Ännu en tur med barnkarusellen

Page, ja jag tycker ju förstås också att vi borde få gå förbi hela kön. Tycker också att det är konstigt med den där sexmånadersregeln, men man kanske får försäkra att man inte varit utsatt för smitta under dom sex månaderna?

Ojoj, förlåt, om jag gav dig en ny noja! Banklån avskrivs inte när man dör utan ska betalas med hjälp av ens tillgångar, fast jag vet inte riktigt vad som händer om man inte har några? Men om man tex har bostadslån tillsammans och den ena dör så försvinner ju inte halva lånet på bostaden utan då måste den efterlevande ta över den biten (eller också betala den delen av skulden med den avlidnes övriga tillgångar eller via en försäkring).

Det verkar vara helt ok med J. Hans värden har rasat igen, men det finns ju iaf några värden. Han är inte på noll igen. Det här är som Vickan sa ett vanligt bakslag när det gäller stamcellspatienter. Hans snabbsänka, är i alla fall på väg ned, ligger på 70-nånting mot 130 i förra veckan.

Vården som man får skiljer sig mellan de olika landstingen. När Johan har fått sin behandling i Uppsala har allt gått bra. Läkare som lyssnar, snabb vård, helt fantastiska sjuksköterskor och u.sköterskor. Akademiska har förmodligen mycket bättre ekonomi än vad Mälarsjukhuset (i Eskilstuna) har.

Ingenting har fungerat lika bra i E-tuna som i Uppsala. J får vänta i över en timme när han larmar för att be om ett glas saft, eller om hostmedicin. Man kan vänta på saft, men när man får en hostattack så vill man ha medicinen NU inte om en timme eller mer.

Vad som gjorde mig otroligt irriterad var att Js läkare frågade honom om det var något speciellt med blodet han fick i Uppsala. Om det var några speciella skyddsåtgärder. Jag tycker att det är sjukt att en läkare ska fråga en patient om nåt sånt. Tydligen så finns det ingen naturlig kontakt mellan läkarna på de olika sjukhusen. J fick det förklarat för sig (efter att jag hade ringt och klagat den första gången) att eftersom hans läkare är "big shots" är de svåra att få tag på.

Det förstår jag. Jag förstår att ekonomin ser olika ut. Men, ärligt talat så struntar jag i det. Det är inte vårt problem tycker jag. Jag tycker att man ska få lika god vård i alla fall.

Vad som gjorde mig helt vansinnig var att en gammal tant hade förvirrat sig in på Js isolerade sal, hon hade kissat på golvet och ingen tog hand om smutsen. Det tog över sex timmar, innan någon torkade av golvet, och J fick själ desinfensera stolen tanten hade suttit på. Orsaken till att jag skrek i telefon var mest pga en värdelös sköterska som påstod att de visst hade torkat och att de inte hade tid för Js petighet. Och hon avbröt mig hela tiden.

I dag har de föreslagit för J att han ska prata med en kurator eller en präst. De tycker nog att vi har varit för petiga, och klagat för mycket, förmodligen på grund av en depression.

Ja, fast vi fick avdrag på det första försöket (5 000 kr) så vi får väl vara glada för det. Sen lät vi makens jobb betala IVF-paketet vilket ledde till ca 50 % i skatteavdrag så i princip betalade vi "bara" 17 000 för vårt 3-pack (så mycket som ett försök kostar). Undrar om man kan göra samma ska med varje FET försök?

Telis, ja, det låter ju logiskt faktiskt när det gäller lånen.

Detta med projektledarrollen: Mitt största problem ligger nog hos mig själv. JAg har haft barn i 11 år så jag har naturligt tagit på mig den rollen/det ansvaret (mycket eftersom sonens pappa var en slö playboy) - tyvärr även in i denna relation. Och det är inte lätt att ändra på sig märker jag. JAg vet nu att min man gärna gör mer hemma - det gäller "bara" för mig att släppa in ... Sedan har ju han säkert tyckt att det varit bekvämt och bara låtit det vara när jag sprungit omkring och uppdaterat Livias garderob och fixat middagarna. Det jag är trött på är att vara den som är "polisen" - som ska säga att: nä nu gör jag för mycket.

Städningen är inget stort problem. Vi har en städare varannan vecka i alla fall.

Jag tror att min irritation dykt upp nu för att jag är på smällen och mår illa - värst på eftermiddagarna: just när det ska handlas och lagas mat och hämtas på dagis. Fast jag tror att det var bra att vi kom fram till en förändring!

Det ÄR ju EGENTLIGEN roligt att handla kläder och laga mat. Och jag är ju väldigt bra på det - några av mina bästa grenar faktiskt ... Det är bara det att jag självpåtaget fast ofrivilligt fått/tagit ansvaret för det som stör mig. Att jag inte jobbar så mycket är ju också en orsak till att jag tagit på mig ansvaret/har tid att utföra sysslorna. Det är ju bara det att jag gärna vill jobba mer (fast inte heltid) med måleri, skrivande, copyuppdrag. Fast det är ju svårt att dra igån för fullt om man har huvudet fullt av urväxta strumpor!

Och det är helt sant som Telis och Nenne skriver: Det är först när barnen kommer som det blir ett egentligt problem. Det är då rollerna blir extra tydliga och i värsta fall cementeras.

Hur som helst: JAg inser att det är mest mig själv jag måste jobba med. Att våga släppa ansvaret och våga lita på att min man drar sin del till stacken. Nu när vi är medvetna om VAD som ska göras.

Det var det om det. Nu till något roligare:

GRATTIS FRULLAN!!! Trådens mest självunderskattade frögurka!!!

Page, har man inte rätt att klaga när saker och ting inte fungerar som de ska? Och om ni är deprimerade så är väl inte det konstigt i den situation som ni befinner er i men för den sakens skull måste man väl ha rätt att säga vad man tycker när vården inte fungerar.

Page, låter som att du hade all rätt i världen att skälla ut henne!!

Nja, jag brukar handskas med problem på ett mer diplomatiskt sätt i vanliga fall...men klarade inte av det den här gången.

PAGE: Man ska som konsument ALLTID klaga när produkten man får är undermålig - framförallt när det handlar om missnöje med bemötande i vården. Det är också en produkt som vi alla betalar för! Som i många fall borde vara mycket, mycket bättre.

Det är helt sjukt (!) att man egentligen måste vara stark & frisk för att som sjuk orka se till att man får rätt vård/bemötande. Bra att J har dig som kan skälla!

Page - det låter jobbigt jag tycker dock att du har helt rätt.

Hua, om en sköterska sade till mig att hon inte hade tid för petigheten skulle jag göra livet surt för henne. Vilken översittarstil! *jag blir arg på sådant* Att bemöta människor i krissituationer på det sättet är bland det värsta jag vet. Ett tips är att klaga så gör de aldrig om det.

Lappis - det borde väl rimligen gå att dra av FET på samma sätt som ivf.