I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Igår kväll när vi kom hem fick vi skotta oss fram till både huset och garaget och skotta fram min bil. Jösses vad det hade kommit mycket snö!!! Idag skiner solen och man önskar man tagit en dag ledigt till och ägnat sig åt längdåkning på isen istället för att sitta på kontoret...

 

Nu lunch!

 

Kramen till alla ♥

Vill skicka en kram till dig Blomman. Mer vet jag inte, varken vad jag kan göra eller skriva!!

Flamman, jag blir djupt avundsjuk på ert sportlov! Jag vill också!

Tack alla fina för att ni kramas och bryr er-det betyder verkligen jättemycket, precis som vanligt i vått och torrt...

För att försöka reda ut detta med det läskiga ordet tumör lite:

Oret i sig är latin och betyder helt sonika "knöl", preci som läkaren valde att skriva i brevet. att han valde ordet knöl istf just tumör, har jag min egen lilla teori om. Jag tror att han vet hur livrädda alla blir av just tumör-ordet och att det låter lite mildare med knöl då.

Hur som helst, tumör är lltså inte lika med cancer. (Och OM man har cancer finns det hundratalls olika cancertumörer btw)

Men, sedan finns det ett ganska spritt missförstånd runt ordet "godartad" också. För, en godartad tumör kan mycket väl sitta så illa till att den kostar en person livet eller allvarlig skada. En elakartad är när den sprider sig med metastaser-alltså skapar nya tumörer. en godartad håller sig för sig själv så att säga.

Sammantaget kan man ju säga, att inte är ordet tumör så himla kul-i synnerhet inte i kombination med placering i vitala delar av kroppen där det är lurigt att operera. MEN det är inte så att man automatiskt har fått någon slags dödsdom eller att det ens behöver vara särskilt dramatiskt i slutänden. Det kan finnas tumörer som inte växer, inte stör och inte skadar, så de kan vara kvar.

För egen del så utgår jag ifrån att man nu tänkt ta reda på mer exakt vad för tumör det är ffråga om i mitt huvud och vad för skada den riskerar att ställa till med, hur mycket den stör mitt hormonsystem och så vidare.

Jag har just nu fullt upp med att smälta de där raderna i brevet och tänker inte hetsa mig in i att ställa tusen frågor, få panik eller för den delen bryta ihop.
Idag har jag gått min solskenspromenad, gått 70 minuter på crosstrainern medans lyssnat på ljudbok och nu ska jag äta middag med min familj innan jag och en väninna ska gå på Katarina Woxneruds föreläsning "Ta hand om din kropp, var ska du annars bo?"

Vaken tid tycker jag att jag hanterar tankar och timmar väl. men när man lägger sig om kvällen och snuddar vid det mer grundläggande existensiella, som att leva eller dö och hur det skulle bli om en ev operation gick åt skogen...ja då är man rätt liten och rätt vaken i natten också.
Jag antar att jag måste ge mig själv plats och tillåtelse att känna och ta in alla delar av det här-även att vara liten och rädd, arg eller ledsen, vad som nu kommer upp. Än så änge är jag mest glad att något händer som för fram fakta-men där lurar nog en del känslosvall runt hörnet har jag en förmodan om.

Kram igen PB, jag hejar på här på kanten som jag skrev. Väldigt glad att du meddelade. Är på väg hem t familjen efter det årliga strategimötet på huvudkontoret. Kan meddela att södra Tyskland bjöd på vår! 15 grader o sol, sååå skönt! Synd att vi satt inne hela dagarna... Återvänder hem till svärmor i form av barnvakt (maken åkte t Hemsedal nu i eftermiddags) så blir en hel vecka utan honom snyft! Småtjejerna mår bra, urgoa om än ngt sena med talet. B pratar en massa rappakalja o en del enstavig. Mimmi är Mumin och bläblä är äpple osv. A däremot säger mamma o pappa än så länge ( men hon fattar allt o härmar på begäran). Jag tror de är inom normalspannet (hoppas det iaf). De blir ju 2 år i maj.... Moa är nu 5,5 år och stora tjejen; sitter uppe med oss o följer Mellon ( hejar såklart på Anton) Hon har lärt sig åka lite slalom i vinter, går på simskola o sånt som bowlingkalas, snart är hon väl kär också.... Kram på er!

