Häääär är jag!
Gud, ni är ju inte kloka nån av er! 
Fast det visste jag ju redan, and thats why I love you! 
Okej, detta är min dag:
Vaknade högst motvilligt efter att NATURLIGTVIS inte kunnat somna igårnatt. Dö-trött.
Sonen skulle ha "kul på hjul" på skolan, då de får ta med cykel eller skateboard osvoch åka på skolgården. Packa cykel i bilen alltså och iväg.
TOTALSTOPP i trafiken, med grinig sambo som följd och jag fick rusa in på kliniken för att hinna pinka innan VUL.
Allt såg bra ut och när jag kom upp till sköterskan med mitt papper sa hon att det såg helt strålande ut och att jag skulle komma tillbaka klockan tio.
Sambon stod med sin lilla burk i näven och skämdes så handen liksom inte riktigt kunde släppa den utan hon fick ta den ifrån honom medan jag sa "men SLÄPP burken" hehe..
Efteråt skulle vi ta en frukostkaffe och sambon skämtade tilldet om att ja det där var ju romantiskt och att han tyckte det var sååå pinsamt.
jag tappade plötsligt precis allt tålamod och undrade om tanken under alla de här åren slagit honom hur allt det här känns FÖR MIG. För det har han nämligen aldrig frågat eller verkat bry sig om.
Nej för jag verkar ju så stark och verkar fixa allt galant och verkar intee ns skämmas när det ska underökas och allt.
Nä, men FRÅGAN om hur jag har det inombords kanske värmer att få...
Så jag nästan skrek åt honom att "jag skiter fullständigt i fortsättningsvis hur pinsamt det är för honom, för ska jag ligga och skreva med någons ansikte rakt framför det heligaste och bli insiminerad som nån jäkla ko, så är det bara att hålla käften, runka vidare ochse glad ut, för ingen jävel BRYR sig om din lilla kladd annat än att den ska UT."
Då började han skratta för jag blir så överjävligt skarp när jag blir arg och skräder inte orden när jag väl kommit igång och jag sa vidare att innna du åker till ditt viktiga viktiga jobb så gör du klokt i att bekänna att du kanske inte varit den mest omtänksamma av livspartners i det här och att det är rätt taskigt att inte tänka längre än din egen snabel räcker.
(till saken hör att vad gäller min arbetslöshet, eller mina företagsplaner osv, då är han hur förstående som helst, men det HÄR...)Så jäkla futtigt engengemang, typ "jo, men jag tycker det är helt okej med ett barn till"
ÅÅÅH vilken entusiasm..
Ja, iallafall, nu fick jag ur mig allt det där, och sedan skulle jag ju tillbaka och få imig det där lilla provet.
Det blev ett lite glasrör med rosa vätska, och hon sa att "det här var verkligen ett jättafint prov" -jaha?
Sedan kollade hon mig då och det såg tydligen "hur bra som helst ut" också.
Happ...lite,lite svidande känsla sedan var det klart och jag fick ligga kvar på britsen och vila en stund.
Efteråt gick jag däruppifrån ända till odenplan och skulle äta sushi. Jag kände plötsligt hur otroligt trött jag var-och HUNGRIG. Jag vet inte vad det blev med mig faktiskt, men jag kände mig jätteledsen , och det liksom bara växte inombords, så jag satt med min sushi och höll på att börja lipa mitt bland alla.
mer eller mindre flydde in i Gustav vasa kyrka, där man ju kunde sitta och lipa ifred kände jag.
Då började klockorna ringa ochdet var en gudstjänst. Jag satte mig där, grät i psalmboken och tände ljus, så var det en liten rad i en bön-...Du som lägger din skatt i bräckliga kärl...
och då grät jag ännu mer. Jag kände mig verkligen som ett bräckligt kärl som kanske ska bära en skatt.
Helt spröd och ömtålig känner jag, mig, jag vet inte vad det beror på, kanske bara lite overload av alla känslor och allt som händer och inte händer..eller så är det bara horonerna, eller så blir man lite konstig när de petat allra längst innerst i en och man får vara på inseminarium. Eller så är jag bara trött.
Efteråt åkte jag hem till vår ö och skulle få hem min son med cykel och allt. Köpte mutor så han skulle gnälla minimalt. Det är en MIL från hans skola hem till oss.
Det tog ett par timmar knappt.
Väl hemma var jag tvungen att vila lite, för jag var helt slut.
Nu har jag lagat middag och börjat hinna ikapp i läsningen. Nu vill sonen se Talang 2009 med mig...
Statistik och siffror? Jo det är MYCKET större chans nu än vidvanligt samlag, men det är ändå bara mellan 10-20 % chans att det tar sig.
Det finns en anledning att de brukar göra tre dagar i rad alltså...
Så, nu ska det bara väntas, PRECIS som vanligt.
Same same, but different...
Tack söta gulliga ni för alla hållna tummar!
Det betyder oerhört mycket ska ni veta.
Detta maratoninlägg orkade väl ingen läsa, men så var det hela iallafall.
), men jag tycker det är naturligt att man känner sig känslosam och sårbar emellanåt.