För livet eller tills du tröttnar?

Så här ser jag det: 

Jag älskar min man oerhört djupt och har en bild av att det ska vara vi två för alltid vilket han självklart också har. Vi har gift oss för att vi båda är beredda att kämpa för att behålla vår kärlek och jobba på att den ska hålla sig vid liv och för att vi faktiskt tror att vi har en god chans att vilja hålla ihop så länge vi lever. Så otroligt mycket älskar vi varandra. 

Dock är livet alldeles för kort och om jag en dag vet att min man inte längre älskar mig men av envishet stannar för att "äktenskapet ska vara livet ut" så är det fel för mig.  Det är också för mig att ta det för givet. Att "nu är det vi livet ut så nu behöver vi inte aktivt jobba på det mer". Jag vet att min man älskar mig men det är inget jag tar för givet, det är samma sak för honom, han vet att han har min kärlek och respekt men den är inte villkorslös, är den någonsin det?

I min familj och släkt har det varit starka äktenskap och så även i hans familj. Skilsmässor är inget vi är "vana" med så att säga. Kommer den dag då jag inte längre älskar min man kommer jag absolut att skilja mig (inte hux flux utan att kämpa men jo, till slut vill jag nog lämna då) och det skäms jag faktiskt inte för att säga. Jag är med honom av kärlek och som det varit hitills så växer kärleken bara sig starkare och förhoppningsvis kommer det alltid vara så. 

En skilsmässa är inget misslyckande! Att ha varit gift lycklig i x antal år och att sedan lämna varandra som vänner är inte fult! Det är så mycket värre att stanna och plåga sig igenom år av leda, för vems skull gör man det? För att det ska vara så? Att man skiljer sig någon gång betyder inte att äktenskapet inte var värt något, det är ju ett hemskt sätt att se på livet, enligt mig. 

En sista sak; när jag stod framme vid altaret så grät jag, för att det var så vackert att stå där och lova att leva resten av mitt liv med den man som stod bredvid mig, min bästa vän. Så vackert känns det varje dag, att veta att vi är man och fru. Självklart är målet för alltid.  

Du gör en stor skillnad på vad som är ett löfte och ett villkor, hur ser du skillnaden där? Tänker du dig att ett löfte är något uttalat och ett villkor mer är den tysta uppgörelsen? Vad gör i så fall ett löfte bättre än ett villkor? Jag bara undrar :)

Jag älskar min man utan att han behöver ge mig något omedelbart eller synligt i retur men en kärlek som skall hålla sig år efter år måste skötas. Jag menar att om min man inte respekterar mig, behandlar mig väl och hundra andra saker inom samma "kategori" så tror jag inte kärleken håller. Det finns inga synliga villkor i de flesta sunda förhållanden och jag kan inte ge dig en lista på olika villkor som finns i mitt äktenskap eftersom det där med att behandla varandra väl och respektfullt alltid har fallit på plats för oss naturligt. 

Jag tror nog inte att nästan någon älsar sin partner villkorslöst, även om det naturligtvis låter fint att säga det. Du menar på att det finns löften som är självklara, men när det finns förbehåll (t.ex. otrohet så finns det också villkor på vilka ni ingått äktenskap med varandra).  Skulle man också älska någon villkorslöst finns det ju inget som skulle kunna vara ett villkor, misshandel, våld osv. Då skulle det inte vara villkorslöst. 

När du skriver att  kärlek för dig ska vara utan villkor och förbehåll så tror jag du missuppfattat mig till viss del, att jag inte har villkorslös kärlek innebär inte något negativt utan för mig är kärleken inte "för given". 

Hoppas du förstår mer hur jag menar nu! :)