Hur kan ni inte förstå???

Om du var språkpolis skulle du förstå
Det vrider sig inom mig varje gång jag ser "Princessa" eller "vilkor" eller "dra alla över en kant".

Men den här tråden är intressant på fler plan än så. Jag tycker uppriktigt att det är märkligt/intressant att folk har börjat göra så här och även att det är intressant att diskutera de språkliga konsekvenserna av att folk börjar använda gamla ord på nya sätt, och då menar jag inte i överförd betydelse eller som slang, utan som i det här fallet .

tattar-Emma skrev 2007-12-15 14:44:47 följande:

Man så har det väll jämt varit? (bara en tanke).

tattar-Emma skrev 2007-12-15 14:44:47 följande:

Jo jag kan förstå om man ser det ur en "språkpolis" perspektiv. Däremot kan jag inte förstå det ur exempelvis TS perspektiv.

Jag håller med dig. Jag är väldigt nyfiken och intresserad av hur detta fenomen kom att bli. För det är ju inte direkt vi i tråden, eller vi på BT som börjat använda ordet på detta vis. Det är något vi fått med oss från barnsben. Då är frågan, när/var/hur gick det till? Det vore jätte intressant att få veta tycker jag personligen.

Jag kan inte spontant komma på något liknande. Det rör sig ju varken om slang eller överförd betydelse utan om folks vilja att definiera sig som "mer än bara ihop" och då har de knyckt ett begrepp som egentligen betyder något annat.

Jag hade aldrig hört talas om att folk förlovade sig utan att vilja gifta sig eller att de friade till sina fästmän/fästmör innan jag hittade BT.

Förlovning utan att ha börjat tänka på själva bröllopet är inget nytt, långvariga förlovningar har alltid funnits, men att det finns fästfolk som inte alls har för avsikt att någonsin ingå äktenskap kände jag inte till för fem år sen. Men jag vet inte när det kom.

Sitter och kikar runt lite på nätet.. Hittade bland annat detta:

"När man har förlovat sig är det enligt gammal sed en inledning till ett kommande äktenskap. I dag förlovar sig många och tycker att det räcker med förlovningen, de bryr sig inte om att gifta sig. Men det är skillnad legalt på att vara förlovad och att vara gift, så man ska tänka över detta innan man beslutar sig för att avstå från äktenskapet och hålla sig till enbart förlovning.

Förr brukade man säga att förlovningen skulle vara högst ett år - den kunde vara bara en månad eller ett par också - men det finns naturligtvis inga regler för detta. Man gifter sig när man har möjlighet till det, och förlovad kan man som sagt vara en dag, en timme, resten av livet, ett år, fem eller tio - det är sannerligen de två förlovades ensak."

och detta:

"Både heterosexuella och homosexuella par kan förlova sig."

Kan det vara så att det är pga urholkade traditioner som det blivit så här? Om det inte finns några gällande seder om hur lång en förlovning bör/får vara så kan den ju vara i all evighet. Vilket leder till att folk tar bort äktenskapet ur ekvationen helt och hållet, eller åtminstone skjuter upp det på obestämd tid. Vilket i princip kan vara samma sak.

Om homosexuella kan förlova sig, som inte ens kan gifta sig så har vi ytterligare en grej som visar på att traditionerna förändrats.

Ps. Jag är FÖR homosexuella äktenskap så hoppa inte på mig förden sakens skull. Menar helt och hållet att påvisa hur begreppet "förlovning" urholkats.

Jag håller med tattar-Emma ur en "språkpolis" perspektiv men tycker inte att traditioner och seder som förändras genom tiderna kan ses så svart-vita. Men pratar man enbart om ordet så är ju frågan glasklar.

tattar-Emma skrev 2007-12-15 15:43:03 följande:

Okej. Hmm, själv är jag uppväxt med det. Har hela mitt liv haft folk runtomkring mig som förlovat sig hit och dit utan en tanke på att gifta sig. Bland annat en hel hög av kompisar i tonåren.. *s* Även vuxna kompisar. Osv.. Det har alltid funnits runt mig och varit en självklarhet.

Ett år tror jag aldrig har varit "regel". Om man läser gamla romaner så är det ju inte alls alltid så. I Anne på Grönkulla förlovar sig Diana när hon är tonåring men får inte gifta sig för mamman förrän hon fyllt 18 eller vad det är, och Anne är förlovad i flera år eftersom Gilbert vill plugga vidare först. I svenska böcker har jag sett att man förlovar sig och sen tar bröllopet när man sparat ihop tillräckligt med pengar, utan att räkna på i förväg när det kommer bli. Nu är ju det här böcker men samtidigt så brukar böcker över lag spegla verkliga konventioner. Om det hade varit vansinne att vara förlovad i åratal i Kanada på 1800-talet så hade det nog framgått av boken, så att säga.

Jag har alltid betraktat homosexuella förlovningar som "riktiga" i det avseendet att paret avser gifta sig så snart de får möjlighet, vilket förhoppningsvis blir vilket år som helst nu. Jag menar alltså att jag utgått ifrån att det är så de har tänkt.

Men att äktenskapet som tradition urholkats/urholkas är ju sant och jag hoppas att det fortsätter åt det hållet. Då kanske förlovningen kommer försvinna helt. Men i så fall blir det ju ännu konstigare att folk vill förlova sig på det här nya sättet.

Jag vet ett gammalt par, som sa sig vara trolovade. Vilket dom inte kan ha varit i rättslig mening då det avskaffades i början av 1900-talet. Vad jag vill få fram är att det är ett gammalt fenomen som jag är uppväxt med sedan generationer tillbaka och inget nytt påfund som vi på BT kommit på.. Därför är det lite knasigt att be just oss att ändra hela begreppet. Haha..

En del fjortisförlovningar har man ju sett men jag har alltid uppfattat dem som överspända ungar som tror att de kommer vara ihop hela livet och gifta sig om femton år, men sen sex månader senare visade det sig att kärleken inte var så stark. Men som sagt, av det jag såg så uppfattade jag det som att de tänkte sig att äktenskapet skulle komma NÅN gång även om de inte tänkte göra det direkt.

Själv så är jag inte förlovad av två orsaker: mitt förhållande är för nytt för att jag ska tänka speciellt långt in i framtiden och jag är skeptisk till själva äktenskapet. Men jag tror att kompisarna i tonåren både trodde att de hade hittat den rätta och förutsatte att de skulle gifta sig i framtiden.