När är det läge för barn?

Fast jag tror att det mest kokar ner till "men jag känner mig ju inte vuxen än"...

Vi är båda mellan 25 och 30 så den biten är inte ett problem egentligen (även om vi båda vill tjäna pengar och resa runt lite först, känner mig fortfarande som ungdom mer än vuxen när det kommer till vissa saker). Främst handlar det om att vi inte varit tillsammans ett år än och att ingen har fast jobb, han har kvar lite kurser osv. Så att vänta ett tag är helt naturligt, det är mer jag som för mig själv har börjat fundera på hur allt kommer vara om ett år - då kanske vi har jobb osv och då har vi varit tillsammans lite längre också (om det håller, peppar peppar).

Och nej, jag oroar mig inte direkt i förväg, men jag har just insett att framtiden är rätt nära... Inte som när jag just börjat plugga och framtiden var om fyra år, tidigast.

tattar-Emma skrev 2007-09-19 14:21:21 följande:

Ja, nu har man inget fas som man "ska igenom" först för att "bli klar". Det har man alltid haft innan. Hmm, tänkvärt. Jag har själv sagt till min sambo några gånger att det känns som om jag/vi väntar på att livet ska börja, och att jag känner att vi borde kicka igång det - det finns liksom inget att vänta på längre. Vi borde skaffa oss det liv vi vill ha, eller i alla fall jobba mot det!

Det har inte bara att göra med barn, utan är en generell känsla. Svårt att sätta ord på. Det är inte det att jag är missnöjd med vårt liv; tvärtom - vi har det så bra att det bara är att tuta och köra. Måste bara ta en en rikting först...

Hmm, flummigt. Någon som förstår?

jag fattar precis! Alltså letar maken och jag hus, jag letar fast jobb och bantar för att klara en graviditet. Här pågår AKTIVA förberedelser för något vi knappt vågar tänka på...

Vi ska gifta oss i december, planerar o göra vårt barn på bröllopsresan, letar hus (men är inte riktigtd är än, då vi måste sälja lägenhet o hitta jobb osv. i nya staden)
Det är mycket kvar, ändå känner vi oss fullt redo!

EdithGreen - Japp! Jag förstår precis! Jag vet inte riktigt vad vi gjort för att få ändring på den där känslan... men jag känner inte så längre. Kanske för att vi gift oss, för att vi planerar för att fixa till vår lägenhet så att den blir tipptopp, för att jag äntligen kommit in på arbetsmarknaden på riktigt, för att maken har ett bra arbete och hittat en inriktning han brinner för, för att vi kan tänka oss att börja tänka på barn? Det känns som att vi är igång så att säga och så har det inte känts allt för länge.

l i s a,

Hur går det på nya jobbet?

Jag tycker att det är så olika från person till person när man är redo. Har själv inga barn än men vi kommer forhoppningsvis i framtiden att få en liten skara med barn. Jag tror inte att man kan till 100% känna sig redo, det är bara något som kommer. Visst, det kan ju vara en trygghet att veta att ens ekonomi är stabil och man har ett bra hem, det strävar jag efter just nu.

Edith: Det går fint! Tackar som frågar! Det är roligare arbetsuppgifter än vad jag trodde från början *lycklig*

Det här när man är redo... kan det inte ha att göra med vad man har för mål och önskningar i livet? Om man vill göra karriär och bo i en lyxig villa "när man blivit vuxen" men sitter i ett studentrum och pluggar när man är 27 så kan jag ju tro (eller jag vet) att man är för långt ifrån sina mål, och för långt ifrån att vara vuxen, för att börja skaffa barn. Så har det i alla fall varit för mig.

Vet inte hur det är för er andra, men jag känner att jag är redo att skaffa bebis, med hela mitt hjärta.
Min m2b är av samma uppfattning, även om han har lite lättare än mig att vänta till efter bröllopet..Hur jag ska kunna vänta nästan 1 år till, det är en gåta!

Så skönt att jag verkligen känner i hela kroppen att jag VILL ha barn + att både jag och m2b nu har fast jobb och vi letar större lägenhet...känns som att "kriterierna" är uppfyllda!

2008-08-09 - kan inte annat än gratulera... själv inser jag att det där med "vilja av hela mitt hjärta" inte kommer hända för mig... det är bara att testa ändå.

viktualia: Nä givetvis kan inte alla få känslan att de verkligen vill ha barn. Konstigt att jag har den faktiskt, jag är så velig i allt annat!

Längesen jag kikade in här men tar en titt nu! Hur går det för er alla, någon som "hoppat från klippan" och vågat försöka få bebis?
Jag och sambon "tog ändan ur vagnen" och gjorde ett första försök i september, och herregud, det tog sig på första försöket! Vi är båda två livrädda samtidigt som det ska bli jättekul!
Har varit osäkra länge men vi tänkte att vi aldrig skulle bli 100% säkra och därför ansåg vi det likabra att köra på..tänkte att det tar väl några månader..men icke! :)

Grattis!

2008-08-09 förstår precis hur det känner med att det känns långt att vänta ett år. Jag o sambon VILL också har barn, men har insett att vi skall vänta till efter bröllopet. Blir nog för mycket att röra ihop både graviditet och bröllop. Men det känns såå långt tills september.
Jag är också rädd för att när man väl börjar försöka så kommer det inte fungera utan man får vänta ytterligare några år...

nellie 78 Grattis!!!!

En liten fråga till er! Om man blir mammaledig och under tiden flyttar till en annan stad, dvs man vet innan mammaledigheten att man inte kommer tillbaka till arbetsplatsen, kan de "säga upp" ledigheten då?

vinden - svar nej.

läs mer på www.forsakringskassan.se och www.jamombud.se/arbetslivet/default.asp

Tack så mycket Viktualia - det gick snabbt!

Läge att skaffa barn - alltid och aldrig
Passerat 30 och jag som sagt att jag skulle ha barn innan jag blivit "så gammal". Men som de andra säger, jag känner mig fortfarande mer som ungdom. Kanske beror det på att man numera pluggar så länge.
Man vill komma till ro och trygga både jobb och kille som flera säger. Sen vill man ju ut och resa också...
Det finns så mycket man vill så vi börjar inse att vi kanske ska ha vägarna öppna, men än inte anstränga oss att försöka förrän vi känner att nu stämmer allt.. frågan är bara om vi någonsin kommer känna så.. och samtidigt
Så.. kommer det så kommer det... fast först efter bröllopet förståss.