I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Alltså, inatt råkade jag vara uppe extra sent och började titta på dokumentären "Not dead yet" om gitarristen Jason Becker. Jag kunde inte gå och lägga mig utan att se klart. HUR kan man ens ha en sådan begåvning? Och HUR behåller man livsglädjen och fortsätter leva med ALS i över 22 år? Man dör av ALS, så är det! Men den här killen, han sitter hemma i sin rullstol och komponerar musik för brinnande livet. Jag är helt helt blown away. Här är hans hemsida om ni undrar vad jag babblar om:

http://jasonbeckerguitar.com/not_dead_yet.html

Du menar mig va?

Jag vet inte riktigt. Ärligt talat tycker jag det känns rätt jobbigt just nu. Det är lite som när man gjort en ivf och bara går och väntar och försöker behålla rätt inställning och energi och göra något vettigt, tänka på något annat, ladda för att orka ta besked man inte vill få, hoppas på det bästa,inte vara på dåligt humör, sova, komma upp på morgonen, vara som vanligt...

...fast att det finns något som inte alls är som vanligt. Och som man själv inte kan göra något åt. Känslora har väl kommit en liten aning ikapp mig också antar jag, så jag får väl kanske acceptera och tycka att det är okej att ha några dagar då det får vara lite lägre sinnesstämning. Annars är det kanske bara flykt och på låtsas. men det är segt.

Hvidis, jag vill veta mer om den där rockringen och vad det är för särskilt med den jämfört med dem man hade som barn? Är den viktad, så det är fråga om typ styrketränings-rock-away-and-go-crazy-tired-beyond-anything-you-ever-rocked-before, eller vad?

Här har det kommit massor av snö inatt. Det blev bländande vitt och nu ser det jättekonstigt ut att vintergäckens gula blommor lite skrämt kikar upp ur snön där den börjat smälta lite nu när solen värmer. Men, det ingår väl i den här årstiden.

Blommis ja jag menade dig. Blev lite fel så där på morgonen.... några köcka ord om att jag förstår precis hur du känner det tänker jagbinte bjuda på för det gör jag inte, hur ska man kunna göra det utan att varit i din situatuion? Men du har all min medmänsklighet och stöttning. Skrik gorma, gråt, eller gläds åt ngt som händer jag finns här

Tack ska du ha gumman! Jag gläder mig enormt över alla mina vänner och anhöriga-jag vet inte hur man gör för att behålla förståndet utan sitt nätverk. Jag vet ju redan eftter våra år, att vi alla finns här i vått och torrt-men det är gott att bli påmind.

Förövrigt så tror jag att det här med att kunna eller inte kunna förstå, kan bli lite av en egotripp. Alltså "iiiingen annan kan förstååååå hur det här är för mig-om de inte varit med om samma sak själva"
Självklart kan man inte på detaljnivå veta hur en exakt situation är att uppleva förrän man gör det inifrån-men faktiskt så tror jag ändå att man , om man är begåvad med nåågorlunda grundläggande empatisk förmåga, kan leva sig in i känslor av oro, hjälplöshet, rädsla, förlust, sorg och ren och skär smärta utan att man nödvändigtvis måste ha gjort exakt samma erfarenhet själv. De flesta av oss vet hur det känns när man blir riktigt rädd, eller när man hör någon meddela något som är lite för stort att ta in. Eller hur ens själva tanken på att förlora sitt barn hotar att slita hjärtat i bitar-eller hur paniken kryper längst ryggraden om man lever sig in i att man skulle orsaka en svår olycka eller vad som helst.

Det jag menar, är att man ju naturligtvis inte kan leva någon anans liv och var och ens smärta eller glädje upplevs ju inom just den personen. Men jag tror att man kan dela båda delarna i lite större utsträckning än vad man ibland tillåts. Ibland stänger vi själva ute andra med att ta patent på hur det känns menar jag.

