Unga ickesambos, finns dem?

Jag (28, snart 29) och min m2b (35) bor på var sin sida av landet, västkusten och Stockholm. Vi har varit tillsammans i fem år
Själv så är jag anhörigvårdare, ett jobb som just nu ingen annan kan ta över. Han studerar och vill blir klar med det där.
Vi har tänkt att gifta oss sommaren 2009.
Mitt (STORA) önskan är ju att ha kommer hit till vackra v(b)ästkusten, gärna inann men det går bra äver efter vi gifter oss.
Annars så får jag väl fortsätta pendla mellan öst och väst...några veckor där..några där. Så länge som man inte har barn tillsammans (att hjälpas åt med) så klarar man sig ju på var sin kant

Vi kommer antingen flytta in sakerna i Juli, och sedan själva flytta in när vi kommer hem från resan i slutet på Augusti eftersom vi inte heller vill bo ihop innan vi gifter oss ;) Om vi inte får den lägenheten vi hoppas på siktar vi på inflytt antingen i början av septemeber eller 1 oktober och bor tiden emellan i syrrans sommarstuga :)

Absolut ska jag förklara

Jo, men jag tror att det har mycket att göra med hur man ser på, och vad man lägger i betydelsen av äktenskapet. Jag som kristen ser det ju utifrån vad bibeln säger om det, att det är ett förbund och en förening mellan två människor menad att vara livslång. Förbund är inte en så stor del av vår kultur i västvärlden idag, men äktenskapet är ett som vi har. Och jag tror att äktenskapet till sin natur är menat att vara livslångt, det säger ju sig själv lite att man inte ska lova "evig trohet" till sjuttioelva pers.

Men att det ibland kan bli fel, det förstår ju jag med. Och att människor går skilda vägar av olika orsaker. Men som jag ser det så borde det endast vara om någon far illa, för att man bryter mot vad man lovade varandra den dagen man gifte sig. Så som evig trohet, kärlek, och det i nöd och lust. Men annars är det menat att vara livslångt.

Jag tror också att sex är något som tillhör äktenskapet. Sex är ju även det en förening av två människor, en fysisk förening. Och det är ju bland det mest intima två människor kan dela. Och när båda verkligen älskar varandra, och inte bara är ute efter att tillfredställa sig själva, så är det bland det vackraste som finns! Men som med äktenskapet så tror jag att en så stark förening även den är menad att inte delas med flera, utan med en person. Och jag skriver att det är menat så, för jag vet att det för det mesta inte är så idag, men jag tror också att det finns många som far illa av det. Men det är vad jag tror på och också lever efter.

Och det är ganska så kontroversiellt idag har jag märkt Och ofta frågar folk som hör att jag ska gifta mig "men är du inte rädd att du och din fästman inte ska "klicka" sexuellt" men det är jag inte ett dugg rädd för! Haha Vi känner ju varandra! Vi är inga främlingar, vi är ju varandras bästa vänner och vi lär oss ju saker tillsammans. Och det finns ingen som jag är så attraherad av och dragen till som min fästman. Och klart jag vill ha sex med honom! Och kommer bröllopsnatten att kunna bli lite fumlig och pinsam? Förmodligen Men vi har ju ett hel liv på oss sen att bara bli bättre

Så så ser vi på saken, hoppas mitt svar var bra, annars är det bara att fråga om jag inte svarade på vad du undra.

AJG

Min m2b, (som är katolik) har samma inställning till äktenskap och sex som du, så därför väntar vi också med..sådant till efter vi är gifta. Samma med att flytta ihop, men där kan ju oxå att han bor i en lite etta på 26 kvm spela en viss roll

Trång och mysigt på 26 kvm Haha! Ja tack och lov så har vi min trea på 70 kvm att flytta in i sen efter bröllopet, och han har redan de mesta av sina saker här eftersom han har bott och arbetat utomlands ett tag. Det enda vi egentligen behöver köpa är en stor skön säng! Ja har en skruttsäng nu, så jag längtar!

