För livet eller tills du tröttnar?

@ Anonym (ge er nu), kunde inte sagt det bättre själv! Om jag ska lägga till ngt så är det att jag tror det är svårt att säga vilka anledningar till att gifta sig som är rätt och fel (förutom tvångsäktenskap såklart) då alla har sina egna drömmar och mål med sina liv.

jag önskar verkligen att nån hade satt sig ner med mig och verkligen frågat om jag visste vad jag gjorde.  Jag försökte se världsvan ut och slängde mig med uttryck jag hittade i bröllopstidningar och försökte vara mer vuxen än jag faktiskt var.

Jag önskade att nån hade sett igenom min bluff och ifrågasatt mig.  Hade nån gjort det och fått mig att stanna upp och reflektera över det som höll på att hända hade jag faktiskt tagit det i beaktande.  Jag var ingen trulig tonåring som gjorde uppror, jag vara bara naiv och kär och fruktansvärt osäker på mig själv. Hela jag skrek av uppmärksamhet och bekräftelsebehov. 
Det hade varit så enkelt att sticka hål på den lyckliga ballong jag då svävade på , det hade tagit 3 sekunder. Den tiden det tar att ställa en fråga. 

och ja,, jag var fullständigt medveten om mina tvivel och mina känslor just då. Jag for i panik runt och fixade och donade inför bröllopet och försökte få allt klart så fort som möjligt innan nån hann syna min livsbluff. Samtidigt som jag önskade att nån faktiskt skulle gå in och stoppa mig.  Du vet känslan man har när man är 14 år och rymmer hemifrån för att man tror att man vet bäst, men innerst inne önskar att mamma ska köra ikapp en och skjutsa hem en...  Så kändes det när jag skulle gifta mig.  

jag hade nog inte avblåst hela bröllopet men hade skjutit upp det och det hade nog fått mig att inse att det inte var någon bra ide och därmed hade jag aldrig gift mig.

eftersom jag inte lyssnade på mig själv hade jag önskat att nån hade knäppt mig på näsan. Jag hade faktiskt lyssnat. jag var en sån person då och är fortfarande det nu. 

Jag dömer aldrig nån när det gäller bröllop eller skaffa barn tidigt eller vad det nu är , det är upp till var och en, däremot hoppas jag ju att någon i alla fall tar sig tid att läsa det svar jag ändå skriver när nån frågar om en ärlig åsikt. JA jag kan tycka att vissa är för unga när dom gifter sig, JA jag kan tycka att vissa är totalt olämpliga som föräldrar vid 18 års ålder och jag kan tycka det är genomidiotiskt att gifta sig för 4:e gången på tio år. Men det är ju bara vad JAG tycker och hoppas att mitt svar kan få någon att tänka till.  Om inte en trådstartare tar svaret till sig kanske nån annan läser och begrundar.
Men jag skulle aldrig dröma om att pracka på någon åsikter man inte bett om.   

men min erfarenhet gör att jag gärna stannar till och svarar på frågor som blivande brudar ställer eller blivande mammor eller andra saker jag själv kan relatera till pga mitt tidiga äktenskap.  För jag vet att det finns fler likadana tjejer som jag själv därute som behöver bli ifrågasatta för att inte göra samma misstag som jag själv bara för att ingen sa något till dom...  

Tröttnar? Det är ju inte en godispåse man köper.

När vi gifter oss är det naturligtvis med en förhoppning om att vi ska leva tillsammans resten av våra liv. Det är ett löfte att göra allt vad som står i vår makt för att skapa ett liv tillsammans, och att skydda varandra oavsett hur livet ser ut. Det betyder inte att det blir så. Vi kanske vaknar om 10 år och verkligen vantrivs i varandras sällskap, och inte finner någon lycka i att leva tillsammans. Men samtidigt: jag vägrar oroa mig för det. Blir det så så blir det så oavsett om vi gifter oss eller ej, och helt ärligt handlar äktenskap vs icke-äktenskap främst om att ekonomiskt skydda varandra, eftersom vi redan lovat varandra att ta hand om varandra, att älska varandra, att inte svika varandra tills den dagen vi dör. Bröllopet är för oss ett sätt att fira vår kärlek. Rent krasst lever vi i äktenskapslika förhållanden, med gemensam ekonomi, gemensamma värderingar, gemensamma framtidsplaner... 

Nu blir nog många arga på mig, men jag har ju samma rätt att uttrycka mina åsikter som alla andra...

