Glad Påsk allihop!
Jag hoppas att ni och alla era kära får vara friska/ bli friska.
Jag har inte hunnit läsa ikapp men kastar mig in i tråden igen, annars blir det bara mer och mer att läsa ifatt 
Vi har det bra, jag mår lite bättre i illamåendet men har börjat få foglossning i framfogen. Nåväl det var väl dags för det. E sover ganska illa just nu och vaknar fler ggr per natt samt skittidigt. Det sliter på mig som är så jävla trött av lillasyster redan och på Panzer som får stå för markservicen ochha en skitgrining fru.
E är nog inne i en utvecklingsfas och har börjat resa sig mot saker, krypa så smått samt kasta släng pussar. Ljuvliga fantastiska unge!
Lillasyster beräknas bli utplockad mellan 9-13/7, troligast 9-10/7. Jag var på Aurorasamtal, oj vad jag behövde det! BM var underbar och jag fick ut mer av 2h med henne än alla otaliga timmar med kuratorer.
Jag funderar på om jag ska gå och prata med någon ang lillasysters ankomst, jag har en del funderingar och rädslor, sådana man "inte" får tänka/känna... ni vet. Typ kan jag älska lillasyster lika mtk som E? Kommer jag att kunna se lillasysters framsteg som lka stora som E's? Rent intelligensmässigt förstår jag att jag kommer att älska lillasyster lika mkt och glädjas åt henne lika mkt.
Men jag förlorade E, jag kan aldrig komma över att jag för ca 30 min var övertygad om att mitt barn var dött, inte rädd att hon skulle dö, fullständigt 100% övertygad om att hon var död!. Det genomsyrar allt, jag funderade aldrig över anknytningen med henne, jag hade ju trott att hon, mitt barn! Var död, när jag fick veta att hon levde så var det liksom inte fråga om knyta an, jag hade redan knytit an för allt vad mitt liv var värt! Varje dag som jag vaknar och ser henne så tänker jag "tack snälla" för att vi fick ha henne kvar!
Förhoppningsvis kommer lillasyster att födas fullgången och fullt frisk och syndromfri, hon kommer att kunna äta nappflaska utan att sluta andas, hon kommer att kunna åka bilbarnstol utan fara för sitt liv. Vända sig, rulla runt, sitta själv, krypa, gå, prata äta kommer att vara naturligt för henne( förhoppningsvis). Det kommer liksom bara att ske av sig självt, E har fått kämpa sig blå för varenda en av de sakerna. Klarar man av att bara vara glad för lillasysters framgångar, samtidigt som man vet att E fått slita 10ggr mer än "normala" barn för sina framgångar?
Nu vet ju jag att min oro är helt obefogad, vi kommer att dyrka lillasyster precis lika mkt som E, vi kommer att tycka att det är lika härligt första gången hon säger mamma/pappa som när E sa det etc. Men jag vill försäkra mig om att jag kan vara en lika bra mamma åt lillasyster som jag faktiskt är åt E. Att lillasyster får lika mkt tid, som E som alltid kommer att "kräva" mer hjälp får.
Många syskon till barn med ex DS säger ofta att de kände sig mindre värda, inte lika unika och speciella för de var "friska", jag vill för allt i världen inte bli en sådan förälder, eller att lillasyster ens ett ögonblick ska fundera över sitt värde!
Ja som ni märker är jag ju jävligt rolig just nu 
Sen så har vi iaf begränsat namnutvalen till följande, Ellen, Stella, Sophie/Sofie, Isabella/Isabelle, jag vill gärna trycka in Louise och Panzer kämpar för Beatrice, men troligast är Ellen eller Stella 
.
Ja så där har ni et tlitet egoinlägg ifrån mig och min värld .
puss på er alla!
Mini hade bara 37,9 imorse så jag hoppas det hr vänt nu.
