Vi fortsätter blanda och ge

PB: vad skönt att känna så "det får duga"! Jag känner mer så nu (ibland) men absolut inte som nybliven mamma. Någonstans var jag beredd på sömnbrist mm men det är aldrig samma sak att vara mentalt förberedd som att verkligen uppleva det. Och det som verkligen gör slut på en är en långvarig sömnbrist. Det var när Moa var ung 4 mån det var som värst tror jag. Vissa nätter sov jag bara sammanlagt 4h, och då ofta uppdelat i 2 delar. Jag fick även insomningssvårigheter, så när jag ammat och pumpat och hon somnat igen så kunde inte jag somna. Och låg där helt utpumpad men ändå klarvaken och var stressad för "om 2-3h vaknar hon igen". GAH!

Och så sov den rackaren inget på dagarna... Hur hon den lilla bebisen klarade sig på 9h (19-05) sömn förstår inte jag... Och eftersom jag omöjligt kunde somna lika tidigt som hon på kvällen (trots sömnbrist) så blev det rätt lite över till mig.

Tack gode gud för min underbara make som iaf tog matningen kl 23 så jag fick sova... OCH vissa morgnar gick upp med henne kl 04.30-05 och lät mig sova en timme till. Han gick sedan till jobbet (som programmerare! som kräver en viss koncentration) och fick nog inte mkt gjort tyvärr... Han säger att den tiden är helt dimmig för honom med. Gudars vad vi slet. Men det blev människa av den lilla bebisen med - och nu sover hon som en gudinna på både nätter och dagar. Nu för tiden kan hon lätt sova 2-3h på dagen - är inte det typiskt!!!

muggles, i ditt fall med förlossningsdepression är det kanske fel råd att ge. Men för mig, som inte hade så lätt att få till den här lilla killen, så känns det som en jättebra påminnelse som jag behöver få ibland. Det har varit en jäkla resa och det här är det enda barn jag kommer att få, jag tycker att det är jätteviktigt att jag kommer ihåg det och njuter av nuet, inte bara koncentrerar mig på att jag är trött eller hur det ska bli sen.

Men som vanligt så får man ju förstås tänka på vem man säger vad till. Nu verkar ju inte Vickan ha någon förlossningsdepression utan vara mer otålig och då kanske det passar bättre att påminna om att det här faktiskt ändå är en kort övergående fas i det stora hela?

PB, bullbakning och långfrukostar är ju inte allt, att vara den mamman som hejar högst på handbollsmatchen kan räcka nog så långt!

mugglan - han kommer att bli en utmärkt pappa! Själv är jag livrädd för att jag ska bli som de dåliga sidor min mamma har (har precis pratat med henne i telefon ... ett av de där hon lyssnar absolut inte samtalen).

Mugglan, jaaaa, dimma är ordet! Min sambo jobbade ju natt också, så han var ju hemma och sov på dagen-så man fick ha det väldigt tyst och stilla för att han skulle få sova. På nätterna var jag helt ensam. Fast när han jobbade väckte jag honom vid tretiden och då kunde han ju ta pojken lite så man kunde ta en dusch eller vila en liten stund.
När han var ledig var vi ju två. Då kunde han flaskmata något av målen på natten iland för jag läckte ju mängder av mjölk så det brukade finnas extra i kylen.
Dessutom gjorde vi allt sådant som att handla och hålla på under hans lediga perioder.

Förstår all ångest som kan komma med paketet "barn". Läser om era tankar, känslor och funderingar och tror att jag förstår fast jag själv inte varit där och förmodligen inte kommer att komma dit heller.. inte när det gäller förlossningsdepression i varje fall. Jag tror säkert att en liten nyfödd kan vara supersöt och gullig på alla sätt och vis men jag känner ändå att det inte gör hela världen att jag missar de där första månaderna när jag sedan kan få "resten av ett liv".

"resten av ett liv" ...

*får omedelbart tårar i ögonen*

Än så länge har jag inte hunnit få nån värre sömnbrist, att få sova i tretimmars cykler verkar funka även om jag anar att det sliter ordentligt i längden. För min del handlar det nog mest just nu om att jag är otålig.

Otålig därför att jag är van vid att ta ut mig om dagarna. Jobba som en galning, åka buss långt och helt enkelt gå och lägga mig TRÖTT. Nu lallar jag runt här, förvisso med lite skum nattsömn, men med ett tempo som vida understiger mitt vanliga. Inser att sånt handlar om faser - både för Trollet och mig.. men ärligt talat har jag just nu lite småtråkigt. Det känns som att jag mest hänger här vid datorn och dumsurfar...

Maken tog hand om Trollet så att jag fick min promenad ändå... Gick en runda i makligt tempo, med strålande solsken, solbrillorna på näsan och hårdrocksklassiker i lurarna = njutning!!!

Imorgon kommer BVC-tanten hit på besök och kanske blir tillvaron mer uppstyrd sedan, antar att man ska springa till BVC lite då och då. Annars tänkte jag bryta min halvtrista bubbla genom att hälsa på föräldrarlediga vänner i min jobbstad. För så här med tre veckor borta från jobbet har jag redan drabbats av uttråkning...

Lappis: min Bvc-sköterska sa ngt mkt klokt till mig. Hon menade att vissa mammor fullkomligt älskar bebisperioden (känner vi ngn här som kan tänkas falla in under det kategorin kanske?! ) medan andra mammor inte alls tycker det är roligt men däremot älskar att vara tonårsförälder och sitta och samtala om livet hela nätterna igenom. Typ. Och ja, jag är nog inte den bebisälskande typen. Jag har aldrig tyckt att bebisar är speciellt intressanta. Jag har tex aldrig rusat fram till en bebis och åååhhh:at och oooohhhh:at (och gör fortfarande inte). 2-3-åringar däremot! Oj, vad de är roliga! De funderar så roligt och gör roliga saker och man får respons. Man kan visa dem saker, leka med dem. Det har jag alltid tyckt, även innan jag fick barn.

Nu när jag har haft bebis har jag blivit ngt mer bebisfrälst vilket innebär att jag gärna håller i en och gullar lite. Men jag tycker fortfarande de är rätt... tråkiga. De kan ju inte så mkt än. Med risk för att jag blir nersablad i tråden nu...

Så vad jag vill komma fram till - JAG tycker inte att du missar så mkt. Om du kommer in i någons liv vid 8-9 mån som vi diskuterat förut så händer det ju väldigt mkt då (krypa, gå, första orden mm).

Sedan är det ju ändå inte ngt jag skulle ha velat vara utan. Jag är såå tacksam att jag fått uppleva en graviditet, en förlossning och en bebistid. Och jag vill gärna dit igen

Jag kände det mest som ännu ett krav jag inte lyckades uppfylla - att njuta också. Jag kan fortfarande bli fascinerad över hur man lyckas få tråkigt (som i Vickans fall) eftersom jag själv av ngn outgrundlig anledning hade fullt upp. Jag var en av de där som typ inte hann duscha.

Men det kan nog ha att göra med att jag inte hade tillräckligt med mat i boobsen - och då fick Moa inte tillräckligt med mat varvid hon sov sämre(?). Det kändes som att jag gick upp, ammade, åt frukost, ammade, duschade, ammade, gjorde oss i ordning för bvc-besök, ammade på Bvc, kom hem, ammade, slängde i mig lunch, ammade osv. El nåt.