Blir så lessen när folk ifrågasätter varför vi gifter oss!

Misslovely:

Ja precis. Alltså jag har levt tillsammans med Mrdreamguy i fem år, förlovad o allt! Hade massa pengar o eget radhus när vi var 22, och ny V70.. Och till min o alla andras förvåning så insåg jag att jag var inte kär i honom. Jag blev totalt förälskad i min granne (LOL) och lämnade allt.. Men jag vet att jag har hittat min eviga kärlek! Det är den rätta, det sa bara pang! Så jag vet, fast jag är 23 och han är 19 (!) att det här är min livs kärlek, för ödet kan inte göra en sån här sak utan anledning. Så allt det här med att man ska vänta så många år, varför vänta när man vet att man hittat rätt?

Ibland undrar jag att alla neggo peggon ute i världen som är emot det här, är dom bara avundsjuka tro? Avundsjuka att de inte VÅGA göra samma sak? =)

Jag är ung, jag ska gifta mig nästa december, och är sjukt stolt över det=)

kram till er alla

Jag känner inte dig och din blivande, så det är inte alls menat som personlig kritik mot just er. Jag pratar rent generellt om synen på mognad och ålder, och jag står fast vid åsikten att man själv aldrig kan göra en realistisk bedömning av sin egen mognadsgrad.

Det låter som om du menar att orsaken till skilsmässa är att man tänker över vad som skulle kunna hända om man skiljer sig. På den punkten håller jag inte alls med dig, snarare tvärtom. Det är klokt att tänka över sådana saker, och t ex ordna med ett äktenskapsförord om man har enskild egendom som man ärvt eller särkullsbarn.

En av mina bästa vänner gifte sig när hon var 18. De är fortfarande lyckliga och har ett bra äktenskap. En annan vän gifte sig när hon var 20. Samma sak där. Andra som gifte sig unga har skilt sig. Jag vet att både de som fortfarande är gifta och de som är skilda gick in i sitt äktenskap med de bästa intentioner, och med den absoluta avsikten att relationen skulle vara hela livet.

Det finns inga garantier för att en relation ska hålla. Det man kan göra är att försöka minimera riskerna. Jag menar t ex att om man gifter sig ung + har varit ihop en kort tid så ökar risken att relationen inte håller. Den KAN hålla, och jag hoppas naturligtvis att alla som gifter sig får leva lyckliga. Men rent statistiskt är riskerna större.

Det som ofta är en uppfatting gällande mognad och ålder är att yngre säger att "jag vet minsann att det kommer att vara så här, jag kommer alltid tycka så här, känna så här" osv. Medan de som är lite äldre av egen och andras erfarenheter faktiskt hunnit inse att det ganska ofta inte är så här. Utan att livet förändras, människor förändras, tankar, känslor och önskemål förändras.

Så att de som här avfärdar andra människors kommentarer över att paret gifter sig för tidigt med att de är avundsjuka, att de inte vågade följa sina hjärtan osv, det tycker jag är ett tecken på omognad. Som tonåring är allt svart eller vitt, som äldre vet man att det mesta är på hela färgskalan.

Den som istället kan säga att de lyssnar på de runt omkring, tar till sig och funderar över varför människor anser att de gifter sig för tidigt osv men sen fattar ett självständigt beslut grundat på både kärlek och realism, de skulle jag se som mogna.

Skulle vi ha en "återträff" här om tio år med alla som gifte sig 2007 är det ju faktiskt så att många kommer att ha skiljt sig, trots att man här och nu var helt övertygad om att man kommer att ha livslångt äktenskap. Att hålla på och säga att "vi VET att just vårt förhållande kommer att hålla", det kan man inte veta, livet förändras så oerhört, ett förhållande kan slitas av sådant man inte kan rå på. Man kan däremot lova när man gifter sig att kämpa för äktenskapet och verkligen göra allt för att få det att fungera. Men det är en skillnad i mognad tycker jag att inse att det inte bara är kärlek eller inte som avgör det.

För övrigt kan jag tillägga att jag är 30 år (han 35) och vi gifte oss efter tre år tillsammans och även vi fick kommentarer som "redan"...

Man kan ALDRIG veta vad framtiden har med sig och det innebär att man kan ínte veta om det håller 3,6, 10 år eller resten av livet!! Jag är 24 snart 25 jag och min sambo har som tidigare skrivit varit tillsammans i 8 år snart 9 och för våran del har det hållt så länge men inget säger att det inte kommer att ändras.

Jag kan inte veta det eftersom jag inte kan se in i framtiden, men man måste leva nu. Jag och min sambo har varit med om livets "berg och dalbana" ett tag nu, vi har delat lycka, sorg och vi har arbetat oss igenom det svåra och så som vi känner nu så kommer vi att fortsätta på dena resa tillsammans. Men som sagt jag vet inte vad framtiden bär med sig!

Jag vet inte var på mognadsskalan jag befinner mig. Men ingen som inte känner mig kan säga det heller!

