Idag har vi varit på läkarundersökning på neo och den gick alldeles utmärkt.
Hon var väldigt nöjd med hur vikten utvecklat sig för Piff och superdupernöjd med Puffs viktutveckling. De väger nu ca 4.2 kg båda två, vilket är en standardavvikelse under normalkurvan. Känns finemang!
Igår var jag på "efterkontroll" hos min barnmorska. Det blev ju inte så mycket till kontroll eftersom jag snittades, men vi gick igenom förlossningsjournalen och jag fick mina papper. Sen behövde jag preventivmedel också, eftersom vi inte vill ha fler barn (just nu
). Jag var inte så sugen på någon hormonbaserad variant, utan var inne på spiral. BM tyckte att det var OK, trots att jag inte fött vaginalt. Hon hade gott om tid, så hon satte in den direkt igår. Jag var rädd att det skulle göra väldigt ont, men jag blev nästan besviken för det kändes ju knappt alls.
Fast först var jag tvungen att lämna ett urinprov för att utesluta graviditet. Då är det jag och Jungfru Maria isåfall, sade jag.
Inte för att jag är jungfru, i och för sig, men sen barnen föddes är jag det, för vi har inte alls haft lust till några aktiviteter i sänghalmen de senaste månaderna, borsett från sömn och lite kramar. Nu är ju iallafall spiralen på plats och tillvaron någorlunda ordnad, så nu ska vi se till att det blir ändring på den fronten.
Idag har jag också träffat psykologen på neo. Maken och jag har pratat med henne tillsammans många gånger, men den här gången var det bara jag som skulle dit, och anledningen var att vi skulle försöka gå till botten med min "förlorade" graviditet och känslorna som är knutna till det. Under första månaden på neo mådde jag illa och blev arg och ledsen så fort jag såg en gravidmage, vilket hände ganska ofta eftersom neo ligger granne med förlossningen. Tårarna steg i ögonen många gånger och jag önskade så hett att det varit jag som gått runt med magen i vädret. Fortfarande känner jag en tagg i hjärtat när jag tänker på det som inte blev av. Självklart är jag glad för våra barn och jag vet ju att en graviditet inte varar för evigt, men mycket av det som händer i huvudet på en den sista trimestern är ju att man ska bli trött på att vara gravid och bara längta efter att barnet ska födas. Dit kom ju aldrig jag, utan jag mådde super av att vara gravid, och var så glad och stolt över min mage. Även om jag i början kände ångest över att få en jättemage med två barn i, så kom jag så småningom fram emot det, och nu blev jag berövad på det. Häromdagen tittade jag lite på foton, och där fanns några magbilder från i våras, och då kom tårarna igen.
Tja, ni får stå ut med att jag använder tråden som lite "terapi", och ni får hemskt gärna kommentera om ni vill det.