För livet eller tills du tröttnar?

Exakt detta! Du är klok du :)

Jag är inte med på BT för att diskutera livet som gift och äktenskapets betydelse livet ut, det gör jag med mina närmaste. Jag är med här för att få prata om diamanter, brudklänningar och dukning för det finns verkligen ingen av mina vänner som bryr sig ett smack om det. Det betyder inte att jag inte tar äkenskapet på allvar, det som syns på BT är bara en liten aspekt av mitt liv och person.

Sen så har jag varit ihop med min sambo i 7,5 år när vi gifter oss och jag tvivlar på att själva vigselakten kommer att förändra vår relation. För mig är bröllopet just en "kul grej", en anledning att ha fest och att för första gången i mitt liv bära ett svindyrt smycke. Att vi ska vara tillsammans för livet är vi redan ense om, oavsett om vi hade gift oss eller ej.

Tills han får ölmage och jag tröttnar :)

Ursäkta men va bara tvungen.

Hahahahahahaha

Jo eller hur :) Blir han tjock så åker han självklart ut, men det är väl självskrivet ;)

Hahaha. Gillar verkligen att diskussionen tagit fart och folk har humorn i behåll. :p

helt ärligt...
tills jag tröttnar. Jag vill bara ha det överstökat så att jag slipper vara så desperat efter det.Drömmer om bröllop som bara den och börjar komma upp i en ålder då det blir svårare att träffa någon ny. Hellre en skiljsmässa än inget bröllop.

Han är toppen och jag älskar honom, men jag stör mig på mkt och det finns inga garantier.
(jävlar vad påhopp jag kommer få nu) 

Så länge vi är lyckliga tillsammans.
I vårt fall var vi det aldrig. Eller, JAG var aldrig lycklig egentligen. Men jag trodde det.
Jag lämnade honom efter fem år (fyra som gifta).

Jag gillar när folk är ärliga :) (om jag nu utgår från att du är det). Det finns "bättre" inlägg att hoppa på i trådar än denna ;)

Jag har bestämt mig för EN man. 
Inga utvägar. Har man bestämt sig så har man.. :P :)

Vi har en oerhörd öppen kommunikation och både Han och Jag tycker att just Det är viktigast i ett förhållande. Vi har lovat varandra att vi alltid ska ha det så... och om något går sönder, ska vi laga det, oavsett hur trasigt det är!
Vi har lovat varandra att alltid sätta den andre främst. Båda två försöker hela tiden att arbeta på att vara ödmjuka. Det är ett arbete att vara gift, så man kan inte förvänta sig att det ska va skitlätt.. det är då man blir slapp och slutar anstränga sig. Och med en massa sex som krydda ska det gå bra ;) :P

Den man jag idag planerar giftermål och en framtid med var den jag vände mig till efter att jag kommit ur ett förhållande med en man som misshandlade mig fysiskt och psykiskt. Inte så att jag kastade mig i hans armar direkt, utan han fanns där som en vän och sedan växte det till att bli något mer än bara vänskap. Vi har redan delat nöd och lust under alla våra år tillsammans, så ett giftermål innebär inget nytt. Allt det andra har vi redan lovat inför varandra, nu gör vi det inför våra familjer och våra vänner. 

Jag vet inte om jag kommer vara med samma man i resten av livet, men oavsett vilket så kommer jag alltid att älska honom på ett sätt som jag inte kan älska någon annan. Han har torkat mina tårar och hjälpt mig hitta min egen röst igen. 

Istället för att ha ångest över om det kommer hålla hela livet fokuserar vi på att vara lyckliga nu, och på att fortsätta bygga en stabil grund för vår framtid. Jag kommer aldrig ångra att jag gifter mig med en man som får mig att skratta varje dag, som jag kan gråta med och som alltid finns där. 

-----

Ni som säger att ni skulle gå om han började misshandla er - det är inget som händer plötsligt. Det växer fram, små steg i taget. Utan att man märker det befinner man sig i en värld som består av bara honom - din familj och dina vänner är borta eftersom du skjutit bort dem. De som varnat dig för att fortsätta i ett förhållande med honom, och du ignorerade dem. För ni älskar ju varandra. Då har man ingen att vända sig till. Åtminstone känns det så.

Jag har aldrig varit så ensam som efter jag gjorde slut med min före detta, innan jag hittade tillbaka till familj och en del vänner.

