Bevingade banaliteter

Idag skulle jag posta mannens sönderklippta mastercard. Vi hade inga kuvert, så först fick jag gå till den lilla butiken som säljer skrivböcker, arkivkuvert i kraftpapper, billiga pennor och livsfarliga leksaker. Efter en stunds lirkande och trippande lyckades jag komma åt kuverten; i gången låg en man och sov på en vilsäng. Jag valde oblekta kuvert, de kostade två kronor för åtta stycken. På postkontoret upptäckte jag att klistret inte fäste ordentligt så jag frågade efter tejp.
- Det finns klister där borta, sa tjejen i luckan, och pekade mot det höga bordet. I ett stort, lågt kar med trögflytande lim låg en pensel. När jag målat på fliken och satt igen den köpte jag frimärken och fick en par avion-lapp som jag också var tvungen att pensla klister på. Under tiden stod en tant och pillade på monstrets händer vilket gav mig akut bacillskräck så att jag tog fram en pampers wipe ur skötväskan och torkade monsterhänderna ganska omilt, medan jag för tusende gången påminde mig om att monstret i alla fall har ett mycket gladare liv här än i ett land där folk inte är lika barnälskande.

När jag betalat frimärkena och telefonräkningen ("cash only!") gick jag ut på gatan och kastade brevet i den höga, gröna, cylindriska brevlådan.

Hela vägen tänkte jag på postkontoret i byn där jag bodde när jag var liten, där det bara fanns en enda posttant. Hon var lite sträng, barbro, men hon skapade ändå nån sorts trygghet. Tänker, att om vi bor här några år till (vilket inte förvånar mig - ingenting gör det vid det här laget, vi skulle ju bara ha stannat ett år, max), så kommer monstret att ha liknande minnen när hon blir stor, av frukttanten som alltid ger henne en hel klementin trots mitt enträgna tjatande om att de är smutsiga och att en tiomånadersbebis inte kan skala den själv, av gårdsayin som alltid ler medan hon skurar plattorna, av vaktmästaren i sin lilla rökiga kur (där jag alltsom oftast hittar monstret sittande i knät på "sin" ayi), av tanten i lilongen som alltid gillande utbrister: "Vad TJOCK hon är!", av städayin med sin dammsugare som monstret numera har fobi för, av alla de kaféer vi alltid går till, av undulatburen som hänger på en fasad några kvarter bort...

Det är nästan så att man VILL stanna här, även om man nu gör det för att man inte har något val. För att man är strandsatt av det ekonomiska läget.

Nu ska vi på cocktailmingel på ett designkollektiv, alldeles gratis.

Kram, G

Ojoj vad jag har sovit! Däckade på soffan klockan åtta, förflyttade mig in till sängen och vaknade lite lätt när maken kom från Arlanda vid midnatt. Sov sen till halv nio och skulle nog kunna fortsätta lite till.

Nu ska jag försöka jobba lite hemifrån.

Åh, jag inser nu att jag måste inhandla hyacinter och amaryllis, tack för påminnelsen förhoppningsis!

Och nästa fredag är det traditionellt julpyssel med julbord hos pysselväninnan! Mysigt.

Gemma - ert liv därborta låter onekligen rätt trevligt! Det som egentligen får mig att tveka lite inför att flytta utomlands är ju det här med familj och vänner. Hur tycker ni att det har funkat att ha dem på andra sidan jorden? Har ni fått mycket besök?

I kväll vill makens chef gå ut oh äta med oss, han vill nog reka läget inför framtida jobb. Får väl se hur jag känner mig.

Gemma
Ditt monster kommer säkert få en helt annan syn på vad som är "normalt" om ni bor kvar i Kina när hon bli lite större än vad hennes jämnåriga i Sverige har.

Måste bara få dela med mig av en glad nyhet!
Jag fick idag veta bakvägen att jag får stanna kvar på jobbet. Jag har ju en provanställning i 4 månader, dvs fram till nyår, men idag fick jag veta och på måndag ska vi skriva papper och löneförhandla lite. Jag är usel på löneförhandling men bortsett från det känns det väldigt bra.