Var går sedan gränsen för tonåring? När är man vuxen? Vid 18 är man myndig, men inte förän 20 får du handla på systemet. Vissa säger att du blir inte vuxen förän du fått ditt första barn... Så när är man mogen nog då att fatta sådana beslut?

Jag kan förstå att ni får det.
Är man så ung som er och vart tillsammans bara 1 år så är det inte så konstigt tycker jag att folk reagerar. De vill er bara väl. Alla är ju nykära efter 1 år och vill gifta sig.,,, det är inte många som separerar efter så kort tid men det ska till några år och några kriser innan man vet att man passar ihop osv. Efter 1 år känner man inte varandra fullt ut.

Lycka till iallafall!!!

Nej jag tycker inte heller det är konstigt att människor reagerar men för hoppningsvis har dessa par som varit tillsammans så kort tid önskan att ta alla upp å nergångar och reda ut problemen. Kan ju säga att efter ett år så var vi minsann inte nykära Kan le åt det nu men då hade vi en riktigt stor kris. Men det belv bra tillslut iaf Trots att jag bara var nästan 18 Det året kom min m2b med ringar, men jag tyckte det var för tidigt och vi hade inte löst allt riktigt då, så vi väntade några år till innan vi förlovade oss.

Jag vet exakt hur du känner dig. Jag och min M2b har varit tillsammans i drygt 3 år nu. Vi förlovade oss efter cirka 6 månader och flyttade ihop efter ca 6 mån. Vi har pratat om det ända sen dess men ej fått ekonomi till det förens nu. Jag är 20 år nu 21 i jan och min sambo är 26. Jag ser absolut inget fel eller hinder varför ni inte ska gifta er. Äckta kärlek är svår att hitta och ännu svårare med kärlek vid första ögonkastet. :D Skriv gärna om du vill prata osv :D

/Kram

Baby

Här kommer några tankar från en tjej som både har gift sig i en ung ålder, som är 31 och frånskild och nu planerar ett bröllop.

Jag vill inte vara utan mina erfarenheter. De gör mig till den jag är idag. Men skillnaden mellan att gifta sig när man är tjugo-någonting och trettio-någonting är att man har betydligt större koll på det mesta. Vad man är för person. Vad man tycker är viktigt. Hur man prioriterar och kommunicerar. Och jo, jag tror att det förbättrar oddsen för att förhållandet ska fungera. Det behöver inte bli slitningar för att man strävar åt olika håll.

En av anledningarna till att jag skilde mig var att jag insåg att jag och min exmake hade helt olika syn på livet och vad som är viktigt. Jag började närma mig en punkt där jag ville skaffa barn, medan han inte klarade av att göra sig av med minsta lilla skräp och ville bo kvar i vår centralt belägna lilla tvåa och gå ut och supa varje helg. Total krock i våra värderingar, alltså, vilket inte var fallet när vi förlovade oss, eller gifte oss. Jag vill inte kalla det att vi "växte ifrån" varandra, vi hade bara olika prioriteringar och syn på vad som är viktigt.

Jag reagerar en hel del på att det är så många som säger "följ dina känslor" och att "det handlar om kärlek" när man gifter sig. För ingenting är mer fel. Att gifta sig medvetet är inte att gifta sig i övertygelsen om att man ska leva resten av sitt liv tillsammans. Att gifta sig medvetet är att göra det med insikten att man ingår i ett juridiskt kontrakt med juridiska konsekvenser, och insikten att det faktiskt kanske inte håller. Man måste tänka igenom eventualiteten och det är moget att inse att det faktiskt kan hända - och att det har lagliga konsekvenser.

Jag tycker också att det är viktigt att man inser att det faktiskt kan gå som vi trettio-fyrtioåringar faktiskt säger - att man förändras, mognar, blir annorlunda.

Dessutom känns det moget att fundera över varför man egentligen gifter sig. För min och min fästmans del handlar det lika mycket om den juridiska tryggheten som att vi vill dela våra liv med varandra. Vi planerar ju barn. Vad är det som gör att man inte kan vänta ett år eller två med att gifta sig? Det tycker jag är en jätteviktig fråga att fundera över - och en sådan som man bör reflektera över, oavsett om man är trettio eller tjugo.

BTW - jag var fullständigt övertygad om att jag var tillräckligt mogen för att gifta mig när jag gjorde det. Så här i efterhand inser jag att det var det sista jag var.

