Livets stora och små frågor

Lappis - *kramar om* Jag är så ledsen för din skull

Alla som mår illa - *lite fler kramar*

Mrs B - Håller med ovanstående, kontakta handledaren och be att få en förklaring.

Nenne - Jag förstår hur du tänker, om du orkar - gå, om inte skit i det, tänk på dig själv först och främst.

Här har mensen anlänt och är på väg bort igen (såklart kom den i helgen när man ville åka och bada) jag är allmänt smådeppig och fattar inte hur ni som hållit på ett tag pallar, att ni inte blivit mentalpatienter allihop, för det känns som jag är på god väg Maken förstår inte min frustration, han tycker att det är ju så kort tid, det kommer ordna sig.

Och det känns så fånigt och gnälla när jag vet att många av er andra har det så mycket värre, sorry

snorkfröken
vem har sagt att jag inte är mentalpatient?

Nenne-om du orkar så hade jag nog sagt att du skulle gå........finns det någon vän som du är närmre med som kan försöka styra bort samtalen lite så att det inte blir bara barnprat???
Jag kan tycka att är de "riktiga" vänner så borde de veta/ana hur du känner om barnfrågan.
Jag är så hiskeligt avundsjuk på väninnan som blev gravid av misstag så det inte är sant, varför ska de lyckas när de inte ens ville ha barn eller försökte. Men samtidigt kan jag inte längre vara "arg" på henne eftersom det inte är hennes "fel" samt att jag förstör mer än jag vinner tror jag.
De andra tjejerna vet lite hur jag mår men vi kan ändå prata lite om barn men kanske lättare när ingen av oss har barn än med.....

Snorkfröken-gnälla får man alltid göra

Tror att Mugglan har BIM på fredag, vet inte hur det är med Liten

nenne - lol, det vet jag ju faktiskt inte, men jag tror inte det Jag tycker du verkar vara en alldeles vanlig tjej som livet är j-t orättvis mot.

Snorkfröken-hur länge är det ni har försökt?

för övrigt så blir man nog knäckt ganska tidigt och det behöver du inte be om ursäkt för.
jag utgick iofs från att det skulle ta tid så det tog ett år innan jag blev riktigt, riktigt sänkt även om man blev ledsen varje månad, men det var i samband med att en vän blev gravid på första försöket och först då förstod jag ju att det inte fungerade som det skulle.

EA - förstår precis det det där med avundsjukan, jag blir så trött på alla "Hoppsan jag råkade bli med barn".

Jag har tyvärr ingen att prata med förutom er eller min man, jag vill inte dela det med någon i nuläget, alla mina vänner har redan barn och har en massa åsikter så jag ligger lågt.

EA
jag vet itne - alla har ju fått barn förra året med en månad emellan varje unge så de är nog insnöade i sitt, kan jag tänka.
Jag vet ju också att de inte blev gravida med flit för att reta mig en ändå känns det som något elakt de gjort, som man har kvar som en tagg. Men jag är nog mest arg på min egen kropp att den inte vill fungera och när den väl GÖR det så spottar den ut ärtan.