När märker man av det?... 1 år!!!!

junilejon,
vad är det du gör med ditt silver????

*nyfiken*

Det är inte så roligt som det låter...när jag få detaljerna så är dem i koppar. Sen ta jag dem och tvätta dem och ta bort fett,sen läggs dem i ett silverbad där dem få ligga ca 20 min (ett strömbad) sen ska dem bara torkas,sen är det klart! Ofta så ska man packa dem på olika sätt med...
skit tråkigt!!
Vad gör du på dagarna då?

junilejon,

jag har gått igenom detta med tantbesök såååååå många gånger sedan vi slutade skydda oss att jag liksom alltid pendlar mellan hopp, förtvivlan och likgiltighet.

För var gång man får tanten så växer självklart frustrationen. Ibland klarar man av att vända den till något positivt och orkar se framåt. Ibland tar det negativa över och då blir det jobbigt. Vissa gånger blir det rent av nattsvart och då kan det ta tid att komma tillbaks igen.

Men man har lärt sig att man ändå plockar ihop bitarna och går vidar. Så småningom. Även när detta händer.

Jag håller dock med Lappis. Jag vet inte vad som egentligen är värst. Depressionen eller likgiltigheten????

Det allra värsta är dock oron som ligger och lurar där hela tiden: ska det ALDRIG gå?????

Är dock glad att jag denna gång tar det ok, även om jag självklart är ledsen för att tanten kom.
Men just nu försöker jag intala mig att det ju egentlgien är första försöket eftersom jag ju inte försökt förrän nu sedan min operation.

Hur kom det sig att du flyttat till NYC? Var det kärleken som lockade? Hur länge har du bort där? Och vad kommer du ifrån början?
Nu när man vet vad en del kommer ifrån så har jag en konstig grej för mig! Att när jag läser ett inlägg ifrån tex Lappis så hör jag det på stockholmska i mitt huvud och när jag läser ifrån tex från den nya tjejen fifopipi så hör jag det på skånsa, men du för dig hör jag ingen speciell dialekt! Har fått för mig att du är ifrån GTB...

Är inte från Gbg.
Flyttade från Stockholm till NYC för snart 2 år sedan pga av jobb.

Min man och jag jobbar här nu. Men han är svensk så jag är itne gift med en amerikan.

Vi trivs verkligen super!!! :)
Men jag kan sakna vännr o familj hemma ibland.

Men det är verkligen en superhälig chans vi fick att få flytta hit och bo och arbeta ett par år! :) Bland det bästa jag gjort!

Hur länge har du försökt? Var det länge sen du gjorde din operation? Jag har bara läst lite om den här och fy säger jag bara. Det måste vara tufft att göra en sådan!!

Själva har vi ju inte försökt så länge,men jag är inte så bra på att ta negativa besked längre!! Har hänt en del tråkiga saker dem sista åren, så det känns som att det bara negativa besked hela tiden...

Både jag och maken forskar på olika universitet här.

Jag forskar om en kromosomsjukdom (avsaknad av en del av kromosom 1) och min man forskar om fetma/aptitreglering

Har ni några planer på att flytta tillbaka till Svedala någon gång?
Kan för stå att det är världens chans och sen måste man ju bara ta Och att sakna vänner och familj måste vara det svåraste!!! Men dem finns ju alltid kvar,även om det är en bit!
Min kompis bodde i i NYC i 4 år och jobbade på ASSA! Samtidigt som hon passade barnen som ägarna hade!! HOn skulle faktiskt in till Twin Towers den 9/11 men försov sig...och vi är alla glada att hon är en morgontrött människa...

Forska!! Det låter spännande....kan ni inte forska lite om sjukdomen Hortons Symtom (huvudvärk)
Vill bli av med den,men inget hjälper

Alla här inne verkar ha så roliga och spännande jobb utom jag
jag har bara mitt tråkiga silver....tror jag ska utbilda mig till silversmed istället