När är det läge för barn?

EdithGreen: TACK! *Lycklig*

De kan nog va mycke som du säger, att vi lite yngre föräldrar har lättare att inte oroa oss på de sättet, men samtidigt är ju risken mindra för fosterskador osv när mamman är yngre, så de finns ju ändå viss logik i de.
Ja, hur ska jag förklara vad jag menar med osäkra, antagligen kanske att ni funderar om barn är något för er egentligen, om ni kommer bli bra föräldrar? Mycket snurrade i huvudet på oss oxå innan vi bestämde oss för att nu får de va dax!
Vet inte riktigt hur jag ska förklara, svårt att sätta ord ibland...

Ja, det är ju som Nellie78 skrev här tidigare i tråden:

"Jag har iallafall svårt att förstå hur man kan känna sig 100% redo för något man inte alls vet hur det kommer att bli!"

Jag tror nog att jag kan skriva ner ungefär hur livet skulle förändras, men jag vet inte hur jag skulle _uppleva_ de där förändringarna...

Dessutom funderar jag på hur vårt förhållande kommer att påverkas/utvecklas. Det verkar vara så mysigt att vara en familj på riktigt

Fast samtidigt så otroligt jobbigt... Jag umgås och barnvaktar ganska mycket mina två små syskonbarn (3 och 1 år), och jag är helt slut när jag kommer därifrån! Samtidigt så längtar jag så otroligt mycket efter dem och älskar dem verkligen djupt

Hej igen... här har det hänt saker sedan jag skrev senast. Jag har för fasiken fått jobb! Hahah! Galet känns det, mycket pga det jag skrivit här... Nu är det ju så väldans sprillans och jag tror inte det är det bästa att bli gravid på en gång. Men nu är i alla fall alla "kriterier" uppfyllda helt plötsligt efter ganska långt kämpande Plötsligt har vi möjligheten.

För ett par år sen läste jag nåt om att yngre föräldrar ofta inte kände samma "chock" som äldre eftersom deras liv inte var lika utstakat, de hade inte hittat den där vardagslunken i samma grad. Barnet förändrade inte lika mycket som för de äldre. Allt var mer flexibelt eftersom de inte hade vant sig vid trevliga rutiner osv.

De äldre föräldrarna hade dock fördel av mer stabil situation, ekonomi osv.

Ta ovanstående med en nypa salt, jag minns bara i grova drag vad det handlade om.

l i s a skrev 2007-09-11 18:30:22 följande:

Vad kul! Tusen gånger grattis!

Förstår att du vill jobba ett tag innan ni börjar funderar på föräldraledighet... Men tiden går nog fort på ett nytt jobb - schwoup - så är det dags

tattar-Emma skrev 2007-09-11 19:23:12 följande:

Det kan nog ligga något i det.

tattar-Emma skrev 2007-09-11 19:23:12 följande:

jag tror ABSOLUT på den artikeln/forskningen. Men det behöver ju inte betyda att någon av grupperna skulle vara BÄTTRE föräldrar än den andra... bara att omställningen är större för oss "gamlingar"

EdithGreen:
Nja, kastade oss för stupet var nog att ta i, men visst, jag blev lite tagen på sängen för att det funkade första gången vi försökte. Vi trodde nog att det skulle ta ett tag som det gjort för många av våra vänner, vi har vänner som det inte ens funkar för alls så nu ska de gå vidare medicinskt och kanske kirurgiskt.

Alla ska vänta till det känns rätt för dem tycker jag, men frågar man när det är läge så finns det inget enkelt svar. För mig var det ett JA, jag vill ha barn och eftersom vi ville ha barn och vi var över 30 så JA, det var rätt för oss. Vi ville inte komma till det momentet då vi inser att vi väntat för länge för att vi ville vara gifta före, ha stadig ekonomi, bra bostad osv... Vi ville inte bli gamla föräldrar heller och det styrde nog oss att kasta oss in i det om det är så du vill kalla det.

Jag läste en gång att det tar 9 månader därför att man ska hinna mogna som föräldrar såklart skämtsamt skrivet, men det stämmer. Ju mer magen växte ju mer kände jag att vårt beslut att "kasta oss in i leken" var rätt för oss. Det betyder inte att det är rätt för er andra.

Nu går min son på dagis och pratar och springer och det är bara så fantastiskt att se mig och min m2b i honom i hans beteende och utseende.

Gamlingar :-O Jag som inte blivit vuxen än

Undrer om inte det där snuddar vid "att vara redo för barn", jag känner mig inte vuxen, men inser när jag spaltar ner kriterier för vad det innebär att vara vuxen så prickar jag in det mesta. Om jag skulle spalta ner kriterier för att vara redo för barn så prickar jag också in det mesta, men det är svårt att inse att man faktiskt är där. Jag trodde det skulle kännas annorlunda innuti när man var vuxen/förälder, men jag är ju samma person som jag alltid varit Och har ganska mycket av barnasinnet kvar