Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Tinga - nej troligen inte ... maken snurrade nämligen förbi här för en stund sedan i en Porsche carrera. Blir det den så blir det ingen motorcykel.

Härligt att höra att japanerna sköter sig (och inte går mot röd gubbe) ! När jag var där råkade jag glömma min handväska på Shinkansen ... no problemas, japaner stjäl inte ... så det var bara att åka och hämta den på stationen några timmar senare. Eller historien om min pappa som glömde sin väska på tunnelbanan som går i cirkel runt Tokyo. Han stod kvar på perrongen och inväntade tills den hade åkt ett varv för att hämta upp väskan . Fast man får akta sig för kineserna ! Det sa pappas vänner åt mig när jag skulle ut och shoppa själv i Ginza.

Nä, man känner sig verkligen trygg här. Jag har ingen aning om brottsstatistiken skiljer sig åt jämfört med t ex Sverige, eller om det bara känns säkrare här.

Hattis -hoppas, hoppas, hoppas att det är en blödning som inte betyder att något är galet. Stor kram till er! 

Tinga - kul med japanrapporter! Uppvärmda toasitsar, det var det galnaste! Men skönt, kanske?

Lappis - kul med ny bil om ni slår till! Vi skulle behöva en större bil eftersom barnvagnen bara går in i bakluckan om man monterar av hjulen... Budgeten tillåter dock ingen ny bil, snarare en från 90-talet eller möjligen tidigt 00-tal.

Blivande - det blir ingen ny Porsche utan en begagnad och när det är dags för barn om ca 2 år så byter vi den mot en Volvo kombi (typ!).

För all del; det är inte obehagligt, fast det känns lite onödigt när det är 30 grader varmt. Sitsen är ju inte ens särskilt kall ifrån början då.

Tinga - men det är kallt i Japan på vintern så då behövs den säkert. Mitt toalettminne från Japan var hos pappas kollega som hade så avancerad toalett med dusch i baken efter toalettbesöket och tusentals knappar. Så avancerat så jag inte hittade spolknappen .

Ibland kommer man till en gräns.
Den då allt brister.

Då allt man samlat av frustration, ilska, vanmakt, sorg och förnedring övermannar en totalt.
Den gränsen då all längtan, alla känslor av övergivenhet, ensamhet, utsatthet och hjälplöshet skakar kroppen, själen och ens hela varelse, i en smärta man tror man kan dö av.

Det är då ingenting längre känns hanterbart och inte heller meningsfullt.
Då har hoppet ingen plats i hjärtat längre och det enda man vill är att slå sönder, krossa och mosa, så omvärlden sedan ser ut som ens insida-tom, öde och förödd.

En enda vitglödgad stråle inombords, ett urvrål från tidens begynnelse, men utan att någon i hela världen hör. Jag vill inte att det ska vara så här!

Som om vad man vill eller inte vill verkligen och egentligen skulle spela någon roll.

I bakgrunden skrattar Ödet sitt ihåligaste skratt, rakt ut i tomheten. "Vad trodde du, du ynkliga lilla mask till människovarelse. Life´s a bith, deal with her or die"

Det är då man gråter så som man bara gör ett fåtal gånger i sitt liv. Med snor och slem och tills man inte kan andas och nästan kräks.
Det är då man är vaken tills morgonen gryr och fåglarna vaknar. Det är när tidningsbudet smällt igen alla brevlådor i brevlåderaden man tillslut somnar i ren utmattning en stund.

Det är när man vaknar det knappt går att öppna ögonen i allt det svullna.

Det är då man bara sitter där.
Brusten.

Min sådan natt har kommit.

Men pb vad har hänt??!!!!