Tantvarning6

Usch då det var en ledsen gubbe! Är allt bra, eller så bra det kan vara under omständigheterna?

Alltså... jag har varit sjukskriven respektive låtit bli att jobba rätt mkt senaste veckorna - av förståeliga skäl. Den här veckan hade jag äntligen lite sångjobb (1 dop, 1 luciatåg med soloinslag, 1 julkonsert) - och jag har sett fram emot den här helgen. Så igår... vaknade jag och var dunderförkyld. Kunde genomföra dopet utan större svårigheter, vara bara lite småtäppt och "svag" i rösten. Men jag tog en mikrofon så var det fine. Men idag vaknade jag och var ännu värre. Åkte till kyrkan för luciatåget och okej då.. Det lät inte som det brukar, men jag kunde sjunga om än lite hest.

Så konserten på eftermiddagen. För varje låt blir det svårare och svårare. I början är det "bara lite hest". Sedan måste jag vara väldigt noga med stödet för att det ska gå. Sedan sänker vi alla tonarter. Sedan använder jag bara bröströsten i den mån det går (sjunger annars ALLTID med huvudklang så långt det går) och sedan... fanns inte rösten mer. Kände mig så värdelös och hjälplös.

Tog bilen och började köra mot stan där jag skulle på adventsfika. I Huddinge är jag så igentäppt och snorig att det bara rinner - och jag kan inte göra något. Och jag känner mig instängd - instängd för att jag inte har någon röst, inte kan andas med näsan, sitter i en bil som måste köras vidare osv.. och så plötsligt kom tårarna också. Behöver jag säga att jag svängde av och parkerade? Ringde pappas sambo och hoppades att de skulle vara hemma så att jag kunde komma dit och vila en stund istället. Men de var på sjukhuset och hon hörde typ inte vad jag sa. Hur lätt är det utan röst, med helt täppt näsa och tårar samtidigt?

Gick in och handlade näsdukar i affären, satt i bilen med nässpray och lugnade ner mig. Körde in till stan - men hem istället för till adventsfikat. Och sedan har det bara fortsatt.

Och jag bara gråter och egentligen vet jag inte varför...

Oj, Cantaton. Jobbigt för dig.
*kramar om ordentligt*

Men hjärtat det är väl inte så konstigt att du gråter, det har ju varit så mycket för dig på sista tiden. Du kanske behöver få gråta ur dig, sen kan jag tänka mig att det känns hopplöst när du "förlorar" din röst som kanske är något du litar på och känner är en del av dig. Värdelös är du inte! Men när du är maktlös inför det som händer med din pappa så är det väl klart att du blir förtvivlad när du tycker att du förlorar makten över något som du brukar kunna kontrollera.

Ge dig själv tid att vara ledsen och ta hand om dig! Varma kramar skickar jag dock till dig och var inte så hård mot dig själv!

Tack till er båda, Daa och Heloise.

Jag har tid att vara hemma åtminstone 45 minuter till. Vad jag gör sedan får vi se. Jag skulle åka till släktkalas i Täby och ha med mig tre till i bilen. Känner inte att jag helt kan lämna dem i sticket. Jag hoppas att min sambo inte drack alltför mycket på julbordet igår, utan är fullt nykter att köra idag. För isf kan ju han köra åtminstone... Just nu var det tom läskigt att köra bil. Därför har jag än mindre lust att köra i stan där det oftast är kaosigt att köra...

Men kära vännen! Så tråkigt för dig, när du hade sett fram emot att sjunga!

Jag (tror jag) förstår precis hur det känns; allt är egentligen skit just nu, men man hänger upp sig på en liten glad tanke, och så när det inte blir så, då känns det som att allt bara faller... Besvikelse kan vara en jättejobbig känsla att hantera, även om det handlar om så små saker som att kaffet är slut, för de förväntningar man har kan vara stora ändå! Din ledsnad över att du inte kunde sjunga är inte alls orimlig. Det ÄR synd om dig, det är okej! Och det kan vara lite skönt att få gråta ut också.

Ändå är det så, att dina tre sjungningar egentligen inte i sig skulle ha påverkat din jobbiga situation. De var "bara" din ljusa punkt. Det kommer snart att kännas bättre igen, för du kommer att hitta en ny ljuspunkt, något nytt att se fram emot. Jättejobbigt att vara förkyld, men det går över. Ta hand om dig bara!

*kramar*

Bobou, tack Jag deppade åtminstone inte ihop över att mjölken och toapapperet var slut när jag kom hem. Däremot blev jag sur på bilen som ihärdigt påpekade att min medpassagerare inte hade säkerhetsbälte. Min medpassagerare var en väska...

Ni är så kloka och fina allihopa.

Och något av det första jag såg när jag kom hem var ett mail om att ett par ville bekräfta sin sångbokning till bröllopet. Det blev jag faktiskt gladare av. Och syrran ringde nu och frågade om jag mådde bättre..

Bra, det har ju redan vänt!

Tanter, jag skulle vilja be er om hjälp med en sak! Det är så att jag har en ganska nystartad kvartett, som jag kanske nämnt. En kvinnlig barbershopkvartett. Och vi behöver ett namn! Kan någon av er komma på något bra? Jag blir jättetacksam för alla förslag!

(Som ledning; jag tror att det passar bäst med något engelskt eller internationellt. Eftersom det är en amerikansk musikstil, och man alltså sjunger på engelska (och tävlar internationellt) brukar de flesta körer och kvartetter ha engelska namn.)