Passionsblomman, har tänkt mycket på en ung släkting till mig som går  på undersökningar för en nyupptäckt knöl just nu också, tror oron är värst. Dem jag hör i min omgivning som fått verkliga sjukdomsbesked, då har det verkligen gått fort till faktiska medicinska åtgärder, så när man väl är där tror jag på att man blir väl omhändertagen. Men tankarna fram tills dess, alla om och all oro, det måste vara en sån pina. 

Själv bestämde jag mig i vintras för att alla småkrämpor jag hade var skelettumörer, dvs metastaser typ överallt (från oupptäckt och obefintlig huvudtumör...). Inget var det såklart, det var väl bara min underliggande nojja för att vara riktigt rejält allvarligt sjuk nu när bebisen var så ny och jag verkligen har nåt bräckligt och ömtåligt att värna om, som fick fritt spelrum. Jag brukar inte vara hönsig eller hypokondrisk annars eller rädd för något för egen del. Och lilla tjejen verkar fö rätt robust, lär klara sig i livet.

Tack f ö för alla grattis! 

Passionsblomman jag ska 14 mars på skiktröntgen för huvudet....pga långvarig värk av vänstra sidan om huvudet. Försöker att inte tänka det värsta och inte vara orolig i onödan...

Hoppas allt kommer gå bra för dig! Styrke Kramar

Mugglan! vad jättekul att se dig!  Inte bara för att du hejjar (vilkeet är ovärderligt) utan för att jag saknar dig här.

Anne, ja visst tusan är det tärande med oron. Ovisshet äter och oro tär.
jag tror din analys av din egen oro där var spot on-man är ganska tagen av storheten i ansvaret för något så litet som ett spädbarn. 

Jag har vetat ganska länge att något i min kropp inte alls är som det ska och pendlat mellan att slå på mig själv för att jag inte "skärper mig", och att försöka leta kraft att få någon att samla alla mina symptom och få ihop det till en helhet. Nu verkar det bli så,att mycket av det som vart och ett i sig kanske mest verkar som trams eller överkänslighet, (eller kan förklaras med "stress, depression, för stillasittande, vinter och mörkt, reaktion på barnlöshet och arbetslöshet, åldrande, för dålig sömn etc etc" dvs passar in på vilken svensk vintertrött latmask som helst typ) plötsligt faktiskt passar in i ett mönster som är logiskt.
Jag gillar logiskt. Därför känns det skönt på så vis, att nu är ovissheten i ett avseende mindre.

Å andra sidan ska man nu omfamna nya begrepp med sitt förstånd. Ta reda på. Vad blir nya fakta? Vad är det som kommer att hända? Och däri finns ju en insikt om att man inte har egen kontroll utan måste hänga med, lita på andra, vänta på tider och underkasta sig behandlingar all utifrån vad andra konstaterar , tror och bedömer.
Jag gillar bättre att ha egen kontroll. Normalt sett. Fast samtidigt är det ju en jädra tur att det finns folk som kan något man inte själv kan. Lite futtigt med bara det jag själv behärskar...

Sedan, och det är väl det som är "det värsta" just nu, kommer ju tankar om vad de olika sakerna egentligen kommer att innebära. Att man vet att mediciner ofta har biverkningar och kanske inte alls gör att man mår så värst bra-även om de hjälper på ett visst område.
 Att en operation alltid innebär risker och kan gå snett. att man kanske inte vaknar som samma person de sövde, för att något hände-eller att man faktiskt ibland inte vaknar alls. Eller om man får räkna med att något i kroppen kommer att gå förlorat.

