I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Tur att man kanske inte är helt överbeskyddande själv, utan att snörpet ingår iatt vara mamma....

Förstår knappt hur min mamma kunde släppa mig till nya Zeeland när jag var elva. I en månad. Med tre andra elvaåringar och en vuxen.... Då förstod jag ju inte att det skulle vara någon biggie, men idag tar jag hatten av!

Heloise: så jag rördes av ditt inlägg! Som Blommis skrev, er upplevelse har satt spår i hjärtat även hos oss som följde det här i tråden. Det tåras fortfarande i ögonen när jag tänker på Panzers berättelse.

 

Ur djupet av mitt hjärta: jag tror på dig och Panzer som fantastiska föräldrar även till Lillasyster. *kramar*

Lanovia: kram tillbaka!

Var det du som undrade om jag tar sömnmedicin än? I alla fall: en tablett istället för två. Ska peppa lite för att prova helt utan, när som helst nu.

 

*noterar tipset om vila istället för sömn, för det kan komma väl till pass. Väldigt snart*

Tror något inte riktigt stämmer där... dock inte säker på vilken diagnos som passar riktigt

Fullt möjligt. Men bäst att inte spekulera högt antar jag.
Jag blev bara så himla förvånad.

Alltså, det här sista gällde parvlarnas dagsömn... Inte min nattsömn, som man skulle kunna tro av inlägget i övrigt.

Ååååååååå jag skulle sakna ihjäl mig!

HUR ska jag kunna genomleva att han flyttar hemifrån och kanske inte ens tänker komma hem på julen! ''''''''' Tårar som skvätter rakt ut, ser ni va?

Tur att man har ett par år kvar att öva på, innan det blir dags.

Just det, ja. Och så snörper det lite till. *koncentrerar mig på det här med dagislämningen till att börja med*

*kramar Blommis*

Tur att det är långt kvar tills de flyttar hemifrån o inte kommer på jul. Blommis jag förstår att det var nerböst för er igår. Bra du är som vågade släppa iväg honom. O duktiga han som klarade dey.