I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

FA-AN!!! Nu är jag i det där läget igen... Gaaaaah! Pappan har sms:at till T att han kommer 17/4 och att 19/4 (torsdag) åker de till fjällen med honom.

Frågan är då... Åker de på morgonen eller kvällen? Ska barnen ta ledigt från skolan torsdag OCH fredag eller bara fredag?? Fan i helvetes JÄVLAR att IDIOTJÄVELN inte kan helst sms:a mig och meddela.

OCH jag funderar skarpt på att följa min tänkta linje "det som inte sägs till mig personligen det existerar inte".  Men fan jag vill ju inte att ungarna ska komma ikläm... Och jag vill inte att de ska vara "budbärare" heller.

Åh FY  FAN vad jag är less på idiotens  barnsligheter

Hjälp mig någon..... Jag orkar inte tänka mer.... Hjärnan exploderar snart.

Flamman, vad jobbig han är som inte fattar att du behöver planera. Du har inget nummer till honom eller? Kan du inte låna Ts mobil och smsa honom att han får höra av sig till dig så du får veta lite vad som gäller runt omkring?
Skriva att det inte är några problem han får gärna ta med sig barnen men han måste höra av sig till dig först så du vet vad som gäller.

Trevlig läsning Fru sy.
Hur mår du efter operation?

Flamman, sms:a honom tillbaka.

"Hej, det här är F. Jag hör ryktas att du har planer på att komma hit och vill träffa barnen? Om det stämmer, så hör av dig till mig personligen snarast. Jag behöver veta hur din plan ser ut och om barnen behöver få ledigt från skolan. Och det är du och jag-inte du och barnen som ska prata ihop oss. Barnen längtar efter dig, så jag hoppas du ringer upp mig, så vi kan planera!"

Klokt skrivet Blommis

Lanovia, ja just det, något sådant skrev jag. Jag känner fortfarande attt man det hade varit häftigt med den där grejen "mor-dotter" och att det finns en väldigt speciell med allt det där, att bära, föda och amma hela mamamgrejen, och att det är en särskild storhet i kvinna till kvinna. Men, man vet ju aldrig hur allt blir, min son kanske träffar en tjej som aldrig haft särskilt nära relation med sin mammma, men kanske får en till mig, vad vet jag.

Men jag har allt större förståelse för dessa jobbiga föräldrar. De som överllt på BT gnälls över, hur de inte "kan klippa navelsträngen och sluta lägga sig i hans liv" etc. jag har en känsla av att det är lättare att bli den där jobbiga, än man tänkt sig. Att det man själv bara kommer att tycka är omsorg, och -just som du skriver-att man visar sitt intresse för deras liv, istället uppfattas som påträngande och ens inbjudan eller fråga om besök mer känns som måsten.

Men, fram till dess får man ju jobba på den relation man redan har med det barn som själv ännu så länge tycker att han väl aldrig behöver flytta ifrån det här huset. Det är tillräckligt mycket balansgång att gå i den vardag man redn har.