Samtidigt som jag ju vet att kontakt med andra som verkligen har upplevt samma eller liknande saker, kan vara helt oväderligt. Kanske för att få en plattform där man kan få mötas i svarta skämt om sin situation eller skaka på huvudet åt andras korkade kommentarer osv. Igenkänning och "jamen eller HUR"

Det jag själv kan känna genom olika saker man gått igenom, är kanske att andra ibland tror att det är helt andra saker som är "värst" med situationen, än det jag själv upplever. Eller att folk har ett väldigt stort behov av att snabbt säga något som ska trösta. Något som starkt tenderar att bli klämkäckt. (i stil med "jamen du får vara glad för det barn du iallafall har") Och att det egentligen ofta är sig själva de försöker trösta på något  sätt. Jag har själv gjort likadant.

Ja, det var ett litet tankespår i ämnet...

Ligger mkt i det du säger Blommis. Jag uttrycker mig nog inte jätteklart o använde kanske lite fel ord. Jag kan mkt väl föredtälla mog skräcken, maktlösheten etc etc. Och jag förstår den. Men exakt uur drt är att befinna sig där du är nu kan jag inte föreställa mig. Äh rör jag till det mer nu?

Nej för tusan-det var inget fel på hur du uttryckte det!
Det är väl så man ofta känner, och säger med för den delen. Och jag tycker det är ett sätt att på något vis visa respekt för att den man talar med genomgår något som inte bara är att vifta bort.

Men jag har funderat en hel del över just det där genom åren. Inte minst under IVF-tiden. Även i allmänna trådar här på forumet tycker jag det ofta kommer upprörda reaktioner som att "du ska inte komma här och säga något för ingen som inte varit med om det jag varit, har rätt att säga något om hur jag reagerar eller beter mig". Precis som att man måste bevisa först att man genomlidit mycket nog själv för att ha något att komma med liksom. Som om all klokskap och vetskap bottnar i egna erfarenheter. I viss mån är det kanske så, men kanske kan det räcka med egna erfarenheter av livet i stort, utan att man alltid måste ha upplevt precis samma sak, tänker jag. Just när det kommer till allmänmänskliga saker som sorg, svek, vrede, besvikelse, rädsla och föralldel även glada och positiva saker.

Så mina egna funderingar var mest en högt tänkt tanke om något jag haft med mig ett tag. Och dina ord blev startskottet för mina. Fast jag förstod precis hur du menar och tycker inte alls att det är något konstigt eller fel.
Men jag tror man kan tänka sig för ibland när man har det svårt så man inte blir som en tonåring "för ni fattar ändå ingenting".
Ibland fattar folk ingenting och är helt dumma i huvudet-men ibland fattar fol mer än man tror. Eller ens vill att de ska kanske.

Själv har jag just varit på en rasande promenad ihop med min sambo och moget och samlat skrikit åt honom en stor del av vägen. Om att han fan inte fattar någonting alls. Eller åtminstone inte fattar att han behövs och kanske behöver visa att han finns där. Att jag kanske är mer erg än ledsen för att ledsen inte får lats och skrämmer mer och att han kanske kan låta bli att ta tonfallet personligt och bara låta mig ösa ur mig hur arg jag är. Som ni gjorde häromdagen. Istället för att bli "men herregud va´äré määääre???" ja VAD är det med mig?
Säg inte å ena sidan "jag tycker du borde reagera och det här är ju helt hemskt och vore det jag skulle jag bryta ihop totalt" och sedan undra vad det är med mig när det väl kommer en reaktion. Fan-han känner ju mig! Han borde veta efter 14 år att arg är ett ganska troligt scenario. Och att det inte är honom de thandlar oom.

det gör mig också så jävla jävla arg!!!
Jag FATTAR att en sådan här sak är påfrestande för den man lever med och att det är sorg och förtvivlan och oro för alla. Precis som när jag hade utmattningsdeppressionen. eller när vi höll på med IVF:erna. men jag är så in i själven jävla trött på att höra om alla andras  tankra om att "jag får ju förstååå att det här är jobbigt för blommannen också" vaddå OCKSÅ?
Jag känner att jag levt en jävligt lång tid med skuld. Nu kommer lastfartyget ångande igen, rakt emot mig där jag sitter i min lilla eka på öppet hav. Vem kan ro utan åror?
Och ett skepp kommer lastat. Med vaddå? Med skuld kommer skeppet lastat. "Du är en börda. Livet är svårt när det ska levas med dig. Du bidrar inte. Du är en belastning. Du kostar energi och suger ut den från dem som behöver sin energi till annat. Du är droppen som får bägaren att rinna över och orken att rinna ut. Du är för mycket. Ingen kan existera bredvid dig och växa och blomstra. Du kväver glädjen, orken och växtkraften. Du brer ut dig överallt med ditt ofruktsamma elände och ingenting slår ut i blom på dina grenar.Jämt ska det vara något med dig-alltid ska du komma dragande med något jobbigt"