Jag håller med dig helt och fullt! Det verkar som att allt fokus läggs på förberedelser, enormt viktiga frågor som om man måste ha både förlovnings- och vigselring, om ens diamant på 0,60 carat är för liten (vad i hela evighetsbastun?) mm mm i all oändlighet. Ingenstans diskuteras hur livet efter bröllopet kan komma att se ut, meningen med ett äktenskap, tankar och förhoppningar kring äktenskapet och annat. Nu kan vi ha helt fel förstås, eftersom detta är just ett bröllopsforum och det då helt naturligt blir så att man diskuterar just förberedelser inför bröllopet, hur Den Stora Dagen ska se ut osv, men precis som du får jag intrycket att man inte riktigt tänkt på det ska komma skall efter att orgelmusiken tystnat och det sista riskornet har kastats: Äktenskapet!. Har jag fel är jag bara glad (hur ofta säger man det? ) förstås!

Men även om du och jag har fel i stort tror jag det finns för många som ser fram emot bröllopet och den vackra klänningen och att få bära en vacker ring. Att det kommer en vardag efter den stora festen och påträdandet av ringen verkar (OBS! Jag säger verkar, jag säger inte att det är så här!) somliga inte ha klart för sig. Förhoppningsvis har vi fel, förhoppningsvis är alla medvetna om att bröllopet innebär att man sedan ska vara gift, förhoppningsvis hela livet. Jag hoppas (och tror!) att vi har fel och att vi bara projicerar våra tidigare dåliga erfarenheter på det vi läser.

 Och de som inte riktigt tänker på att det kommer en dag efter bröllopet, en dag som är en vanlig vardag där man ska hålla ihop äktenskapet även när det är grått och trist - ja, de får ju själva inse vad de gett sig in på och göra det bästa av situationen. Somliga kommer aldrig lyssna när människor med mer erfarenhet försöker berätta för dem, de sätter händerna för öronen och lallar vidare. Deras äktenskap kommer ju hålla resten av livet och det kommer alltid vara stoj och stim. De måste själva få upptäcka att det är bröllopet, det, inte äktenskapet.

"Man fokuserar 120%  på att BLI gift att man helt glömmer bort innebörden i att vara gift." Mycket bra sagt. Du ställer frågan till Nyfiken Gul, nu fru, men eftersom jag har precis samma åsikter som hon tar jag mig friheten att svara! Hoppas det är okej.

Du har alldeles rätt i att detta forum till största delen handlar om förberedlser för vigseln och bröllopsfesten. Namnet Bröllopstorget ger ju viss vink om de främsta diskussionsämnena. Men alla är ju medvetna om att vigsel leder till äktenskap (hoppas jag i alla fall innerligt!). Efter den vackra vigseln och den trevliga och roliga festen börjar äktenskapet och livet som man och hustru. Därför tycker åtminstone jag, och tydligen Nyfiken Gul..., att man mycket väl kan, och bör, diskutera även äktenskapet och livet som gift på ett forum som heter Bröllopstorget. Såvitt jag vet finns inget diskussionsforum som heter "Livet som gift", "Äktenskapets lycka och sorg" eller liknande, det enda forum i "äktenskapsväg" jag känner till är detta.

Att diskutera hur det kan vara att vara gift, om äktenskapet blivit som man tänkt sig o.s.v. även om forumet heter "Bröllopstorget". Anonymiteten här gör att man helt fritt kan prata om förväntningar man kan tänkas ha och vad som kan förväntas av en. En del av oss kvinnor (och män, givetvis!) som "hänger här" har varit gifta i många år och kan ha många erfarenheter att dela med oss av till blivande eller nyblivna brudar. Varför inte ställa alla frågor man kan ha till oss? Som sagt, vi är alla anonyma här vilken garanterar att man lugnt kan ställa vilka frågor som helst och svara på dem.

Du kanske upplever att du kan prata om precis allt med din partner, och det är bara att gratulera till det, men väldigt många kan känna att det är svårt att prata om allt med sin partner. Det kan röra sig om frågor som är känsliga att ta upp med den som står en närmast just för att han/hon står en så nära. Att prata med mamma, syster eller annan släkting kanske inte heller alltid är det lättaste, eller så har man ingen mor eller syster. Tänk då att få prata med någon annan helt anonymt!

