Unga ickesambos, finns dem?

När jag var tonåring så resonerade jag likadant och träffade en människa som jag trodde skulle bli den enda jag skulle dela mitt liv med.

Vi väntade tills efter våra löften med sex och tyckte det var så vackert och bra. Men ärligt talat så var det rätt trist. Först hade vi ägnat så mkt tid åt att förtrycka vår sexualitet och sedan skulle vi sätta på den på kommando.

Varför skulle sex vara det enda som man inte vill att den man idkar det med har erfarenhet? Jag vill inte att min organist aldrig har suttit vid en orgel eller att chaffören aldrig kört en bil.

Övning ger ju onekligen färdighet.

Därmed inte sagt att det inte kan vara en vinnande väg för andra. För mig var det inte det. Vi var bästa vänner och fungerade utmärkt tillsammans innan vi började vårt sexliv. Sedan så krashade det mesta och desssutom kom barn med i bilden. Nu är allt mkt bättre när vi lever det liv som känns bra. Framförallt för barnen. Jag är väldigt glad för det samhälle och den attityd som finns idag.

Vänta med sex ja... mitt ex ville göra så, sen kunde hon inte alls förstå hur jag kände det över att hon inte var oskuld och sade sig sakna killen ifråga.

Antar att min inställning till själva idén är ganska färgad av den händelsen. Skulle springa skrikandes i motsatt riktning om någon skulle vilja göra så i framtiden.

Att din förre-detta flickvän saknade sitt ex och dessutom sade det till dig, var verkligen sårande! Det var en tråkig erfarenhet du fick göra där, men samtidig tycker jag inte att vi människor har rätt att dömma andra efter tidigare erfarenheter, det som är gjort är ju gjort och kan inte göras ogjort.

Åh, det där var bara ett axplock av vad hon gjorde, och jag som utsattes för det anser mig ha all rätt i världen att uttala mig dömmande om henne för det.

Jag har verkligen svårt att förstå att man kan känna att man känner varandra tillräckligt för att gifta sig utan att ha bott ihop. Har man verkligen prövat sitt förhållande i vardagen då, med allt vad städning, ekonomi, sjukdom osv innebär?

Jag tycker inte man kan jämföra med att folk inte bodde ihop förr innan de gifte sig. Det var ett helt annat samhälle då och folk hade inte möjlighet att skilja sig, kvinnorna hade inte ekonomi att klara sig själva så även om de hade velat lämna så bet nog väldigt många ihop och kämpade på hela livet.

Att man sen inte vill ha sex innan man gifter sig är ju en annan sak, det kan man väl vänta med om man vill även om man bor ihop.

Hammerman1:
Tråkigt att du blivit brännd av kärleken, mne hoppas att du fortfarande tror på den
Du har rätt att vara bitter på någon som lekt med dina känslor och sårat dig, vad jag menade med att inte dömma andra efter tidigare erfarenheter gällde det du sa om att "hon inte alls förstå hur jag kände det över att hon inte var oskuld" för att ingen kan göra något som skett ogjort och visst är det roligt om man själv gjort ett val att vänta med sex om den som är ens andra halva också tänkt samma sak, men jag anser att det absolut inte är ngt man kan kräva, du kan inte ändra vart du varit och vad du gjort, bara vart du är på väg.

Höstbrud-07 skrev 2008-04-24 20:39:04 följande:

Klart man kan bo ihop och vänta med sex om man vill, skulle nog personligen mest tycka att det var frustrerande att antingen sova ihop utan att ha sex eller bo i ihop utan att sova ihop. I vilket fall som helst. Och konstigt nog, efter vad du säger om att "pröva" förhållandet i vardagen först, så skiljer sig mer än 10% fler av dem som bott ihop innan bröllopet än de som inte gjort det.

Min hemsnickrade teori!

Personligen så tror jag att det här med att vänta till giftermål med sex, samboskap och hela den faderullan är en kvarleva från en tid då folk gifte sig tämligen omgående ifall tycke uppstod (såvida det inte rörde sig om arrangerade äktenskap naturligtvis). Det jag läst om historiska levnadsöden bekräftar i alla fall att det brukade gå undan, och det är väl kanske inte så konstigt egentligen; det var inte socialt accepterat för män och kvinnor att ha förhållanden en längre tid utan att ingå äktenskap, samt naturligtvis de vanliga biologiska skälen. Plus, naturligtvis, att väldigt många äktenskap förr i världen (kan bland annat nämna min farmor och farfar) hände pga att bruden "var i sådana omständigheter", dvs blivit gravid med sin pojkvän och därför tvangs gifta sig på studs, men det kanske är ett sidospår.