Jag har varit gift förut. Aldrig trodde jag att det inte skulle vara för evigt. Vi hade allt. Utom kärlek på slutet. Vi gled ifrån varandra och blev som två vänner som bodde ihop. Vi levde genom barnen. Höll ihop för barnen och för det liv vi hade. Alla släktingar och vänner var gemensamma efter så många år. Vi delade landställe med ett par kompisar. Brukade åka utomlands med ett annat par o.s.v.

Den som tror att man skiljer sig hur lätt som helst eller bara kastar bort ett förhållande hur lätt som helst bör nog tänka om. Det är det svåraste jag gjort. Vi skildes som vänner, vi bråkade inte. Och ändå slet det sönder oss.

Jag satt med en kompis en gång och grät och skrek rakt ut; ge mig tillbaka mitt liv! Jag ville ha mitt liv som jag var van vid men inte med min fd man.

Nu när jag träffat en ny man som jag lever med tror jag självklart att det är för evigt. Skulle kännas konstigt att gå in i ett förhållande med någon annan tanke. Och det här förhållandet är helt annorlunda mitt förra. Kärlek, värme, passion och ett genuint intresse för varandra genomsyrar våra dagar. Jag kan ärligt säga att jag har väldigt svårt att se hur det skulle kunna ta slut.

Jag kan tillägga apropå att hålla ihop för barnen. Mina nu vuxna döttrar har bägge två sagt att de är glada att vi skilde oss, jag och deras pappa. De tycker det är så mysigt att umgås med oss nu när vi är glada både jag och pappan. Det säger en del om hur vi hade det.

När det är slut är det slut. Det går bara att kämpa till en viss gräns. För mig var det inte viktigare att fortsätta vara gift än att må bra.

Attans också! Han har ju redan ölmage och vi gifter oss inte förrän i September Hur ska jag göra nu? Ställa in bröllopet? hahaha
Självklart hoppas man att det är för resten av livet, och det är åtminstone så jag känner inför det.
Men jag har varit gift tidigare och den gången varade äktenskapet i 13 år, vi växte ifrån varandra helt enkelt. Visst trodde jag att det skulle vara för evigt den gången också, samtidigt som jag är säker på att det beslut vi tog om att gå skilda vägar var det bästa vi kunde göra.
Så inställningen är för evigt, men jag vet att det inte alltid blir så!

Allt jag vet är att kärleken som den ser ut när man gifter sig kommer utan tvekan att försvinna någon gång. Jag personligen tror att man gör sig själv en otjänst när man lämnar det familjeliv man har för att gå ut och leta efter samma kärlek på nytt igen. Jag kan säga det av familj och vänner runtomkring mig att döma, de som "tröttnat" gett sig ut igen för att jaga den där gamla känslan av att vara nykär med fjärilsmage har i 99% av fallen hamnat i samma situation igen efter ett par år. Och är i samma procentenhet av fallen olyckliga och ångrar att man "gett upp". Jag anser inte ens att det är riktig kärlek, de första åren, utan den riktiga kärleken är byggt på ett liv tillsammans och all världens erfarenheter, upp och nedgångar, barnafödslar, bröllop och begravningar resor och lägenhetsflytt och husköp och bilbyte och tårar och skratt och allt som hör till. Inte för att två människor som inte har barn ihop inte kan ha riktig kärlek sinsemellan, men själva principen. Att småbarnsföräldrar skiljer sig (eller separerar om de inte är gifta) t ex är ju väldigt typiskt för just Sverige. Helt plötsligt finns en till liten person med i bilden och tillvaron förändras, tydligen kan många par inte palla det trycket, något som jag för allt i världen inte kan förstå. Det är ju då man behöver varandra som mest, du är inte längre bara min karl utan även mitt barns pappa. Visst har var och en sin personliga andledning till att gå skilda vägar under en sådan tid och den ena verkar bättre än den andra. Det är enligt mig inte ens ett val att gå isär om det inte finns otrohet, våld eller liknande händelser inblandade. Jag kan inte föreställa mig hur ett liv skulle se ut utan honom. Blir jag lite "småkär" i en man på jobbet så berättar jag det för honom och vi löser det tillsammans, jag låter det bli ett problem för oss båda att lösa som för oss ännu mer samman, inte något som drar oss isär. Även om det betyder att jag för den perioden känner att "kärleken" för honom har vissnat något, för jag vet att den riktiga kärleken bara blir starkare ju mer framgångsrikt man lyckas ta sig ur den svackan.
Men det är ju min personliga åsikt.. :) 