Och så tar skulden mig. Våldtar mig igen och igen. Och jag ser oron och karftlösheten i min sambos hela kropp. Hur han kommer av sig. Tappar modet och inte tycker något alls är någon idé. Och jag tar på mig rollen att trösta. Trösta honom och peppa. Jag gör det ganska argt och skarp, men jag gör det. För man får inte ge upp. Inte säga att dä går allri å dä ä ingen idé. Inte låta Hjalmar...."å går dä så ä dä redan försent"

Jag vet inte. Alla andra tycks ibland så självklart och harmonikst "dela allt" och "gå vägen tillsammans". Och aldrig förlora närheten. Hålla ihop.

Jag tycker den där närheten ibland är förfärligt påfrestande. För i den ser man alla tusen känslor och måste tåla att stöta ihop med allt den andre känner.
Och man vill ha närhet-men vara ifred.
Och man vill att någon ska förstå-men helst bara krypa ihop och försvinna.
Och man vill ha tröst-men inget medlidande
Och man vill ha hjälp-men det går inte att hjälpa
Och man vill vara omtyckt-men arg
Och man vill bli buren-men inte betraktad som svag

En älskvärd bitch som har suttit på handlarnas trapp så länge att där växer mossa. Men inte fan har hon hittat sin papperslapp.

Nu bara måste jag sticka in näsan i den här tråden också.... Har bara "tjuvläst" lite förut

Måste får säga, Passionsblomman, att du fångar det där fruktansvärt svåra med närhet och distans i ett nära förhållande på ett helt fantastiskt sätt! Blir tårögd här när jag läser! Och känner så väl igen mig i det du beskriver. Tänker på hur sårbar och utlämnad man kan känna sig inför sin livskamrat, särskilt kanske när livet är riktigt tufft. Hur man på ett sätt vill lämna ut sig och bli fullständigt förstådd, men samtidigt hur rädslan kan lura för att vara "för mycket" eller "fel". 

Ibland vill man liksom bara bli behandlad som det spädbarn man en gång var, bli hållen och bekräftad och älskad (vilket man förstås hoppas att spädbarn får bli). Och så blir det inte riktigt så i den vuxna relationen, för där förväntas man ta ansvar och själv vara vuxen och klok osv. 

Jag TROR att nästan alla par har perioder när det skär sig, när man inte riktigt förstår varandra, när man lever i lite olika världar och det känns som om man glider ifrån varandra. Perioder när man tvivlar. Men är förhållandet starkt i grunden så hittar man ju oftast tillbaka till varandra, och jag tror att man får försöka luta sig tillbaka lite i den vissheten. Har man klarat av svåra saker tidigare tillsammans, så kommer man förmodligen göra det igen. 

Och så den där skulden! Tänk om man skulle kunna samla ihop all kraft som vi människor lägger på att känna skuld, det skulle alla gånger bli ett berg så högt att det inte gick att mäta! Och tänk om vi bara kunde ta skulden och slänga iväg den, vad skönt det skulle vara för oss alla! För oftast är ju skulden ONÖDIG!! (Okej, helt utan skulkänslor blir vi psykopater, men nu menar jag inom rimliga gränser!) 

Ja, det var nog vad jag ville säga just nu. Sitter själv här med en utmattningsdepression och brutna revben, så rätt som det är tar energin slut...  

Åh, Blommis, så det skär i hjärtat när jag läser om skulden du känner.

 

Det är så orättvist! Det är det sista du skulle behöva bära på utöver allt annat. Men jag kan förstå att det där fartyget kommer...

 

Men det är verkligen orättvist, för om det är någonstans en människa kan växa och blomstra, få glädje, ork och växtkraft så är det vid sidan av människor som du. Du som ser människorna omkring dig, även människor som inte är så nära (forumet här är ett exempel) och du bryr dig helt och fullt.

 

Det där fartyget skulle vi behöva spränga i bitar, men jag vet tyvärr inte hur.