Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Men PB - vad ska man säga? Kan vi hjälpa på något sätt?

Men vilken skittorsdag det verkar vara här inne!

Hoppas det är falsklarm, Hattis!!!!  

PB – Vad är det som har hänt?!??! 

pb - "tala" med oss! Usch, är det någon gång jag inte gillar internet och distans är när medmänniskor är olyckliga!

nenne - ja igår var det hurrarop och vimplar .. idag inte lika skoj längre.

och jag som tyckte det var bra att det inte var så mycket att läsa ikapp men det blev ju bara skräp av alltihop. Upp som en sol...  

Hattis, hur går det?!??!

PB, hohoo? Säg nåt!

Lapinette skrev 2010-07-08 16:07:47 följande:

Nä, fy vad jag blev ledsen nu. Och orolig - PB, kan du inte utveckla dig lite?

Hänt och hänt...

..det är nog mer frågan om vad jag velat skulle hända i så jävla många år och som INTE händer.

Så satans mycket man ska tänka på och ta ansvar för så att det minsann inte ska bli pressat utan aaaaavslappnat och inte tappa närheten utan var TVÅ och inte låtsas om ÄL för då blir det press på HONOM och när HAN har press, då går det inte, hur glad gubbjäveln än är och så blir det inget JÄVLA sex fast man måste och på något underigt satnas förbannade vis är det MITT fel känns det som, för jag borde kanske låtsats som att det inte var ÄL och förfört honom? (nej det är inte han som sagt det)
Och att han GLÖMMER att det är ÄL och går och lägger sig utan att säga till, somnar och tycker att "vi kan väl ha sex imorgon" Det ska naturligtvis en förstående kärleksfull och sansad kvinna FÖRSTÅ och ha överseende med.

Jag har bara fullständigt tappat all jävla lust för att hålla på med en här skiten.

Ursäkta. Men plötsligt minns jag att det fanimig var jävligt frutrerande med dessa satans ÄL-stickor och att veta att man måste och att det inte sär självklart att han kan bara för det-eller ens vill. Att både försöka ta hand om sitt sköra sexliv och bygga upp något bra igen-samtidigt som man längtar efter barn och tiden rinner ifrån en, det är faktiskt en jäligt dålig kombination.

Och jag hade-vi hade, faktiskt-sagt att de här två månaderna innan ivf nr 2, skulle vi påminna oss om att vi ju faktiskt kan försöka själva också. Det började rätt bra inför den här gången, med både ömhet och allt. Men sedan sket det sig. Big time.

Jag HATAR det här! Jag önskar bara att jag egentligen inte alls längtade efter fler barn. Fan vad enkelt det hade varit då.

Ursäkta det totala utbrottet och trådens värsta EGO hittills genom tiderna.

PB igen (sorry att jag tjatar ) - har du någon hos dig som tar hand om dig och stöttar dig?

Nej. Men jag har städat bilen. Den är JÄVLIGT ren nu.

PB - till att börja med - du är inte mer ego här än någon annan, och dessutom får man gärna vara det när behovet finns.

Jag vet egentligen inte alls vad jag ska säga för att försöka trösta dig (inget kommer ändå att hjälpa, gissar jag), men jag tror iallafall att det är bra att få sådana här utbrott, för att inte bära runt på allt elände inom sig. Man måste pysa ut övertrycket ibland, för att inte gå sönder.

Jag känner och lider verkligen med dig, och önskar att jag kunde göra något för dig. *kram, kram, kram, kram, kram*