Å jag förstår alla dedär känslorna!
När de man har allra närmast drabas drabbas man också själv!!!
Det är ju enormt viktigt att du får ha dina känslor och reaktioner också.
Jag minns för länge sedan när de misstänkte att min lillasyster kanske hade cancer. GUD vad jag reagerade oäntat på det!
Jag blev skitilsken-på HENNE!!!
Hon som ju behövde stöd såklart. Jag blev så rädd så jag blev förbannad! Snacka om att man skämdes!
Hoppas detta verkligen ska gå riktigt bra för er och att det hela leder till nya val som i slutänden blir till det bästa!
Im yours skrev 2009-03-30 18:57:31 följande:
Det vet jag inte, allt är individuellt. För Lasse är allt upp och ner just nu. Rent spontant önskar jag att hans psyke, och fysik hänger ihop. Det finns så mycket vilja i mb2, och så har vi själva "sjukdomsallvaret" som gör att det segar uppåt, och rasar nedåt. Alltså det krävs så mycket för att status ska bli vad vi kallar normalt, och så halkar patienten tillbaka om, o om igen. Lite snusförnuftigt kanske Vi hade redan innan pratat om mindre jobbande, och mera tid tillsammans. Så jag hoppas att allt får ta sin tid, och värka ut. Korta stunder blir jag ego, o tänker på hur allt det här påverkar mig. Jag kan t.o.m bli lite arg på honom för att han utsätter mig för det här. Det känns minst sagt fruktansvärt. Men jag blir så trött, förtvivlad, o rädd .............. Det är som att jag inte orkar tänka mig in i hans situation, hela tiden. Då vill jag bara åka långt, långt bort....Men någonstans mitt i alltihop. Vet jag, att allt blir bra.