Go' morron!
Åh, Lappis, jag är så ledsen för din skull! Dumma, dumma tant som dök upp! Jag säger som de andra; förmodligen kan detta bara räknas som ert andra "riktiga" försök, men det är klart att det är en klen tröst. Jag tycker det låter klokt att ni satsar på en insemination till, om ni kommer hem precis i ÄL-tider. Är labbet på Sophiahemmet öppet då, så att du kan göra ett nytt sekrettest? Jag antar att det vore intressant att veta om du verkligen har ett "mördarsekret" eller inte. Om man vet att så är fallet borde det ju vara det som ställt till det för er, och då borde ni ha goda chanser att lyckas med en IVF, tycker jag (utan att veta
). Skickar en kram!
Snartis - måste vara jättespännande att ha så kort tid kvar till födsel nu! Att ha en packad väska i hallen måste ju verkligen påminna en hela tiden om att något kan hända när som helst!
Frullan - tänk att man måste holla koll på blodprov och sådana viktiga saker själv! Man tycker ju att det borde finnas rutiner för sådant, typ att i vecka den och den testar man det och det, osv. Tur att du har järnkoll!
Hoppas att Boris snart vänder sig, så att du får föda vaginalt, när det nu är det du är inställd på. Finns det någon statistik kring om bebisar brukar vända sig i rätt läge om de ligger i säte, eller?
BS - tack för dina reflektioner och tankar kring livet med en liten bebis! För mig som har noll koll på småbarnsliv är det jätteintressant läsning! Man kan läsa mellan raderna att det är jobbigt emellanåt, men det som mest syns är din kärlek till Iris! Tack för att du delar med dig.
Själv hjälpte jag pappa och mamma att tömma farmors servicelägenhet igårkväll. En del möbler körde vi hem till dem och en del till farmors gård, som fortfarande finns kvar. Att tömma lägenheten kändes inte så jobbigt, eftersom hon bara bott där i ett halvår, men att komma till huset där hon bott i princip hela sitt liv utan att hon var där kändes jättejobbigt. Dessutom var där ju ganska rörigt, eftersom en del av hennes saker därifrån togs med i flytten till lägenheten i vintras. Dessutom bad pappa mig att fundera över om det är någon särskild möbel eller sak som jag vill ha som minne av farmor och farfar, och det gjorde ju inte saken lättare. Usch; jag vet ju att hon inte ville leva längre och att hon var gammal, men det är ändå jobbigt när folk går bort.