Hej govänner, ja nu är man onekligen lite matt efter att ha tjänat som frukost, lunch, middag, supé och ett antal mellanmål åt en tiokilos bebis. Som börjar se ut som bebisarnas Linda Evangelista på kuppen, med utmejslade drag och allt. Okej okej, utmejslade tjock-kinder men ändå. Mannen och jag erkände skamset för varann att vi tyckte att hon blivit väldigt vacker. Stora ögon, lite mindre dubbelhaka än tidigare, två magvalkar istället för tre. Detta tänker hon dock råda bot på från och med nu. Hon vaknade med ett rytande i morse, och sen har det varit non stop mat mat mat hela dagen. Från burkar, kylskåp, frysen, modersbarmen, you name it. Någon räknade ut, att om ett barn skulle fortsätta öka i vikt, i samma takt som de gör under det första året, så skulle de väga över sju ton vid sju års ålder. Och alltihop har kommit från mig, och bara mig på sistone. Inte undra på att jeansen sitter rätt bra sladdrigt nu och att jag återfått min bottenlösa aptit.
Vid närmare eftertanke borde jag sluta skriva här och nu för allt som rör sig i mitt huvud är bara kroppsvätskor av olika slag och ja, kropp. Det är mycket med det fysiska nu och då menar jag inte ansiktsbehandlingar.
Gick i alla fall en promenad idag på en och en halv timme. Det var som alltid magiskt med de röda lyktorna som kantade marknadsgatan, där gummor i madrasserade pyamasar (det är kallt här nu!) stod och klämde på levande krabbor och fiskar. Monstrets huvud gick som en liten vev, fram och tillbaka. Än pekade hon på saker som lyste, än skrattade hon högt åt fluffiga små hundar och färggranna fruktstånd. Välmenande fruktgummor stack åt henne hela och ganska skitiga klementiner som jag med milt våld hann bända loss ur hennes små händer innan hon tryckte in dem hela i munnen med skal och allt. Hann också plocka upp två smyckesskrin som jag låtit göra, urvackra och fullt med "magiska" små lådor och fack samt klädda med vackraste sidenbrokad med drakar och körsbärsblom. En till mig, en till monstret. Och lite olika stuk.
Helgen skulle som vanligt ha varit fylld med sociala aktiviteter men de flesta fick vi ställa in. Jag lunchade i alla fall med en kinesisk väninna som jobbar som advokat åt ett känt smyckesmärke. Hon var som alltid full av fascinerande annektdoter. Bland annat berättade hon att de just nu åker runt i avlägsna provinser och letar billig mark där de kan bygga nya fabriker. Det funkar tydligen så att staten äger den mesta av marken och får nästan alla pengarna vid en föräljning; bönder eller folk som bor där får bara en liten ersättning. Vilket är den huvudsakliga anledningen till att staten är så rik och manar på den enorma byggboomen, onödigt stor är den för det är så mycket som står tomt. I alla fall så är det tydligen så att bönderna får olika mycket kompensation beroende på vad som finns på "deras" mark. Grödor ger inte så mycket, hus ger betydligt mer. De som representerar staten brukar lägga sig vinn om att marken ska se så slät och fin ut som möjligt när min väninna kommer och tittar på den. Den här gången hade hon också blivit lovad en helt tom tomt, så hon blev minst sagt förvånad när hon kom dit och det stod fullt med gravar. Myndighetspersonen var lika förvånad han, och bedyrade att de inte hade funnits där kvällen innan.
"Yeah, right"; sa min väninna, ja, på kinesiska såklart. Sen fick hon förklaringen. I Kina är det tydligen rätt vanligt att man inte begraver själva kroppen, av logistiska skäl, den kan finnas någon annan stans. I själva graven, som är symbolisk, lägger man kanske kläder eller någon annan ägodel. Bönderna på den här platsen var medvetna om att man får mycket mer i kompensation om det byggs på en gravplats, varför de ägnade natten åt att bygga upp gravarna (ännu mer hade de fått om det hade varit byggnader, men till det räckte inte tiden).
En vanlig arbetsdag i Kina. Aningen mer rafflande än mina egna, som för närvarande mest handlar om pendling mellan espressobryggaren och datorn.
Hur var era helger? Kram, G
