För livet eller tills du tröttnar?

varför alla dessa negativa skilsmässotrådar? Jag tycker mig ha sett flera stycken på sista tiden, detta är väl endå ett bröllopsforum? Meningen är att dela tips och ideér, man blir ju deprimerad varje gång man går in här och ser någon som startar en tråd som denna, det är väl klart att man när man gifter sig har ambitionen att dela livet tillsammans hela vägen, men som många säger har man kämpat tillräckligt och skilsmässa är den enda utvägen, ja då är det bättre att gå isär än att leva olyckligt.

Negativa? Jag tycker inte det är negativt . Jag har flera vänner som gifter sig för att det är en kul grej, inte så jäkla allvarligt och bara ser det som ett papper. Därför tycker jag det är intressant att höra folks inställning till sin egna vigsel med allt vad det innebär. Bara förnatt man gifter sig så ligger det inte " för livet" bakom allas beslut.

Efter 11år och två barn är inställningen givetvis för alltid. Men om vi någon gång kommer till en punkt där vi inte längre är lyckligast tillsammans är jag beredd att bryta. Han förtjänar den största lyckan av alla och är det inte jag som kan ge honom den är det bättre att vi bryter innan vi slösat bort våra liv på att vara olyckliga och förmodligen till slut en massa onödigt bråk. Men som sagt har vi redan levt tillsammans så långe och är fortfarande mycket lyckliga så jag tror och hoppas på för alltid och alltid.

Jag tänker att många blir skrämda av allvaret och därför gifter sig som en "kul grej" - där med inte sagt att de tar mindre seriöst på det. Minns själv att jag var livrädd för det där dödsallvarliga med "forever and ever"-grejen, tänker mer att så länge man älskar varandra och mår bra i varandras sällskap så håller man ihop. Annars inte. Tycker att det är bra att folk hellre skiljer sig än stannar i meningslösa, olyckliga förhållanden där ingen av dem kan utvecklas eller trivs. 

Jag hoppas att det ska vara för livet ut. Han är pappa till våra fyra barn och personligrn tycker jag man gör det valet redan när man väljer att skaffa barn ihop. Har levt i hop i femton åroch kan inte tänka mig ett liv utan min blivande. men vad framtiden har att visa är det ingen som vet som tur är. men att slänga bort bara så där finns inte. kärleken äkteskap och att vara föräldrer är en lång resa med många törnar men tar man igenom det så har man många mer fina vackra upplevelser 

Jag älskar min sambo, och han är min bästa vän! Vi gifter oss för att vi vill det, men om vi inte vill fortsätta om 1, 4, 8, eller 60 år så skiljer vi oss. Simple is that! För mig är det inte värre att skiljas än att gå isär. Vi är inte inne på "tills döden skiljer oss åt", utan mer, "så länge vi älskar varandra". Det funkar för oss. Livet ställs ju på ända vid en separation, oavsett om man är gift eller inte.

Så här ser jag det: 

Jag älskar min man oerhört djupt och har en bild av att det ska vara vi två för alltid vilket han självklart också har. Vi har gift oss för att vi båda är beredda att kämpa för att behålla vår kärlek och jobba på att den ska hålla sig vid liv och för att vi faktiskt tror att vi har en god chans att vilja hålla ihop så länge vi lever. Så otroligt mycket älskar vi varandra. 

Dock är livet alldeles för kort och om jag en dag vet att min man inte längre älskar mig men av envishet stannar för att "äktenskapet ska vara livet ut" så är det fel för mig.  Det är också för mig att ta det för givet. Att "nu är det vi livet ut så nu behöver vi inte aktivt jobba på det mer". Jag vet att min man älskar mig men det är inget jag tar för givet, det är samma sak för honom, han vet att han har min kärlek och respekt men den är inte villkorslös, är den någonsin det?

I min familj och släkt har det varit starka äktenskap och så även i hans familj. Skilsmässor är inget vi är "vana" med så att säga. Kommer den dag då jag inte längre älskar min man kommer jag absolut att skilja mig (inte hux flux utan att kämpa men jo, till slut vill jag nog lämna då) och det skäms jag faktiskt inte för att säga. Jag är med honom av kärlek och som det varit hitills så växer kärleken bara sig starkare och förhoppningsvis kommer det alltid vara så. 

En skilsmässa är inget misslyckande! Att ha varit gift lycklig i x antal år och att sedan lämna varandra som vänner är inte fult! Det är så mycket värre att stanna och plåga sig igenom år av leda, för vems skull gör man det? För att det ska vara så? Att man skiljer sig någon gång betyder inte att äktenskapet inte var värt något, det är ju ett hemskt sätt att se på livet, enligt mig. 

En sista sak; när jag stod framme vid altaret så grät jag, för att det var så vackert att stå där och lova att leva resten av mitt liv med den man som stod bredvid mig, min bästa vän. Så vackert känns det varje dag, att veta att vi är man och fru. Självklart är målet för alltid.