Är min man otrogen?

Mimmi_L
Hur har det gått?

Vi pratade med varandra i söndags och kom fram till att vi skulle gå i parterapi, som jag tjatat om länge. Han gick äntligen med på det. I början av maj har vi fått tid.

I övrigt så förstod han inte överhuvudtaget vad problemet var. Och han påstod även att han är den siste man ska beskylla för otrohet.
Jag förklarade att han har varit otydlig, bla uttalanden som: "En man kan inte ha kvinnliga vänner för det finns alltid en annan tanke" har naturligtvis satt igång en del tankar i mitt huvud. En person som säger så, tänker ju förmodligen så själv eller hur. Jag menade också att det inte är konstigt om det då blir en reaktion när han får sådana sms och även väljer att hellre umgås med henne än mig på en lördagkväll. Det sa jag. Jag sa också att han faktiskt kan meddela mig om sina planer lite tidigare. Eftersom vi är två människor som lever ihop så vill jag också kunna planera vad jag ska göra. Det kan jag ju inte om han inte förrän samma dag eller precis innan han går ut säger vad han ska göra. Ska han bete sig så tycker jag att livet som singel passar honom bättre än livet som gift. Att man sedan är spontan kan vara mycket trevlig och är inget jag ser ner på, men man kan inte jämt och ständigt vara det och leva totalt oplanerat när man har en partner.

Jag hoppas att terapin ska leda till att vi förstår om det finns något kvar att bygga på eller om vi för vår egen lyckas skull ska skiljas...

Liljekonvall:
Jag vet inte riktigt hur du menar när du drar slutsatsen att det verkar som vi sårar varandra lika mycket, och även är lika kära i varandra?

Det låter ju jättebra att ni äntligen kommer någonvart o kan kommunicera. Lycka till i framtiden med den väg ni väljer att ta!

Har inte läst hela tråden men hoppas att allt löser sig för er.

Detta med att han fått sms. Hade en gammal arbetskamrat som några månader efter jag slutat började skicka sms med diverse fraser. jag tänkte inte mer på det för det var den typ av stämning vissa hade mellan varandra på jobbet. Sambon blev dock mer bekymrad.

Vart jag vill komma med detta är att han kan vara oskyldig liksom jag var.

Lita på magkänslan den brukar för det mesta ha rätt!

Det låter bra att ni har börjat kommunicera med varandra och att ni har tagit steget mot parterapi. Om han nu vill det så är han nog inte otrogen mot dig, annars skulle han väl inte vilja försöka med ert förhållande.

Jag hoppas det kommer att gå bra för er i parterapin och att ni kommer fram till en lösning som passar er båda.

Vad roligt! Hoppas det går bra och att allt löser sig till det bästa!!

För mig låter det som att han är otrogen, tyvärr. Har en (manlig) bekant som var otrogen med en kompis till mig och hon berättade att han frågat henne om de kunde bli ihop. "Men du har ju flickvän" sa min kompis. "Ja, men det är inte bra mellan oss, men jag måste han nån att gå till om jag ska göra slut för jag kan inte vara själv", sa han. Kan ju vara nåt liknande med ditt fall, "Anna" kanske inte är säker på om hon vill vara anledningen till att han ska skilja sig från dig, och det gör att han tvekar. Tycker att DU ska känna efter vad du känner och vill och sen handla därefter. Vill du verkligen leva med nån som du tvivlar på? Verkar väldigt jobbigt att behöva ha de tankarna. Lycka till hur du än gör!

Jag börjar faktiskt bli osäker. Jag menar, att han sagt förut att en man och en kvinna inte kan ungås utan att det är nå´t "mer" behöver ju inte betyda något idag. Man blir ju vis av erfarenhet och han kanske upptäckt nu att man kan ha en tjejkompis och inget mer. *Kram och puss* säger mina tjejkompisar till mig i telefonen ibland...är man väldigt god vän med någon av motsatt kön och vet var man "har" varandra kanske det inte BEHÖVER vara att gå över gränsen att skriva så i ett SMS t ex. Bara en tanke. På något sätt verkar ju den killen vilja ha dig?! Dels för att han vill gå i terapi och dels för att han faktiskt stannar kvar! Det var ju du som "drog" sist, men han har väntat på dig...han vill försöka med det här. Men du har ingen tillit. Kan det vara så att problemet egentligen ligger hos dig?

Jga tror att om det är sant att han faktiskt inte är otrogen...så kommer du förlora den här killen om du inte slutar vara misstänksam. Jag tror du ska vara vaksam, men inte öppet vaksam om man säger så...finns ett ordspråk...om att man ska låta kärleken vara som ett öppet hav...att man inte ska fjättra varandra för det orkar ingen med...

Hopaps terapin kan hjälpa er komma till rätta med vad det nu är ni behöver komma till rätta med iaf

Jag tackar er alla för de råd och tankar ni gett mig.

Som jag sa innan så är det mycket som ligger bakom våra problem i förhållandet. Det handlar om allvarligare saker än såhär. Det har vid tillfälle förekommit våld i vår relation. Han har slagit mig och även misshandlat mig psykiskt. Det är inte lätt när såna saker händer i ens relation. Då är det inte märkligt att man har dålig tillit för varandra. Det är därför kanske inte konstigt att jag ibland får såna här känslor. Det var inte länge sen han hotade mig med kniv, om än dock på "skoj" så kändes det väldigt obehagligt. Men det värsta av allt är att jag inte direkt reagerade. Inte förrän jag läste att det är en form av fysisk misshandel att knivhota någon så tänkte jag: "Oj! Det gjorde ju han imorse... Herregud. Det tänkte jag inte ens på sen." På något sätt har jag tom överseende med såna situationer, förmodligen för att jag är så van vid dem. Sanningen är den att jag går runt och är rädd hela tiden. Slappnar aldrig av, är alltid spänd. Sen kommer de bra perioderna, ni vet det klassiska i förhållanden där misshandel förekommer. Men inte då heller känner jag mig trygg och jag mår inte bra. Jag vet att jag borde ha gått för längesen. Men jag är inte redo ännu att lämna det här förhållandet. Det måste jag först bli. Kanske var otrohetstankarna egentligen ett "hopp" för mig att snabbare kunna ta mig ur förhållandet.

Sanningen att säga... Jag har ingen aning om vad som händer och jag är djupt förvirrad. Men kanske kan parterapin och gruppterapin jag ska börja med hos kvinnojouren ge mig någon klarhet. Det är det jag otåligt eftersöker.