När märker man av det?

tog mitt mastodontinlägg knäcken på er eller

Hmm...jag är mest rädd för att jag inte ska kunna föda vaginalt. Vill helst det.

Mamsen fick akutsnitt båda gångerna - tydligen var jag för tjockskallig trots allt.

Men med dagens metoder så tror jag nog att de kan mäta och upptäcka sånt mycket tidigare än förr.

För många turer till toan inatt tror jag tog knäcken på mig. Och att det var varmt. Och att kylskåpseländet började pipa igen mitt i natten. Och att badkarsavloppet behöver rensas för att undvika fler bassänger på golvet.

Vår att-göra-lista för semestern har blivit kilometerlång. Tur att vi har lite dagar här och där att pyssla på. Bara vi tar oss samman...

Och - IKEA har hört av sig och meddelat att det finns tider för inredningshjälp från slutet på augusti. Hoppas vi kan få lite tips!!! :)

Sen var min BM snäll att svara på mejl angående gaser. Ska pröva först mina lactobacill-tabletter, och sen miniform om det första inte hjälper. Sista hand läkaren.

Jobba nu små baciller!!!

Förtydligar: Att BM svarade var ju alltså bra, inget som tog knäcken på mig. :)

frullan: jag beundrar dem som kan slappna av med att "kvinnans kropp är gjord för att föda barn" för jag kan tänka så logiskt sett men jag KÄNNER inte så. Alltså, det jag menar är att jag har en massa känslor som inte passar in i det här avslappnade sättet att tänka. Eg vet jag att jag har en hög smärttröskel men jag är en sådan orolig typ som alltid oroar mig för sådant jag aldrig gjort förut. Rent känslomässigt hjälper det mig inte alls att tänka att alla andra klarar av det och att kvinnor i alla tider har gjort det här utan smärtlindring mm. Fast logiskt har jag också tänkt tanken.

Jag vet också att jag oftast klarar av saker bättre än jag tror (dåligt självförtroende) så det kommer säkert att gå finemang hur det än slutar (jag vill också helst slippa snitt).

En intressant grej var att vår profylaxkursledare hade haft en mardrömsförlossning (den första när hon vara helt oförberedd) och en jättebra (den andra när hon praktiserade avslappning och andning) och hon sa också att man ofta får höra att kvinnors kroppar är gjorda för att föda barn men att det inte hjälper i alla lägen. Och visst, kroppen vet ju vad det ska göra, hormoner och andra nervimpulser ser till att rätt saker händer. Det som kroppen automatiskt inte hjälper till med är att klara smärtan. För det blev väldigt tydligt för mig under kursen att det är helt riktigt att kroppens automatiska reaktion mot smärta är att spänna sig, och att man slutar andas. Och just det är ju kontraproduktivt vid förlossning för det kan förlänga förloppet.

Så kontentan för mig är att jag hoppas att jag kan göra processen så kort som möjligt genom att andas och slappna av. Sedan om det bara funkar hemma tills man är öppen de magiska 3cm och åker in och sedan börjar skrika efter epidural, så må det vara hänt. Ngn nytta kanske det gjorde iaf...

Apropå att ha ångest inför barnskaffande; har jag också haft (Piggelin och jag har diskuterat det en del). Man har ju med ålder och stigande inkomst vant sig vid ett ganska bekvämt liv; resa spontant, gå ut och äta på restaurang när man känner för det, sova länge om man känner för det, gå på spontan-AW etc etc. Ett tag kände jag att livet med barn verkar bli så bundet och begränsat. Men samtidigt är det ju en stark drift att skaffa barn och jag har nog svängt om till att tycka att det ska bli fantastiskt roligt.

Men när jag var i v8-9 ung så var jag riktigt låg (mest av hormonerna) och då fick jag en släng av "vill jag verkligen det här?!" och blev riktigt uppgiven på mig själv. Först kämpar man som en blå för att bli gravid och sedan är man otacksam nog att inte vara glad. Men det gick över och nu känner jag mig väldigt förväntansfull. Jag längtar efter att Slick'n ska komma ut så jag får se vad det är för en sorts krabat vi har skapat.

Men som sagt, det är jätteskönt att se att fler har lite ångest, det är ju ändå en stor förändring. Klart man blir lite skraj. Det finns ju ingen ångervecka heller...

Jag hade samma sorts ångest när jag landade i Australien. Hade längtat och sett fram emot det året men när vi landade tänkte jag "hjälp, tänk om jag inte trivs? vi ska vara här ett år nu! jag MÅSTE trivas" och det blev ett jättebra år!

mugglan
ha ha ha
fråga mig närmare inpå BF så får vi se hur jävla cool och avslappnad jag verkligen är
ha ha ha
jag kanske är bara lat just nu och väljer den enkla vägen bara för att slippa behöva engagera mig

Näe jag tror inte heller att det bara hjälper att tänka på att kvinnans kropp är gjord för att föda barn. Jag kan verkligen förstå att man oroar sig ändå. Alla är vi vel rädda för smärta.
Men jag känner att det kommer att fungera ändå.
Visst det är naivt, jag VET att det är så att de som är förberedda har enklare förlossningar. men jag ser liksom inte hur jag kan förbereda mig.
Jag är inte orolig och känner att jag kommer få hjälp med andningen, så hur kan jag förbereda mig?

Jag vet grunderna i hur man ska andas jag tror liksom inte att jag kan öva det mer. Det kommer inte hjälpa mig.
vem vet, jag kanske väljer helt fel väg. kanske det är bättre att öva och läsa på mer. Men de jag pratat med om förlossningar har varit lugna innan och säger att man får hjälp med allt på förlossningen. Sååå.
näe jag vet liksom inte hur jagb ska förbereda mig.

därför så litar jag helt enkelt på min kropp. Visst är det en naturlig reaktion att spänna sig av smärta men då räknar jag med att få hjälp att andas osv.

jag tycker faktiskt att det ska bli häftigt att se hur just JAg reagerar på den här situationen. Kommer jag få panik, komerm jag kunna andas? hur kommer jag att reagera.
Vi får se helt enkelt.

jag kan faktiskt inte fatta att jag är såååå lugn, men jag ser liksom inget jag kan göra åt situationen. Eftersom jag inte oroar mig heller ser jagf inte helelr någon anledning att gå profylax.
hmmm
är jag korkad?????

Det är ju så när man kommer i en paniksituation som man aldrig har upplevt förut. Man har ingen aning om hur man reagerar. Har själv funderat på hur jag hade hanterat Estoniakatastrofen. Skulle jag ha slängt mig över en livbåt och skrikigt hysteriskt eller varit en av de där coola som tänkt taktiskt, hittat en varm karl att värma mig emot etc. Man hoppas ju på att vara den där coola typen men det vette sjutton.

Oförutsatta paniksituationer som drabbat mig är nog mest stöld och där börjar jag bli luttrad och cool och sen är det ung, bråd död (min mammas fästmans dotters son drunknade förra sommaren, 12 år gammal)och där satt jag i soffan och skrek och grät.

Har själv också fått höra att jag klarar smärta väldigt bra. Har åkt på två njurbäckeninflammationer och njurproblem brukar man säga (åtminstone njursten) är den enda smärta som kan jämföras med en förlossning. Vad vet jag? Kan nog uttala mig bättre efter jag själv har levererat...men som sagt, ska först se till att bli gravid. Är redan orolig för inseminationen på torsdag/fredag. Shit, vill ju vara lugn och må bra men börjar bli nervös. Så är det när man vill för mycket!