Jag är 23, förlovad och bor inte ihop med min fästman - än. Det beror mest på att vår lägenhet inte varit helt klar att flytta in i, den blir väl det innan veckans slut tror jag. Vi har under hela vår relation bott i olika städer tills för 1,5 månad sen, och av det skälet inte kunnat bo ihop. Nu har jag alltså flyttat upp till hans stad och fixat med lägeheten när han jobbat om dagarna. Så ikväll flyttar vi in hans sista saker och sen är det klart! Vi gifter oss 6:e juni och hinner vara sambos i knappt två månader.

Jag vill också nämna att även vi är kristna, men ändå väljer att ha sex med varandra innan vi gift oss. Det gör ju inte själva tron svagare. Det är såklart uppp till varje par hur man vill göra med den saken! =)

En fråga bara: Om ni aldrig bott ihop, hur vet ni att ni kommer att trivas med att bo ihop? Det finns ju de par som älskar varandra över allt annat men som inte klarar av att bo ihop av olika anledningar. Är det inte bättre att bo ihop innan så att man lär känna den delen av personen också? Man har ju alla olika vanor och mönster man lever efter. Nattmänniska-morgonmänniska, stökig-pedant osv. En sak som inte verkar som så stort problem när man är nygift kanske blir det när förälskelsen lagt sig, saker man inte märker förrän man bott ihop ett tag.

/Sommaren2008 (som inte har bott i samma land som m2b utan att bo ihop, iaf sedan vi blev ihop för snart 3,5 år sedan)

Jag kan bara tala om vår erfarenhet vi har "bott ihop" några månader under sommaren så vi har känt på hur det är att bo tillsammans och det har fungerat väldigt bra. Sen så är vi väldigt ofta hos varandra så det är inget nytt för oss, utan anledningen är mer att vi inte orkar flytta till en gemensam lägenhet nu här i hemorten när vi ändå flyttar till en annan ort i augusti så vi väntar helt enkelt

Jag flyttar först till den nya orten och sen kommer min m2b efter när han blir förflyttad på företaget.

Men jag kan förstå ditt resonemang.

Men hur vanligt är det egentligen med par som älskar varandra över allt annan men inte står ut att bo med varandra??
Hur många förhållanden har man hört talas om, för mig är det okänt?

Ja bott ihop och bott ihop ;-P

Det känns väl praktiskt taget som om vi har bott ihop, för vi är mer med varandra än inte, vi bara sover inte ihop än. Så jag vet inte jag. Han är den sista jag ser på kvällen, och vi brukar käka frukost ihop när vi hinner plus att vi har kännt varandra i 7 år. Så jag vet inte jag.

Förr i tiden bodde ju människor ALDRIG ihop innan de gifte sig, och då höll man så gott som alltid ihop livet ut. Många fler idag som byter partner flera gånger under en livstid än när man gifte sig utan att först ha testat att bo ihop. Samma sak i andra kulturer. De lever också till mycke större del ihop resten av livet. Så ja?

Om man gifter sig med inställningen av att "vi löser det tillsammans" om problem som uppstår så tror jag man kan klara det mesta. Jag kan bara se på mina föräldrar. De var inte kristna, mamma blev gravid med mig vid 17 års ålder, de blev sedan kristna, bestämmde sig för att behålla barnet och gifta sig. Och de har sagt till mig att de bestämmde sig från början för att "allt går att lösa" och idag 23 år senare är de fortfarande lyckligt gifta och kära Har sällan sett två personer som känner varandra så väl och älskar varandra så mycket trots att de är mycke olika ibland.

Så jag tror det har mer med inställning än mycke annat att gör. Men vi är sånna känslomänniskor i västvärlden idag. Allt ska "kännas" så bra hela tiden, annars drar vi.