Såg att camebridge-tråden stänger snart, tänkte starta en ny för alla pulverdrickare. Här kan vi peppa varndra och ge tips!
Vi vet att påsar, soppor och pulver inte är en långsiktig lösning, utan ser det som en bra start för att trigga i gång motivationen att lägga om kosten och få ett hälsosamt liv!
Men först och främst vill vi vara "fina" på våra bröllop!! 
KnY>> Det är bara upp på hästen igen
och kämpa emot suget.
Jag tror också att mycket av suget sitter
i huvudet.
tezzibezzi>> Det är bra att du har ditt egna liv och går ut och så!
Han har ju inte stängt av känslorna för dig
som en strömbrytare så det är bara bra att han blir nyfiken när du ska ut.
Jag tror det kan vara bra om du i förbigående säger t.ex. vad skönt det känns att börja känna mig som mig själv nu när tabletterna börjat funka. För att visa att det inte är uppbrottet som gör att du mår bättre utan medicineringen.
Ja, kan hända så bottnar det hela i rädsla för framtiden och att binda sig.
Min sambo har inte heller alltid vetat vad han ska göra när jag mått dåligt men han brukar hålla om mig och så. Man känner, i sin förtvivlan, synd om honom när man ser att han inte vet hur han ska hantera det hela.
Hur tragiskt det än är med att det tagit slut och att du måste flytta så kan jag tänka mig att det på något sätt även kommer att kännas skönt för dig att ha något eget.
Samtidigt som all saknad naturligtvis.
Jag hoppas också, för din skull, att han kommer att växa upp och inse vilket misstag han gjort. Har ni tur så hittar ni tillbaka till varandra som bättre människor båda två för att få en bättre relation än den ni har nu.
Han har nog kännt sig rätt hjälplös när du mått dåligt. Inte kunna göra något för att göra det bättre eftersom det inte finns något som kan göra det bättre just då.
Det här kan nog visa sig vara ett bra tillfälle för dig att ta itu med digsjälv.
Göra dig själv starkare.
Vem vet, du kanske ser tillbaka på det här om några år och tänker vilken tur det var att han gjorde slut så att du hamnade där du hamnade i ditt liv.
Bjud på dig själv nu när du känner dig bättre och visa honom dig.
Jag hoppas din förtvivlan mildras snabbt även om det kommer att sitta i länge.
Han har nog svårt att se skillnad på dig och deppresionen och det är tragiskt!
Jag hoppas han inser hur korkad han har varit som släpper dig.
Ismön
självklart, jag ger inte upp så lätt :)
Hur går det för dig? :)
Ismön!
Åå tack gulliga du för ditt svar. Såå skönt att prata med någon som vet vad det oinnebär att vara deprimerad.
Ibland undrar jag ju om han inte just stängt av känslorna som en strömbrytare. Förstår liksom inte. men det gör man väl inte. Jag har försonats med tanken om att vi var tvungen att bryta mönster på hur vi hade det nu. Så..precis som du skriver ska jag absolut satsa på mig själv.. och bli som jag var innan. Jag kommer kunna bjuda mer på mig själv och givetvis blir man mycket mer spännande då. Jag försöker verkligen tänka positivt. Jag ska göra massa saker bara fr min egen skull. Äta den mat jag vill äta, kolla på de filmerna jag vill se, träna hur mycket jag vill, komma o gå hur jag vill. Men jag kommer sakna honom de där stunderna..de där vardagliga stunderna..Kommer sakna att göra hans mackor på helgmorgonen :(
Nu i efterhand kan jag också se att det varit synd om sambon. Inte synd om honom. Men synd att han liksom inte vetat hur han skall hantera det. Han bara stänger av liksom. Han kanske inte har haft det så lätt. Själv har jag ju bara blivit irriterad på hans sätt eftesom jag behövt honom så otroligt mycket och tyckt han varit elak som inte kunde finnas. Jag tror helt enkelt bara han inte vetat hur hn skulle hantera mig. Jag är inte 100% frisk ännu. Har bara börjat känna av de positiva effekterna och har mycket med det sociala livet att öva på. Men jag ska försöka visa honom.. Det får nästan fungera lite som drivkraft för att jag skall ta tag i mitt liv.
Det är exakt så som du skriver.. tragiskt att han inte kan skilja på depressionen och mig som person. Men kanske vi inte varit tillsammans länge nog för att han ska kunna det. Vi har bara varit tillsammans i 2 år och jag kan tänka mig att jag varit deprimerad längre än jag trott. Det har kommit smygande.
Usch detta blir för långt i denna tråden. Ska ju inte alls handla om mig o mitt liv :)
Kan iallafall berätta att jag ätit lite mat nu denna helgen. Har ätit alldeles för lite på siståne (inte ens 3 påsar CK om dan) och hålit på att svimma. Så jag var tvungen försöka äta nåt i helgen. Det slank ner nån godis också tyvärr.. men kör rent imorgon igen.
Kram på er och lycka till. Vi får kämpa ihop
seg tråd, blivit en relationstråd ju
Vad är det här nu då :( Jag har gått upp 0,3 kg sen igår, fast jag inte ätit något annat än cambridge. Jag förstår inte alls :(
Värsta deppet :(
kan ju vara vatten pga godiset häromdan eller om du ska ha mens
discodivan
Jag har P-spruta så jag får ingen mens.. dumma mig att äta godis :(
Ska gå och väga och mäta hos konsulenten idag, hoppas det blir bättre.
men herregud 0.3kg e ju ingenting
själv har jag stått still nästan en hel vecka - ibland går det saktare ibland fortare med minskningen
Discodivan
Ehe.. jo jag vet ju att det kan stå still men blir ändå besviken på mig själv. Sen är jag väl lite melodramatisk så här på morgnarna :)
Hur länge har du hållt på, och hur mycket har du gått ner? :)