Jag säger inte att detta ska vara en "Dear Abby-sida", men jag säger att man definitivt kan diskutera djupare saker än enbart klänningar och servetter. Inte för att det är fel att diskutera de sakerna, men bra ytligt blir det allt ibland...Framför allt är det, som Nyfiken Gul... säger, lätt att få intrycket att många inte har en susning om vad det är de håller på att ge sig in på. Det planeras och köps klänningar och oroas för tärnors skor - men det stora och viktiga man är på väg mot, äktenskapet, verkar man inte ägna en tanke. Det är sorgligt...Du har helt missförstått varför vi som varit gifta tidigare "gnäller", som du så charmigt uttrycker dig! Jag kan naturligtvis inte tala för alla som varit gifta tidigare, men jag skriver som jag gör av ren välvilja. Jag berättar om mitt tidigare äktenskap enbart för att påvisa hur det kan bli om man inte tänker sig för ordentligt utan kastar sig in i något utan att ha en aning om vad man gör, och att det kan gå snett om man är för ung och omogen. Naurligtvis behöver det inte gå så för alla, men de som gifter sig mycket unga (jag var 19) brukar tyvärr få uppleva att deras äktenskap spricker.

Du skriver om ETT äktenskap i din signatur, det måste vara härligt att veta att ens äktenskap kommer vara livet ut, men många har andra erferenheter. Det är ganska fräckt av dig att säga att jag och andra "gnäller" när vi bara försöker hjälpa till, samtidigt som du stolt proklamerar att du själv minsann kommer vara gift för livet.

Vad gäller att skaffa barn med tidigare pojkvänner har många av oss, däribland jag, upptäckt att exempelvis p-piller inte alltid skyddar mot graviditet. För somliga av oss är abort av endera skälet uteslutet, och då står man snart där med ett barn. Har man tur håller man ihop med barnets far, man kan också ha otur och bli lämnad halvvägs in i graviditeten.

Du borde kliva ner från dina orimligt höga hästar och ta det lite lugnt med att skryta om hur duktig du har varit. Vi vill alla ha det perfekta förhållandet, men vi träffar inte alla rätt första gången!

Men oj, nu gnäller jag väl.Men inte drog Nyfiken Gul, nu fru, en parallell mellan borgerliga bröllop och oserösa dito? Som jag uppfattade det menade hon bara att man skulle kunna ha tråkigt en eftermiddag och kila in på Stadshuset och gifta sig. Det vore oseriöst, eller hur? Jag antar att man inte kan göra så, man måste väl göra hindersprövning och så även för borgerliga bröllop, men Nyfiken gul... gjorde en överdrift för att visa sin poäng. Man får inte ta allt så bokstavlig här på "the internet"! Hoppsan, nu tog jag bara för givet att det var så här Nyfiken gul... menade. Hon kan ju ha avsett något helt annat. I så fall ber jag dig 1 000 gånger om ursäkt, Nyfiken gul, nu fru, och drar mig helt generöst undan så du får förklara själv!

Jag håller helt med dig i fråga om att ickereligiösa inte bör gifta sig i kyrkan. På ett annat forum såg jag en gång en tråd där tjejen undrade om hon och hennes sambo kunde gifta sig i kyrkan "utan psalmer och allt religiöst snack" . Jag frågade henne varför hon över huvud taget ville gifta sig i kyrkan då hon och hennes färtman uppenbarligen inte var religiösa, och hon svarade att det var för att kyrkan är en så vacker plats, så länge man slapp det religiösa. jag sade att prästen med största sannolikhet inte skulle gå med på att skippa precis allt kyrkligt, varpå tjejen blev arg på mig ... Budbäraren blir alltid skjuten.  Hursomhelst, ickereligösa tycker ofta att kyrkor är vackra och naturligtvis är de i sin fulla rätt att tycka det, men det är hyckleri av dem att gifta sig i kyrkan anser jag. Att vilja "skippa allt religiöst" går bortom hyckleri, jag finner inte ord för det!

Nåja, vidare! Hur många tror du gifter sig för lättvindigt, då? Jag hade en omröstningstråd där jag frågade just om den som svarade hade varit gift tidigare, i den skrev jag att ca 50% av alla äktenskap slutar med skilsmässa, det är ju den siffran man hört i rätt många år. Jag blev uppläxad av en annan skribent som sade att jag hade fel, att det inte alls var så många. Jag kollade på SCB:s hemsida och såg bara rubriker på artiklar, lyckades inte komma åt texten. Äktenskapen varar i snitt i 25 år och att 53 000 äktenskap upphörde förra året varav 23 000 var skilsmässor och resten var för att ena partnern dog.

Jag kan inte länka till hemsidan nu eftersom jag måste kopiera den här texten, annars försvinner kanske allt när jag skickar inlägget och då blir jag vansinnig... Men jag ska skriva ett inlägg till och länka till SCB, och så får jag hoppas att någon annan kommer åt artiklarna. Jag tror att det finns lite länkar i min omröstningstråd, men det är ju samma sak där; kan inte länka dit just nu tyvärr.

