Här kommer nu en bra grej och en dålig grej:
Det dåliga först, eftersom det alltid är trevligare att sluta positivt.
En av mina allra äldsta vänner, som också var en av tärnorna på vårt bröllop, slutade helt höra av sig efter bröllopet och när jag äntligen fick tag på henne en månad senare ville hon att vi skulle ha en paus i vår vänskap. En paus. Jag trodde inte man hade pauser i vuxna vänskapsrelationer. Självklart kan det bölja naturligt upp och ner hur nära varandra man är, men att någon väljer att klippa av helt och bestämma att nu ska vi inte höras förrän jag har tänkt?
Hon tyckte hur som helst att vi bara hördes på mina "villkor" och att jag var för dålig på att svara på sms. - Jag är hemskt dålig på att svara på sms, tyvärr, till precis varenda en av vänner och familj. Ofta glömmer jag mobilen i väskan, ofta läser jag sms medan jag övar för att se om det är något akut (är det inget akut tänker jag att jag svarar när jag har övningspaus, vilket jag sedan ofta glömmer bort), ofta hittar jag sms som är över en vecka gamla som jag har glömt att svara på. Jag försöker verkligen bli bättre, men så bra som mina småsystrar är på att svara på sms kommer jag aldrig bli - de har ju mobilen med sig jämt och svarar inom en minut, även på sms som inte behöver svaras på!
Att vi skulle höras på mina villkor är väl precis hur det är - lika mycket som att vi också hörs på hennes villkor. Jobbar hon hela dagarna under veckorna är det ju ingen idé att jag ringer, och ringer jag för sent på kvällen orkar hon inte prata. För henne blir det för sent redan efter halv nio, vilket är en tid som jag oftast fortfarande övar på. Skulle det då vara bara på mina villkor för att jag inte har möjlighet att svara när hon ringer vid halv sju på kvällen? Eller för att jag har en av mina mest jobbfyllda helger, utan någon som helst ledig tid, på hela våren, just den helgen som hon för ovanlighetens skull inte har något inplanerat och därför försöker ringa flera gånger. En annan helg är det precis tvärtom, men det räknas tydligen fortfarande som att vi bara hörs på mina villkor?
Alltså, förlåt för den här svadan, men jag förstår verkligen inte. Nu vill hon inte höra något av mig alls förrän hon har tänkt klart, vad det nu innebär, och då kommer hon ringa upp och ska allt vara som vanligt då? Den här pausen är något hon funderat på hela våren, och ändå säger hon ingenting. Kommer på bröllopet och står vid min sida som tärna (brudfölje hade vi för att vi ville ha våra närmaste vänner sedan många år bredvid oss även på bröllopsdagen, inte för att det skulle se snyggt ut eller matcha eller något annat trams), för att direkt efter bara klippa av och vilja ha en paus. Jag tycker att det känns så oärligt att inte säga något alls, komma på vårt bröllop och låtsas att man är den där närmaste vännen utan att det faktiskt är så.
Det känns som att det nog blir ganska svårt att kunna reparera den vänskapen vi faktiskt har haft, om hon nu skulle vilja det. Hur ska man kunna känna förtroende för en vän som så tydligt har klippt av en?
MEN det positiva som jag är väldigt glad för just nu är operan! En viss Syrinx får massor av beröm från både dirigent och kollegor. 
Att flöjtkollegan råkar vara en av de främsta i en av orkestrarna här i staden och tycker att det är "verkligen är ett nöje" att spela med mig, gör ju att chanserna för mer jobb till hösten ökar markant! Hurra! En mängd duktiga musiker i orkestern, maken och jag är de klart minst rutinerade och etablerade. Roligt att allt funkar så bra då - ju mer man bygger upp sitt förtroendekapital, desto större chans att de vågar prova en på de stora institutionerna.
Två föreställningar kvar, imorgon och på lördag, då jag ska njuuuta av att få spela fantastisk musik med fantastiska musiker! 
Vilket elände med kissemissen...