Till Anonym #63: Jag håller verkligen med dig! Det jag kan säga är att steget från att vara "ensamma" ha alltid i världen för varandra och sina intressen till att skaffa barn va rätt tufft för förhållandet och när man då får en liten som skrek och skrek och bara sov 3 timmar per dygn så va det väldigt lätt att glömma av varandra och inte orka, så jag kan ju förstå att det finns vissa som inte klarar av det. Men som tur är så jag och min gubbe lika envisa :) vi bestämde oss att det va vi två och vi jobbade på vårat förhållande. Så ett antal år senare och nu tre barn så är vi jätte lyckliga. Men visst är det fortfarande fajter här hemma ändå, ni vet såna där viktiga bråk som dammsugarn,soporna mm :))

Självklart går man in i ett äktenskap med siktet på ett helt liv tillsammans!
Jag har dock varit gift en gång tidigare och vet att så inte alltid är fallet. Han valde alkoholen och blev mer och mer våldsam. Att lämna honom är det bästa jag har gjort!
Nu har jag funnit mannen i mitt liv och hoppas självklart på att det är för livet den här gången!

Inte kärlek de första åren skriver Anonym #63! Jag vill påstå att det beror väl fullständigt på vad som händer under de första åren av relationen! Min sambo och jag har gått igenom mer tillsammans under 2 år än vad jag och min exmake gjorde under 15 år. Min sambo och jag träffades för 4 år sedan, men vi inledde inte vår relation förrän 2 år senare. Och om inte det vi upplever är äkta kärlek, då tror jag inte på kärleken längre. Visst småbarns åren kan slita på en relation, men både jag och sambon har gått igenom de åren tillsammans med våra tidigare partners, och jag kan lova att det är inte lättare att ha fyra tonåringar. Lägg därtill att jag haft en otroligt svår tid med utmattningsdepression, två längre sjukhusvistelser, renovering, bilbyte och mycket annat OCH ändå finns sambon där för mig genom allt. Jag lämnade inte min ex.man för att finna den stora kärleken igen, jag hoppades faktiskt att inte det skulle hända mig igen. Men det gjorde det och jag är mer än lycklig över det. Både jag och sambon blev näst intill rädda för den kärlek som uppstod så snabbt mellan oss, men vi har aldrig haft någon anledning till att tro att den inte var äkta.

anonym x
Jag och min sambo har inte heller varit i en relation längre än snart fem år. Visst är jag kär i honom och älskar honom mer än allt annat. Men jag tror att den kärlek som kommer att växa mellan oss med åren kommer att vara ännu starkare trots att det inte känns så. Man kanske bråkar mer, eller slutar bråka helt, eller helt enkelt känner på något vis att motivationen inte finns där längre för att man börjar "ta varandra för givet". Just precis de aspekter som många menar var anledningen till att de skildes från början. Jag vill mena att dessa "symptom" om vi nu kan kalla det så är ett tecken på att man faktiskt har nått en annan nivå i relationen och personligen skulle jag inte ge upp för det utan identifiera de problemen som ett fenomen som händer 99.9% av gifta par, även de som i slutändan håller ihop tills döden skiljer dem åt. Alla går igenom svackor. Såklart att det är lätt att säga innan man hamnat i situationen, men som skilsmässobarn till två föräldrar som båda led ganska mycket av sitt val så känns det inte som ett dilemma för mig. För min karl känner likadant, vars föräldrar (som inte bor i Sverige) är gifta i över 30 år trots samma, om inte mycket värre, kriser än mina föräldrar tacklades med.
Poängen är att jag vill sitta som gammal tant bredvid min gamla gubbe i framtiden. Det vet jag lika säkert som att vi på vägen dit kommer tappa suget vissa perioder, tröttna på varandra. Men det går över. Inte helt utan hårt arbete och kompromisser, men när vi går igenom dessa svåra perioder i vårat liv tillsammans så kommer vi försöka komma ihåg att vi fortfarande vill bli gamla tillsammans. 
Men detta är som sagt mina personliga tankar och erfarenheter, jag säger mig inte vara någon relationsexpert. Alla människor är olika och likaså deras relationer till varandra. Men om det är en sak som vi alla har gemensamt så är det väl att man omöjligt kan dela ett helt liv med varandra utan att det blir svårt ibland.