I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Tack så mycket!
Har läst i tråden några gånger, blivit berörd, gråtit lite, men också blivit glad av den fina, medmänskliga tonen.

Jo, jag kämpar på, varit sjukskriven flera månader nu, men nu när revbenen gick åt skogen så vet jag inte riktigt vad som är vad... det gör ju också att man blir trött och orkeslös, liksom. 

Blommis bra att du förstod vad jag menade. Lyckades sambon förså vad du menade o ta till sig det?

Idag har vi varit o badat o myst med Fru Bygg o familj. Sitter nu i bilen på väg norrut. Blir lite extra lång resa idag då vi skall vidare till svärisarna. Ska sova över där + att hunden spenderat dagen där

Daa hur har ni det?

Fru sy hur mår du?

Hur har alla det?

Hallå Lanovia!

Jag har försökt passa på att få dagsljus och lite solstrålar nu innan det stora snöovädret ska dra in. Men jädrar i min låda vad kallt det är fast soligt!  
Kommer ni ihåg ifjol den här tiden? Då hade vi någon slags värmebölja och rekord och jag minns att det var nästan 20 grader varmt och huggormarna kom fram och tinade upp sig på skogsstigen i solen.
Det kan jag ju säga, att den huggorm är inte född som skulle komma på idén att försöka sig på att ringla upp sig ur vintervilan nu. Den skulle gå av som en avbruten istapp.

Jag försöker mota undan tid genom att "crossa" och promenera. men nu har till min bedrövelse magen gjort tvärnit igen. jag som lyckades så br a med det där tarmreningsprogrammet jag gjorde, och efter det har allt varit frid och fröjd på den fronten. Nu är det sådär igen, att vikten ökar dag för dag helt enkelt för att jag inte få ur mig allt som behövs. Man får nästan panik faktiskt. Ursäkta samtalsämnet!

Panik var det i min dröm inatt igen.
Jag var i källaren och visste att en mördare också var där, men kunde inte se honom...classic...beväpnad med gasolbrännaren vi har att tända i pannan med (tung pjäs-bra att slå in skallen på någon med) vevar jag i blindo i mörkret. Småningom är han där-och jag eldar honom med gasolbrännaren för fullt och bara typ "eat this motherfucker!".
Under tiden kommer sambon ner i källaren, men han är upptagen i telefon och märker inte vad som händer, utan jag får klara mig själv. Till sist tar gasolen slut så lågan slocknar, och då är den jäveln såklart inte död, utan kommer hånleende emot mig med en skruvmejsel i näven. Jag vet genast att han tänkt köra in den i min hjärna rakt genom ögat. Jag skriker "hjälp mig nu" och sambon säger "men avbryt inte sådär! det finns fler än du i världen! Du får väl slåss!" " nu kan jag inget mer-jag har inget att slåss med, den tog slut och han har en skruvmejsel"  skriker jag. Men jag kan bara stå där och vänta på det oundvikliga.
Sedan vaknar jag.

Tja, man behöver ju inte precis vara reketforskare för att fatta min drömmar.

lanovia förresten, jag tror att sambon tog till sig och förstod. Tror. Han har iallafall kramat mig och sagt "det är inte så lätt" när jag haft mina utbrott. jag har inte haft så bra dagar. Det har börjat glida över i rektionsfas och vulkaner av vrede och maktlöshetskänslor. Jag inser att jag inte är kul att vara med för tillfället. Men det är så det är.

Förövrigt hoppas jag att tråden inte blivit ihjälslagen av all min svada och självupptagna ältande. Jag vill verkligen gärna höra om era liv, det hjälper att hålla saker lite normala.
Var är ni, vad gör ni?

oj vilken dröm :(.............jag har väldigt mycket raseri utbrott...har slutat med min citalopram och det märks...min sambo fick verkligen nog igår....vi ger det några dagar till men snart kanske jag måste börja om med dom igen...jag slutade med dom för jag tänkte att det kanske är biverkningar från dom jag haft. och fått huvudsmärtorna...

Kram passionsblomman önskar jag också kunde vara hurtig...jag önskar verkligen att jag kan gå ner i vikt, snart är det nog inte en chans i världen att jag kommer in i min bröllopsklänning längre...kläder har börjat gå sönder rent sagt...illa...det går går inte att göra ett sånt program igen?...förstår att det är jobbigt att det strular...:/

Är i kiruna håller man på att flyga bort iskallt!

Passionsblomman, kram! 

Här vinglar dagarna på med liten bebis, snart 5 månader. Just nu sover hon oroligt och krånglar lite med maten, mycket beror nog på att det händer mycket i henne och att allt är så spännande så det är svårt att koppla av och koncentrera sig. Vi provar också lite smakisar, men tar det ganska lugnt, kanske är det orolig mage i bakgrunden som spökar också. Igår fick hon första utbrottet av att vara rädd för nån, hennes skäggige farbror på besök här ville hålla henne,  och hon var helt hysterisk stackars liten, även efter att de suttit bredvid varann i flera timmar gick det inte alls. 

Från början var tanken att jag skulle vara ledig med henne över sommaren,  men makens jobbsituation är just nu sån (min inkomst har alltid varit stabilast i familjen) att vi funderar på att tidigarelägga skiftet. Lyssnar gärna på era ev erfarenheter av att bytas av, spelar det nån roll vid vilken ålder? Spelar roll för barnet alltså? I maj skulle hon närma sig 7 månader, i augusti som vi annars tänkt oss skulle hon vara drygt 9.