När är det läge för barn?

ÅhMenKomIgenNu. Alla ni som skaffat knoddar. Varför? Och vilka förutsättningar bör man ha innan man sätter fart?

Jag har två stycken underbara barn! Är inte alls så gammal själv! När jag fick plus på stickan då förändrades allt! Man växer in i rollen som mamma under graviditeten! Är säkert därför man är gravid i 9 månader;0)

Ja, jag tänker nog att det är så.

Men ändå - det är så svårt att ta beslutet och kasta sig ut i det okända

Jag antar att vi och många med oss väntar på att det plötsligt ska kännas som att det är dags. Men jag antar att man aldrig känner sig riktigt redo. Inte på det där sättet man trodde att man skulle bli.

Det är lite som att bli vuxen. Jag känner inte att jag är vuxen, men börjar jag rabbla upp vuxensaker så prickar jag in ganska många (bostadsrätt, bil, sambo, examen, jobb, kompisar med barn osv)...

Det viktigaste är väl att man hittat mannen man har ambitionen att leva resten av sitt liv med, samt att man har en stabil ekonomi. Barn kostar ju som sagt en del och vill man snåla med föräldrapenningsdagarna så blir det ju inte så fett. Jag tror att man ska gå på känsla när det gäller att skaffa barn och inte analysera så mycket. Precis som HS 4ever skriver så växer man ju in i rollen under graviditeten.

Hejsan
Jag hade ju planerat att vara gift o skaffa barn efter det..

Men nja nu har man en lite Oscar på 3 månader..
O vi gifter oss nästa år.

Han var inte planerad till i år.. Men har lärt mig att jag kan inte planera för planer förändras på vägen.
Bara ta det som det kommer..

Allt faller på sin plats naturligt.

Det tror inte jag heller att man blir! För man kan aldrig veta hur det kommer bli att ha barn förän man har skaffat ett själv!

Ja, ofta tar jag bara livet som det kommer, men med en spiral på plats så måste vi nog i det här fallet göra något aktivt (=plocka ut) för att det faktiskt ska finnas en (rimlig) chans...

Och det är just det här med det aktiva valet som är knepigt. För det måste ju tas någon gång. Och då måste man känna sig redo.

Hmm, jaja, vi får väl vänta på att vi plötsligt en natt vaknar av tickelitacket av våra biologiska ur...

Redo blir man väl nästan alltid, och det finns aldrig ett bra läge att skaffa barn, utan man blir redo när det väl är på G (alltså när man är gravid) och det läget man blir det, blir också bra (ofta så) Men är ju bra om man har ett väldigt stabilt förhållande och relativt god ekonomi och har jobb. Hade jag inte blivit gravid när jag blev så hade jag hellre väntat på ett jobb och tills studierna var klara.

Man vet ju även inte hur lång tid det tar att bli gravid. En del blir det på första försöket, andra tar det år för. Själv slutade jag med pillrena maj och blev gravid i sept (-06) och har nu en dotter på snart 6 månader.

Man växer in i föräldrarollen ganska snabbt.

Jag o sambon har en dotter på snart 4 år och jag själ tror inte så mycket på det där med "det perfekta tillfället".

Det finns dom som:

Ska ha hittat drömpartnern

vill studera klart

Fått ett bra jobb (karriär först)

och sen, där det tillslut finns tid att "skaffa" barn...då blir dom som inte gravida.

Vist ska det finnas förutsättningar för att barnet ska få det bra, men det går inte att vänta på det perfekta tillfället alla gånger...för vem vet om det kommer?
och när man tror sig kommit dit när det är perfekt läge att skaffa barn, då blir det så pressat och stressat det där att "nu MÅSTE jag blir gravid" att det inte blir speciellt roligt alls.

Slappna av och ta det som det kommer.
Vår tjopp blev till när vi hade varit tillsammans i 2½ år...hon föddes nästan 2 månader efter vår 3 års dag.
Vi hade båda jobb och det var ju bra och visst älskade/alskar vi varandra.
Men vi ville snarare se om vi verkligen "fungerade".
Jag trodde själv aldrig att jag skulle kunna få barn.
Men lilla Moa fröet började iaf växa redan 2 månader efter att vi sagt att vi skulle börja försöka och vi hade inte koll på det där med ägglossning och sånt.

Och sen håller jag med om att man växer med uppgiften...

Man tar mer ansvar då man har ngt att ta ansvar för
och kärleken till det lilla livet är det största och mest underbara jag varit med om