När är det läge för barn?

Jag är ledsen. Men jag tror INTE att det funkar så enkelt. Åtminstone inte i min värld.

Mogen - joo vid 30 års ålder och med många småbarn i bekantskapskretsen, gift, ordnad ekonomi och bra socialt nätverk... jooo mogen är jag.

Känner att det är rätt - vissa dagar, andra inte. Ambivalensen är TOTAL...

Jag var inte alls redo för barn trodde jag. Jag skulle vänta tills jag hade jobbat några år på den nya orten, gift mig, osv......

Men så en kväll efter några glas när "regnrocken skulle på" frågade min sambo mig "men gör det något om det blir något" och just då kändes det bara så rätt, jag var mogen för barn och mer än ett försök behövdes inte.

Visst kändes det lite som om vad har vi gett oss in på, men när vår son väl var född kändes det mer som VA FAN gjorde vi inte detta tidigare. Han är det bästa som hänt i mitt liv över allt annat.

Jag måste hålla med Viktualia här - jag tror inte heller det är så enkelt. Jag är också i den sitsen att jag börjar få alla de där yttre sakerna på plats som man trodde var det som gjorde att man skulle känna sig redo... Och det är väl just därför som jag nu kommit på att det inte alls gör att man rakt igenom hela tiden känner att man är redo!

Kan vi inte enas om att vi är väldigt mogna, eftersom vi tar denna fråga på stort allvar och under noga övervägande

Jopp! Absolut!!! *fnissar*

;-D

Nej, enkelt är det inte. När jag var 28 trodde jag inte ens att jag skulle skaffa barn innan jag blev 35 eller mer. När jag var 20-25 trodde jag överhuvudtaget inte att jag skulle ha barn alls.

Man mognar och vad jag menar är att när man funderar om det är läge eller inte så kanske det är bäst att vänta till det helt enkelt känns rätt.

Skottdagen - alltså jag önskar verkligen att jag blev övertygad om att NU är det dags... men jag har börjat tvivla.. Är 30 år och tycker att det, med tanke på yttre omständigheter, börjar bli dags att testa om maken och jag kan få barn tillsammans.

Men tydligen måste det grubblas över ungefär HUR mycket som helst... detta tar upp MYCKET av både min vakna och sovande tid och tankeverksamhet....

Jag och sambon har bestämt oss för att denna månaden ska vi göra vårt första försök att bli föräldrar. Han är 27 och jag 29.
Vi är båda två supernervösa inför detta och ingen av oss är 100% redo, men vi vet båda två att vi vill ha barn och att tiden är lagom nu!
Jag tror att det för vår del är lite som att hoppa bungeedjump, man står och tvekar länge men plötslig kastar man sig ut och då tycker man att det var det bästa man gjort i hela sitt liv! :) Jag har iallafall svårt att förstå hur man kan känna sig 100% redo för något man inte alls vet hur det kommer att bli!
Så vill ni ha barn, kör på! Det kan gå på första försöket eller så kan det ta flera år av utredningar osv..

Förresten - ett tillägg till mitt långa inlägg från Tor 6 sep.

Då i november när mina p-piller tar slut har jag i bästa fall blivit av med min övervikt (som varit så illa att det skulle varit ett hinder för graviditeter). Har hittills blivit av med 15 av 30 onödiga kilon. Så visst laddar jag för att bli gravid, på mitt egna sätt...