Någonstans på vägen har samhället förändras, och det anses numera helt normalt att vara tillsammans fastän man skjuter upp giftermålet ett flertal år, kanske gifter man sig aldrig utan faller under sambolagen hela livet. Och samma tänk har anammats i de kretsar där sex och samboskap innan bröllopet anses otänkbart.

I mitt tidigare förhållande fick jag fick en känsla av att ju längre man väntar, desto högre status har man på kyrkkaffet. Jag kommer bland annat ihåg om hur hon pratade om ett par som varit tillsammans i sju år utan att gifta sig. De bodde i samma stad och hade bytt lägenheter ett par gånger under förhållandet men bodde ändå isär, hade förstås aldrig sex etc. Dessa sågs som hjältar, av en anledning jag aldrig kommer att kunna förstå. Folk får naturligtvis göra det som känns bäst för dem, men jag har svårt att tro att dom där sju åren blivit sämre av att de hade sluppit undertrycka sin sexualitet eller slagit sina bopåsar ihop (vilket som ett plus i kanten inneburit en del ekonomiska fördelar då boendekostnaden per person förmodligen kunnat sänkas).

Dessutom tror jag att det finns en väldigt stor risk att man tappar allt sexuellt intresse för varandra och blir mer som syskon än älskare om man väntar för länge.

Att basunera ut allt som varit fint och underbart i tidigare förhållanden och romanser för att sedan konsekvent göra allt som står i ens makt för att göra det nuvarande till ett helvete är för mig ett obegripligt beteende. Förstår man inte att ens partner tar illa vid sig då saknar man isåfall alldeles för mycket insikt om det mänskliga psyket för att ha med folk att göra överhuvudtaget.

Naturligtvis var jag en idiot som inledde ett förhållande med någon vars religiösa världsbild skiljer sig så markant från min, men är man ung och dum och förälskad så är man.

Min tro på kärleken är en aning luddig för tillfället. Jag vet att jag är fullt kapabel att älska mig själv. Nu har jag dessvärre fastnat i ett tänk där mina erfarenheter säger mig at jag är den ende som kan älska mig själv, och att det kvinnor framförallt älskar är en mans status och pengar, så vill jag ha ett förhållande är det bara att skaffa en tjock plånbok och en hög social ställning. Jag skulle absolut inte ha något emot att någon kom och motbevisade mig, men för tillfället är det så jag tycker att världen ser ut.

AJG skrev 2008-04-25 08:58:00 följande:

Vilket inte nödvändigtvis innebär att dom är lyckligare tillsammans. Det sociala trycket att inte skilja sig tenderar ju att vara högre i de kretsarna.

Nu har jag läst igenom hela tråden, det var väldigt intressant att se vad folk skriver Speciellt inläggen från AJG, jag tyckte alla dina svar var jättebra! Kan nog säga att jag håller väldigt väl med om det mesta (kommer inte ihåg riktigt allt vad du skrev...) Just ja, kan ju tillägga att även jag stämmer in på "grundfrågan" i denna tråd, är 23 år och bor inte ihop med min blivande.

Tänkte på en sak, det var några som skrev att det är så stor risk att man inte känner varandra tillräckligt om man inte testat att bo ihop först. Själv är jag inte det minsta orolig för vår del. Man får ju helt enkelt se till att lära känna varann tillräckligt bra ändå, utan att man måste flytta ihop för det. Vi vet båda hur den andra ser på ekonomi och pengar, hur vi fungerar med diskning/städning/laga mat, hur stökiga vi är osv... Det går att märka utan att man flyttar ihop. Min m2b bor en å en halv minut från mig i ett studentrum, jag har en lägenhet tillsammans med min syster så han är här lika mycket som mig bortsett från nätterna. Men han är, liksom nån annan också skrev här, den sista jag ser på kvällen och den första jag ser på morgonen (jag ser oftare honom före jag ser min syster t.om)