I vått o torrt, stiltje, orkan o snart snöstormar...

Tack Daa som frågar. Jodå. Der är väl OK.

Jag tror det är bara att inse att hela vår familj är i en sådan jätteprocess med precis hela vår tillvaro. INGENTING är tillrättalagt med vår framtid, jobb, ivf-bebis, vidareutbildning, bla bla bla. Det enda vi vet är att vi bor i det här huset nu.

Och när jag kommer till en punkt där jag ifrågasätter hela vår relation och i huvudet fullt ut testar tanken "VILL jag ens se den här karln i tv-soffa varenda jäkla dag hela livet?" och hjärtat inte bara ropar "JA" utan det är ganska tyst och tomt därinne, ja då är det inte så kul.

Men jag har ju varit inne på ämnet tidigare här i vinter. Man får inte bara slarva bort den man har i ren lathet. Ni vet "vaddåååå, jag SA ju att jag älskar dig för 11 år sedan, jag säger till om det blir någon skillnad"

Nu får det räcka. Jag är värd lite engagemang. Faktiskt.

Men idag har inte varit någon hemsk dag (den började för min del rätt nyss för jag var uppe till 3 imorse) utan det går ju lite upp och ner i tillvaron just nu. Det kommer att ta tid det här att bli hemma på allvar och det är ganska mycket av en livskris som jag befinner mig i, även om jag inte gärna vill säga det, för det låter så dramatiskt.

Men så är det. Mitt i livet. Alla val finns inte kvar att göra. Somligt är redan gjort. Hur blev det? Vad blir det? Hur blir det? Ska det vara så här? Ja, ni fattar...

Jag börjar med den största, varmaste kramen jag kan uppbringa till Blommis!

*njuter av den underbara kramen*

Skönt att det är en lite lite bättre dag idag, i alla fall. Det är inte ett dugg konstigt att det kommer en reaktion med tanke på allt som händer och inte händer runt dig. Om du vill kräka av dig eller gråta ut så vet du var min inbox finns! *kramar igen*

Och ja, även om jag tillhör de som anser sig ha världens bästa man så finns det självklart situationer då jag undrar om "det är så här det ska vara". Lyckligtvis har jag alltid kommit fram till att jag VILL se den mannen varje dag, resten av mitt liv, men det är såklart inte alla dagar jag är fullt lika glad att se honom...

Blommman, du får en precis lika stor och varm kram av mig också!

Håller med Ninnis, ibland undrar man om man verkligen kommer fixa att leva resten av livet med karlsloken. Men sen behöver han bara vara borta ett par dar så känner man att, ja, närmaste året står man nog ut i alla fall...

Ja, eller nej menar jag, det är nog inte alls så konstigt.
det är väl heller inte något särskilt unikt att den som går hemmalätt känner sig-och blir lite bortglömd gentemot den sm kommer hem full av intryck och händelser.

Fast här och nu i vårt liv så har jag flaggat att bara för att det är en skitarbetsplats med en idiot till chef som sambon hamnat på så tycker jag inte han har rätt att välja att tillåta den situationen att ta över och prägla precis hela våra liv.
Det måste gå att sätta sig över det på någon nivå. Gå dit. Göra timmarna. Gå hem. Ta VARA på livet som är det riktiga-det med oss. Det ÄR pissigt med vantrivsel på jobbet - eller att vara arbetslös eller att vara sjuk eller barnlös eller vad fan det nu kan vara som går en emot. Men man måste någonsatans välja om det ska få prägla hela ens tillvaro.
Jag tycker den där chefen är en för liten och patetisk människa för att hon ska få ta sådan plats i vårt liv att vi inte kan ha en trevlig fritid tillsammans.

Jag tror mitt budskap har gått fram, för jag var RÄTT tydlig på alla hjärtans dag. (fast det har jag ju iofs varit flera ggr senaste tiden tycker jag)

Det är som att när man börjar titta tillbaka på allt som man gått igenom tillsammans så känns det omöligt att man INTE skulle leva ihop, eller typ "har vi kämpat oss igenom allt detta och fixat det känns det jävligt onödigt att ge upp NU"

Hejja Blomman! Håller med och på dig