Sen, TS, tycker jag att det är en väldigt relevant fråga du får när de ställer frågan VARFÖR. För varför gifter ni er egentligen? Det finns nämligen inte bara ett svar på den, utan massor av svar, som du själv konstaterar i din trådstart (men du nämner inte dessa). Och det är viktigt att fundera på vad som är ens eget svar! Självklart är det att man är kära och vill dela resten av sitt liv tillsammans. Men jag tycker att det ska finnas fler svar än så. Att man vill ha den juridiska tryggheten, till exempel. Att man inte vill skaffa barn utan att vara gift, eller att det är viktigt i ens livfilosofi - om man är kristen till exempel. Det är några exempel. Jag menar inte att någon anledning är mer legitim än den andra, men det är fortfarande viktigt att fundera över varför man gör som man gör.

konichiwa girl -

Det du säger är helt och hållet rätt om att man kan ha mer än ett svar på frågan varför? och det är väldigt modigt av dig att erkänna dina misstag som samtidigt gör dig till den du är idag.

När jag säger att kärlek är viktigare att tänka på än en eventuellt kommande skilsmässa ( och jo jag är medveten om att det kan hända vem som helst, jag blundar inte för skilsmässa), så är inte kärlek endast pussar, sex och de starka känslorna för mig.

Kärlek är just det du menar: att man ska ha samma syn på livet och samma värdegrund i livet. Visst kan man älska varandra utan att ha samma värdegrund och syn på livet, men för mig är min m2b den rätta för att vi delar dessa saker. Vi pratar om framtiden hela tiden och vill våra barn (som vi inte har än) samma sak och vill få ut samma sak i livet. Detta är en stor del av kärlek för mig och det är viktigt för mig att vi är medvetna om detta INNAN vi går in i ett äktenskap och inte tänker på det sen. Det är viktigt att vi sen vid 65+ fortfarande vill samma sak och har gemensamma mål i livet. Det menar jag med kärlek.

Men jag tycker fortfarande inte att man endast kan fatta dessa viktiga beslut när man är över 30, utan det finns även kloka 20-åringar även om en del inte tror det . Det är viktigt att man är tillsammans så pass länge att man lär känna den personen och är förbi "smekmånaden".

Grattis till TS som är gift nu

Grattis Eia!!. Hoppas bröllopsdagen var så som ni ville ha den och att ni lever lyckliga resten av livet

Jättefina va ni, o vilken bukett

Miss Lovely: Självklart kan tjugoåringar också fatta viktiga beslut! Men det är så många som hävdar att de alltid kommer att känna såhär, och att de inte kommer förändras någonting. Men att hävda det med en dåres envishet är faktiskt bara naivt och ganska omoget.

Jag tycker att man ska ha med sig den insikten, att man faktiskt kan förändras och att känslorna faktiskt förändras också. De kommer att förändras när man får barn, eller så djupnar de när man går från förälskelse. Man kommer oundvikligen att utsättas för slitningar - när man renoverar hus, inte kan bli med barn, någon förlorar jobbet, man måste flytta och så vidare i all oändlighet. Vissa fixar det och går stärkta ut på andra sidan, andra skiljer sig.

Sen ÄR det ju faktikt viktigt att tänka på vad som skulle hända OM det leder till skilsmässa. Jag ville till exempel skriva äktenskapsförord, vilket min exmake (och hans föräldrar) motsatte sig. Det ledde faktiskt till en hel del problem när vi skulle skilja oss, även om vi inte bråkade någonting.

konichiwa girl skrev 2007-12-09 17:20:15 följande:

Dethär är lite OT men ibland kan jag känna att vissa (inte alla) som är lite äldre och vuxnare ska poängtera att dom minsann är äldre och därmed klokare.. Menar absolut inte i denna tråd utan vid andra tillfällen.
Kom att tänka på en gång då jag deltog i ett frivilligt seminarium i skolan. De flesta som var på plats var 10-15 år äldre än mig. Det blev mycket diskussioner om hur man som ung är ett "oskrivet blad" och det är inte bra att plugga vidare förrän man är äldre och klokare. Jag respekterar andras åsikter med ibland har man lust att säga:
" Förlåt att jag är ung (och dum), men jag är inte där än! ( äldre och klokare-stadiet)"

Jag tror faktiskt av att det kommer sig av att vi som är äldre faktiskt kommer ihåg hur det var när vi var yngre. Därmed inte sagt att det är så för alla.

Minns hur jag en gång som tjugoåring hamnade på samma middag som ett gäng trettioåringar som betedde sig riktigt nedlåtande mot mig. "Du har ingen livserfarenhet" med mera fick jag höra. Vilket gjorde mig jättefrustrerad - jag har ju fått ta vuxenansvar sedan jag var tonåring.

Samtidigt som jag tycker att de var riktigt löjliga och barnsliga för att de stod och hävdade att de visste bättre bara för att de var äldre, så vet jag ju att jag har en helt annan inställning till livet nu än vad jag hade då. Jag känner igen mig oerhört mycket i min kompis som är 23, som är väldigt osäker på sig själv. Det är sådant som kan slipas bort med åren och efter vad jag har hört blir det bara bättre. Jag tror att jag har fått lära mig att man visserligen kan begå sina egna misstag, men ibland är det faktiskt klokt att lyssna på andras erfarenheter också innan man tar sina beslut.

konichiwa girl skrev 2007-12-09 19:42:50 följande: