För livet eller tills du tröttnar?
Nu när du ska gifta dig, är det med den riktigt ärliga känslan " för livet" eller typ " så länge det håller då håller det, annars skiljer vi oss."
Nu när du ska gifta dig, är det med den riktigt ärliga känslan " för livet" eller typ " så länge det håller då håller det, annars skiljer vi oss."
jag tycker det här är en intressant frågeställning.
Efter ungefär 12 år här på Bröllopstorget och som medlem på andra diskussionsforum så ser jag en tydlig tendens som skrämmer mig väldigt mycket.
Väldigt många fokuserar på FEL saker när det pratas bröllop. Många ser själva vigselakten som avslutningen på en hejdundrande lång förberedelsefest där bröllopet är grädde på moset. Man fokuserar 120% på att BLI gift att man helt glömmer bort innebörden i att vara gift.
och som en del skriver här också, man blir skrämd av allvaret i det där med att älska varandra i lust och nöd att man väljer bort den biten och tar det borgerligt istället och det blir en kul grej av det hela.
Handen på hjärtat - är inte äktenskapet viktigare än så? Är äktenskapet bara en kul grej?
jag blir faktiskt provocerad av att det tas så lätt på att gifta sig.
Man har tråkigt en eftermiddag, man kommer på den briljanta iden att man kanske skulle gifta sig. Men usch det där med att älska varandra i nöd och lust det känns inget vidare, vi kan ta 20 sek i kommunalhuset istället..... alltså är det ingen som hör hur det låter?
folk skiljer sig inte lättvindligt däremot blir man ihop alldeles för fort och man har ingen aning om vad man ger sig in på när man säger ja till frieriet. DET tror jag folk helt missar...
Nyfiken Gul: Den "trenden" ser du nog enbart för att det här forumet till största del handlar om planering av vigsel och bröllopsfest. Vad tycker du man ska diskutera för att verka seriös? Vill du se trådstarter som "hur blir jag en god fru?" " hur fostrar jag min man?" Många, många trådar tar upp relationsproblem och funderingar kring parrelationer. Men förhoppningsvis så går dom flesta och diskuterar sina relationer med sina partners istället för med främlingar på internet. JAG och min blivande diskuterar vårt förhållande med varandra och inte med främlingar på nätet. Ytliga saker som skor, diamanter och vigselmusik kan vi mycket väl diskutera öppet på nätet.
Jag kan säga att för mig är bröllopet mer eller mindre bara en stor fest för att fira vår kärlek inför alla vi bryr oss om. Jag ser fram emot att bära en ring som symbol för att vi hör ihop. Jag ser fram emot att kunna säga min man och bli benämnd som min fru. Men äktenskapet i sig betyder inte så där jättemycket. Vi har älskat varandra varje dag i över 11år och har fått två fina barn som för mig står för vår kärlek på riktigt...mycket mer än ett papper i ett registe. Skulle vi någon gång skilja oss så är inte skilsmässan det jag kommer sörja...jag kommer sörja att vi aldrig mer kommer kunna vara den familj som jag älskar att vi är.
Dessutom är är det oftast dom medlemmar som själv varit gifta ett antal gånger som gnäller över att andra inte fattar innebörden av ett äktenskap, det är ironiskt. Dessutom så väntar paren, enligt statistik, längre med att gifta sig idag. Så det stämmer inte att människor gifter sig som en kul grej till höger och vänster. Jag gifter mig för att det ska vara för evigt. Därför har jag tackat nej till tidigare frierier, inte skaffat barn med andra pojkvänner, väntat på en perfekt man och valt det liv jag vill ha. På nätet så diskuterar jag diamanter, champagne och annat ytlig precis som många andra människor.
att folk som gift sig förut skriver här och har åsikter högre än andras är väl inget konstigt? Dom kanske faktiskt gifte sig av fel anledning och nu har lärt sig sin läxa?
jag har varit gift förut och ska nu gifta om mig och jag kan säga ärligt att jag gifte mig helt och hållet av fel anledning. Jag gifte mig för att få ett bröllop. As simple as that. Jag var ung och förälskad och ville gifta mig sådär som man vill göra när man är nykär och hormonstinn tonåring. Jag var bara ett barn. Jag ville glänsa med fin klänning och få känna mig vuxen. Herregud så naiv jag var...
idag är jag 40 år och har betydligt bättre koll på varför jag gifter mig och med vem.
men det tog tjugo år för att få poletten och trilla ner.
Och nej, att misslyckas med ett äktenskap ger en inte nödvändigtvis insikter bortom de om en själv och ens egna val, eller som andra uppbrott och livskriser inte kan ge. Snarare ger det känslan av att man vill skriva de unga, näpsiga och, Gud förbjude, entusiastiska brudarna på näsan. Jag är inte speciellt ung, i vart fall inte tillräckligt för att känna mig personligt träffad, men det eviga tjatet om ålder och egna misstag känns nedlåtande och ärligt talat lite bittert. Det är trist att ni har gått igenom en skillsmässa och jättebra att ni har lärt er något och hittat rätt nu, men er sanning är inte nödvändigtvis någon annans.