I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ignorering bifalles!

Nu lunch.....kyckling med bladspenat, vitlök o soltorkade tomater i en härlig gräddsås o så har jag rättike-tagliatelle till....MUMS...var det igår iallafall!

Ingis och Villemoa: ja, det var bara en minut kanske, men borta var jag, sov genom halva förlossningen, synd att man inte kunde sovit bort den smärtfyllda delen. För visst ini hvte vad ont det gör!

Låter gott Ingis! Mums!

Hvidis: Underbar förlossningsberättelse. Så suveränt jobbat av dig o Batman! Ni är fantastiska. Pussa lilla Elvis från mig *kan förnimma doften av bebisfjunigt huvud* ♥

Blomman: Städning, särskilt storstädning är man alltid berättigad, enligt mig, att ignorera.Tills det inte finns något annat, trevligare att göra... och det finns det ju alltid

Ja, hur man hinner med allt det vet jag inte. Varenda kväll denna veckan är uppbokad med planering av tillbyggnaden. Vi beställer fönster från Polen, det var 4 veckors lev.tid på dem, så det ska vi hinna.

Helgen den 28-29 är ännu obokad, men vi får se om vi måste åka till sommarstugan den helgen också, jag vet mer efter ikväll. Återkommer med besked.

Du är ju också en riktig byggare, med alla era projekt.
Det är ju "bara" en sommarstuga, men vi vill kunna utnyttja den på vår och höst också. Så om ett par år så är allt tipptopp och då får vi ha en STOR BT-träff där!

Hvidis, tack för din förlossningshistoria. Du är ju fantastisk! Härligt med toppensupport från Batman och så mysigt att snusa bebis!
Jag har ingen koll alls på namnförslagen, så du får gärna inboxa när ni har bestämt namn! *kramar om*

Tack för alla fina ord, mina vänner.

Jo, jag förstår vad ni menar med att vi förtjänar att vara lyckliga jag och flickorna. Men flickorna är ju lyckliga när mamma o pappa är tillsammans och håller sams. Kommer de vara lyckliga när vi slår sönder deras familj. Även om det blir lugnare för dem, så kommer det ju krossa deras hjärtan att pappa inte längre kommer vara en del av deras vardag ALLS. Att kanske bara få se honom en gång per år i bästa fall??? DET gör så himla ont i mig *torkar tårarna*.

Kommer JAG verkligen att bli lyckligare? Ja, lyckligare än jag är när han är sitt jobbigaste, vedervärdigaste jag. Ja. Men kommer jag någonsin bli så lycklig som jag är och har varit när han är sitt soligaste jag och vi är tillsammans hela familjen?? *fortsätter torka tårarna som inte vill sluta rinna*

Mitt förnuft säger mig att så här kan det inte fortsätta, men förstår ni hur sorgligt och hemskt det känns och hur rädd jag är för att vi slår sönder våra döttrars tillvaro? Jag VET att vi inte är de första som separerar, ej heller det sista, och att i slutänden så fixar barnen det och så vidare, bla-bla-bla. Men ändå. Situationen blir ju rätt så komplicerad iom att han flyttar 180 mil bort, till ett instabilt land och en mycket instabil tillvaro

Jag orkar inte ens tänka på hur vi ska säga det åt barnen och hur jag ska kunna trösta lilla K som verkligen avgudar sin far... Hennes sorg kommer vara avgrundslös. *brister ut i storgråt*  

Fru Bygg, du gör sannerligen skäl för ditt nick! Herregud vilka projekt ni har framför er !!

En sak till: Min man förtjänar också att vara lycklig. Faktiskt. Därför släpper jag iväg honom nu. Men när han får den friheten verkar han rädd för att ta den. Han är livrädd att han gör fel, och det kan jag verkligen förstå. Men kan jag inte göra honom lycklig så kan vi ju inte fortsätta. Jag kan inte ändra på mig mer och bli den han vill att jag ska vara. Och han vill inte acceptera sina diagnoser och ta medicin. Så då är vi i en återvändsgränd liksom.