När är det läge för barn?

haha ja det där är ju typsigt "talk show" ämne i USA

Släktingar och vänner som sitter och säger att dom itne tycker att den här killen och tjejen alls ska gifta sig av olika anledningar och sen visar det sig att dom har 5 barn ihop.
Så dom har ju redan knytit livslånga band till varandra..
På vilket sätt skulle giftemål göra det allvarligare?

Gift sig och skilja sig kan ju folk få göra bäst dom vill tycker jag
men då barn är inblandat blir det ju med en gång lite mer allvarligt.

Det är aldrig fel att vänta! Antagligen väntar man på något vettigt, som en fast inkomst eller ett stabilt förhållande (och det kan ta ett tag innan man är säker på att förhållandet är stabilt). Jag fattar inte folk som funderar över "varför andra INTE skaffar barn". Att det av ett eller annat skäl inte känns rätt är en mer än fullgod anledning.

Däremot har jag ofta undrat över varför vissa människor jag möter HAR skaffat barn.

Om man nu verkligen har möjligheten och tiden att fundera över barnalstrandet så är väl saker som:

Fast tjänst
Stabil ekonomi
Boende
Utbildning

saker som man bör tänka på. Jag har tre barn, 17+15+3 år gamla så jag har provat på att vara både yngre och äldre mamma. Båda har varit bäst även om jag har trivts bäst med min mamma roll nu som äldre och lite lugnare. Däremot hade jag velat utbilda mig mer INNAN jag skaffade barnen, efter så har det liksom aldrig blivit tid eller ekonomiskt tillfälle för det.

Jag tycker att det kan vara klokt att tänka efter ordentligt. Varför skulle man inte det? Det gör man ju när man ska köpa en bil t ex.

Lycka till!

En till som funderar över samma frågor!

Jag är 30 år, känner inte något större sug efter barn egentligen men är gift med prinsen och har ett ordnat liv. Om jag bara skulle bli med barn lite sådär hoppsan, så skulle barnet ändå vara välkommet.

Ta det som det kommer - släng er i väggen... Det håller inte. För oss som skyddat oss i evigheter så blir det liksom inte några "hoppsanbarn" utan det måste till en aktiv handling och beslut. Att sluta skydda sig. SEN när man har slutat skydda sig så får man väl ta det som det kommer, dvs det visar sig om man är fertil eller inte.

Hela projektet med att tänka bebisverkstad skapar en otrolig ambivalens i min värld. Å ena sidan vill jag satsa på min karriär, har inte fast jobb men väldigt stimulerande arbetsuppgifter som utvecklar min kompetens på ett mycket spännande sätt. Å andra sidan kanske man inte ska vänta i evigheter innan man testar bebisfabriken.

Å ena sidan vill jag, lagom ouppnåeligt, bo nära både mina och makens föräldrar först - OMÖJLIGT eftersom de bor 50 mil ifrån varandra. Å andra sidan tror jag att vi kan skapa drägliga livsvillkor i hålan vi råkar bo i.

Å ena sidan vill jag ge mina barn samma uppväxt som jag själv fick med närhet till mor och farföräldrar, skojigt dagis, lagom stor stad med stort utbud (Uppsala) och stora möjligheter till spännande fritid och valmöjligheter kring skolor och dyl.

Å andra sidan inser jag att vi inte kommer bo så utan att ev barn riskerar att bli småstadsungar (stackars satar), vilket säkert kan vara jättebra men jag har ALLA fördomar om sånt.

tjaaaa... så här kan i alla fall jag hålla på i all evighet och grubbla.

Sanningen är: Mina p-piller tar slut i november och då kastar vi oss ut för "stupet"

Som "längtare" har jag största respekt för att skaffa barn och tycker det är nonchalant att skaffa barn utan att man tänkt det. Själv hade jag skyddat mig väl i 15 år och när jag träffade min kille ville jag ju bara ha allt på en gång (som 30-åring..) men insåg att relationen också måste ges en chans. Sen -vid 32 fick vi svårt att skaffa barn -det har tagit tid. Men jag tror det viktigaste är.
1. att inte lura sin boyfriend och spela som att man skyddar sig om man anar att så inte är fallet
2. att man själv är beredd oavsett om man skaffar barn som ensamsående eller är två.

Visst vi kanske kunde ha provat direkt men då är det tveksamt om relationen överlevt. Jag kan ångra mig just för att det har tagit tid, men tycker ändå inte det är rätt att gå mot den andres instinkt, även om den skulle växa med uppgiften.

Många bra inlägg har det trillat in - kul!

Nu verkar det vara fler som tycker som jag t ex:

Det var precis det jag menade när jag skrev inlägget. Det är svårt att plötsligt ta det där beslutet att tuta och köra. Det är svårt att inte fundera och noga väga och överväga. Vilket i och för sig är bra, men jag misstänker att man aldrig kommer att plötsligt känna att man kommit dit där allt klaffar och man känner sig redo.

Jag tycker att det låter ansvarsfullt att låta relationen mogna i två år innan ni började med försöken. Det kan ju vara så att även om relationen _hade_ varit rätt för livet, så hade en tidig graviditet varit ansträngande för en ung relation. Det är ju inte alltid det går bra, heller och det måste man ju vara redo för som par.

Whiii, vad spännande!

Jag kommer ihåg när jag och min sambo i våras låg och funderade på när det kunde tänkas vara dags, och att vi då började fundera på att plocka ut spiralen nästa sommar. Då kände jag *Whiii*, fast det är ju ett tag till, men det kröp liksom närmare och blev verkligt

Fast nu dröjer det nog lite till, tror jag. Jag vill gifta mig först (främst av skälet jag nämnde ovan att jag vill att vi verkligen valt varandra _på riktigt_), och det är inte riktigt inplanerat i kalendern, även om tankarna finns.

Det är väl enda nackdelen med att ha en yngre kille - jag får vänta lite extra på att han ska känna sig redo för att kliva in i det äkta ståndet

Nu är jag ju inte gift....än (gifter mig i smyg på landvetter 29/9), men vi anser att vi valde varandra på riktigt när vi valde att skaffa barn ihop

Ja, så kan det såklart vara! Men jag är rädd att det i en del fall kan bli så att längtan efter barn påverkar en i beslutet... Jag vill eliminera den risken

Då närmar sig bröllopet med stora kliv! Vad kul! Grattis! Åter ni på bröllopsresa direkt efteråt, kan man tro?