Hursomhelst, dessa siffror säger ju absolut ingenting om huruvida man skiljer sig lättvindigt eller ej, men kommer man åt artiklarna kan det säkert finnas intressanta saker att läsa!

Jag frågade ju dig om hur många du tror skiljer sig lättvändigt. Det var inte menat som ett påhopp, jag undrar bara vad du tror. Du kanske inte är intresserad av vad jag tror, men jag berättar det i alla fall. Jag tror att ju yngre man är när man gifter sig, desto större risk är det att äktenskapet spricker. Vad jag tror det beror på orkar jag inte gå in på nu, kan ta det i morgon om intresse finns!

Länk till tråden om någon är intresserad, hoppas det är okej att jag länkar till en av mina egna trådar men den ligger också här i Anonyma Rummet så en del kanske "vågar" skriva mer öppet! Inte den tråden jag trodde utan en annan (ja, jag börjar bli trött! ) www.brollopstorget.se/Forum-7-98/m4358574.html

Det fanns en länkadress från DN i tråden, jag har inte provat den själv än ( ) där finns lite enklare siffror gällande skilsmässor, för den intresserade: www.dn.se/livsstil/skilsmassoepidemi-pa-1970-...

Jag tror personligen att det är fler som gifter sig lättvindigt än det är som skiljer sig lättvindigt...

Kan det inte vara så att många väljer att prata om sådana saker med nära och kära i verkliga livet? Medan man väljer att diskutera det lite mer ytliga med främlingar på internet. Jag vet då att jag själv är sådan. Jag pratar gladeligen om brudklänningar (som jag personligen är fullkomligt kär i), buketter, dukningar osv här på BT och njuter av att lättvändigt få prata kring saker jag tycker om. Sedan pratar jag lika gärna om livet som gift, om vardagen och allt vad det bär med sig osv med människor jag känner bättre. Lite mer privat så att säga. Sådana diskussioner förekommer ju också här på BT, men jag måste ändå säga att jag förstår att forumet främst används för mer ytlig planering av själva bröllopet och bröllopsdagen. Utan att tolka in alldeles för mkt angående bröllop, äktenskap och relationer i det.

Och jag tror att många redan har en vardag, före man gifter sig, och har haft i många år. Jag och maken hade ju varit ett par i 6år när vi gifte oss och hade bott tillsammans i princip lika länge. Barn hade vi också före. Många har redan ett liv tillsammans som inte förändras nämnvärt av att man gifter sig. Vår vardag såg likadan ut månaden före bröllopet som månaden efter. Sedan förändras ju även vardagen eftersom, men det gör den ju oavsett om man är gift eller inte. Jag tror inte att det är så många som glömmer bort innebörden i att vara gift, mer att man redan lever som gift före och att det därför inte innebär någon större förändring efter man sagt "ja" och alla papper är påskrivna och inskickade osv. Dom flesta räknar redan med att dom är i en relation som ska vara livet ut, för jag tippar ändå på att majoriteten av alla som gifter sig hoppas och tror på relationen och att den kommer vara livslång.

Sedan att ha en stor fest och fira ordentligt osv tycker jag är underbart! Man kan aldrig göra för många roliga saker, fira för mkt, glädjas åt kärlek nog! :D

Har man inställnigen att det är så länge det håller skall man nog inte gifta sig alls. Lite märklig tråd tycker jag.

Klart att det kanske inte alltid funkar i slutändan, men jag tror inte någon går in i ett äktenskap med den inställningen.

Detta är mitt fjärde längre förhållande och jag har aldrig varit ens förlovad med någon av de andra eller ens funderat i de banorna. När det är rätt så känner man det i hjärtat.. Jag skulle aldrig gifta mig om jag inte trodde det skulle hålla.

Bara för att folk skriver om allt planerande här på sidan betyder inte att deras känslor inte är äkta. Det är ju just själva bröllopet den här sidan handlar om, så det vore ju konstigt om man inte skrev om det.

Daniiel: Håller med dig till 100 procent! Jag och min sambo har varit tillsammans i elva år (bott tillsammans i sex år) och vi har redan en "äktenskaplig" vardag och jag (vi) tror inte att den kommer förändras något bara för att vi nu ska bli man och fru.
Vi vill ha den stora festen där vi visar vår kärlek, att det är han och jag mot världen och naturligtvis (precis som många andra brudar här) så kan jag ibland få panik för att servetterna jag beställde kom i fel strl eller att det blev ett stavfel på inbjudan men det innebär inte att jag bara ser ytligt på bröllopet och skiter i äktenskapet.