Virade in balkongräcket i ljusslinga nyss när jag kom hem och nu lyssnar jag på Josh Grobans julskiva och lagar lite mat och tittar ut på det ca 2 dm tjocka snötäcket som tyvär är på väg att smälta bort...

förhoppningsis, GRATTIS! Och åh, ljusslinga, och snö, och Sverige... just nu känns det som om vi aldrig kommer att komma dit. Som att simma motströms. Igår höll monstret och jag på att bli överkörda av två bussar. Vi gick över ett övergångsställe, grönt ljus. Det var mörkt och jag hade henne i Ergon. Plötsligt kom en enorm buss och stormade rätt mot oss, mot rödljuset, över korsningen, medan den tutade för fullt. Efter den kom en bil och gjorde likadant, tut tut, och så en till buss! De gör ofta så här, tutar och kör allt vad de orkar rätt fram, mopeder gör det på trottoaren, bilar på gatan. Hur de lyckas? Ja, helt enkelt eftersom det finns en annan filosofi här. De starkaste har företräde, de svaga som inte flyttar sig snabbt nog är dumma, har sig själva att skylla och - förtjänar en utskällning.

En utländsk man ropade: FUCK YOU!!! Fåfängt, efter bussen. Jag mumlade samma sak medan jag hötte med paraplyet. Ångrar att jag inte drämde paraplyet rätt in i vindrutan men samtidigt... vill inte att monstret ska bli rädd. Så jag gjorde som jag alltid gör när jag är chockskadad, glad, arg eller avslappnad: Jag sjöng.

Idag ska jag jobba lite kortare och åka till designkvarteren med monstret och min väninna. Ikväll är det thanksgivingmiddag! Men min förkylning är såååå tjock och nattmyggen är sååå elaka. Trött, trött. Trött på att aldrig sluta vara trött. Trött på tre förkylningar på två månader (lägg ihop med två monster-förkylningar och en monstermagsjuka så kan ni ju tänka er att friska dagar hört till undantagen).

Men ändå. Det är gnistrande höstsol och höstens hittills kallaste dag. Härligt!

Kram på er, G

Hemskt med bussen! Så du sjunger under chock. Det får mig att minnas en hemsk båtresa mellan Jersey och St Malo när jag och en väninna var ute och tågluffade i Europa. Det var meterhöga vågor, båten stannade, livbåtarna åkte ut i havet och typ 90 % av alla passagerare spydde som grisar. Jag som vanligtvis är enormt sjösjuk av mig satt med min väninna och tittade ut över havet och sjöng för full hals. Allt vi kom på, från typiskt svenska visor till våra favoriter Depeche Mode. Faktum är att detta gjorde oss lugna samt att jag inte alls blev sjösjuk. Dock hade någon spytt ner min stora ryggsäck så den luktade apa när vi väl klev av och skulle masa oss runt på St Malos gator för att leta hotell. Hotell hittade vi genom att två svenska killar ropade till oss från ett fönster. Tog rummet bredvid dem och gick sen ut och åt crepes och drack cider och pratade luffarerfarenheter. Slutet gott, allting gott!

förhoppning - grattis till jobbet!!!

Gemma och Lapinette
Tackar! FIrade med en flaska champange igår med mannen. löneförhandlingen återstår dock, det blir på måndag i samband med anställnings/utvecklingssamtalet. Jag HATAR att löneförhandla, jag är fullständigt kass på det. Under em idag arbetar jag hemifrån och förbereder mig inför samtalet, japp, på fullt allvar ska alla avsätta ett par timmars arbetstid för att förbereda sig inför sitt samtal - låter helt galet i mina öron.

Gemma
Hemskt med trafiken och alla sjukdomar! Höstförkylningarna måste hålla i sig mycket längre hos er eftersom ni har längre höst, dvs ingen riktig vinter.

Lapinette
Vilken vidrig båtresa det låter som, jag skulle dö när de började hala ner livbåtarna! Jag skulle troligen aldrig mer åka båt efter en sådan resa.

förhopning - de halade aldrig ned livbåtarna utan någon anledning "hoppade" ned i havet och blåstes upp (har för mig att de var upplåsbara) av sig själva. Galet och sitta där och se dessa oranga platsbåtar flyta omkring bland vågorna.

Härligt med skumpa! Vill också dricka men just nu är det att hålla sig lugn och fin ett tag till.

Yes grattis förhoppningsis!!!
*poppar champangekorkar för dig!*

Izunia
Tackar tackar!
*hämtar fort ett glas*

Idag jobbade jag hemifrån hela eftermiddagen så då passade jag på att ta en promenad och sen råkade jag köpa lite kläder, 2 tröjor och en klänning blev det. Jag kan till och med nästan säga att jag behöver kläderna, fast det var på HM så det blev inte så dyrt ändå. Beroende på vad löneförhandlingen på måndag ger så ska det nog bli en ordentligare runda.

Lapinette
Ja vissa livbåtar är självutlösande när de nuddar vatten eller liknande så beroende på hur mycket det gungar så kan de lösa ut av sig själva.
Jag dricker så gärna champange åt dig, hoppas att du inte kommer kunna dricka champange på länge nu.