Alla sådana saker är ju alltid något som ska vägas ihop inför vilken åtgärd som helst. Det är främst därför jag tycker det är så onödigt med sk "skönhetsoperationer", man utsätter sig för risk i onödan så att säga.

kärlekensbrudpar, jag förstår att det är spännande att stå inför undersökning-men det är ju som sagt verkligen viktigt att få veta vad som är och vad som inte är. Tack för din omtanke. Hoppas dina besked inte ska bli nedslående.

Jag drömde en skakande tydlig dröm nu inatt.

Jag och familjen med flera är i sällskap och ska åka tunnelbana utifrån förort in till New York City. (NY är ett resmål som Blompojken hett önskar, och vi har pratat om att åka dit när han fyller 14, dvs om två år, så det representerar en rolig och värdefull och spännande sak)

På tåget är det spännande känslor-lite ovant när man är småstadssvensk och hur ska vi hitta och vad roligt att vi är iväg. Vi pratar lite men är lite nervösa mitt i allt vimmel.

När vi kommer dit vi ska stiga av, saktar tåget in och eftersom det inte finns några dörrar, kan man ha ett ben utanför. Så jag ser min egen fot ovanför den terracottafärgade betongperrongen. Tåget saktar in mer och mer, men stannar inte. Jag ser att framåt börjar perongen ta slut och tunneln närmar sig. Jag förstår inte varför tåget inte stannar så vi kan stiga av. 
När jag tittar in i vagnen ser jag plötsligt att den är tom. Alla har stigit av utan att jag märkt det. I farten. Även min familj. Tittar ut bakåt längst perrongen med de finns inte där. Som uppslukade av jorden.
 
Ingen sa till mig att på den här resan måste man stiga av i farten. Jag hann inte med.
Nu finns det plötsligt dörrar på tåget och de stängs. Jag är helt ensam i vagnen och kan bara se skuggliknande figurer i de andra och vet att dem kan jag inte fråga. De är inga man kan få kontakt med. Jag tittar på min telefon, men den är stendöd.
Tåget åker vidare. Det går inte att se vart det är på väg och jag vet att jag inte kan stiga av. Jag ska åka någonstans dit jag aldrig varit förut och jag ska göra det ensam. Utan att veta hur man gör för att hitta tillbaka därifrån sedan. Och jag vet knappt vart det var jag skulle från början och minns inte riktigt varifrån jag kom. Jag vet med hela min varelse att nu gäller det att se till att klara sig.

När jag vaknade och skulle berätta den här drömmen för min sambo, började jag gråta-det kan ju inte vara en så mycket tydligare dröm menar jag. Min sambo tittade överraskat på mig och sa "men oj ojoj, var det sååå läsigt gumman-det var ju bara en dum dröm"
Herregud! Jag frågade honom vad han skulle behöva för slags dröm för att fatta att man bearbetar liv och död i sin undermedvetna? Hur trögfattad får man vara?Han sa att "min hjärna står inte ut med de där tankarna överhuvudtaget så jag tänker inte drömma om dem" Han sa vidare att vore det här han och hans eget huvud, sulle han vara så rädd att han bara låg i sängen med täcket över huvudet i fosterställning och kved. Så han tyckte att jag var väldigt stilla och samlad so far i allt det här. Så, han är kanske ingen drömtydare precis, men han är ganska rar ibland ändå.

Nåväl-det kanske inte var en så glasklar dröm för alla andra, vad vet jag, men för mig var det skakande tydligt och ett meddelande från mitt inre till mig själv om hur det kanske innerst inne känns.

Sorry att jag har kapat tråden til lromaninlägg om mig själv-jag hoppas ni känner er helt fria att vara här med ERA dgaras innehåll! Jag undrar hur ni har det-även om jag har fått den här grejen i huvudet, och jag behöver normala dagar med normalt prat om vardagliga saker för att hålla kursen genom allt.

Blomman blomman blomman blomman! En miljon varma hårda kramar till dig! En mycket tydlig dröm om hur du har det, gumman! Tårarna trillar och jag vill vara en av skuggighetens som är där vid din sida, som inte kan göra något, men jag kan vara där iallafall. Om jag får kapa din dröm! Tycker att den visar din styrka och din klarhet. Kram kram kram!