om fosterbarn på heltid så får man en liten ersättning och är barnen små kan man vara motsvarande föräldrarledig med dem. Jag tycker att det skulle vara förspilld talang/kraft om du inte utnyttjade din stora omsorg och insikt i vad barn behöver på något vis.

sen det där med att ha ett fokus (bebisfabriken) och inte vilja ta tag i andra (jobb/sysselsättning) är ju helt naturligt! Vem sjutton orkar göra allt på en gång?!?

Massa kramar!!!!!

Och massa kramar till er med kräkiga barn och andra hemskheter. Själv har jag varit på bilburen shoppingrunda, ides dock inte åka till centrum... Däremot har min mamma fått visa upp sitt första barnbarn på jobbet under stort jubel. Fniss!