Välkomna till Tivoli Empatia!

Åh Tinga jag åt kanelbullar gjorda på surdeg i somras i Sthlm, det var de godaste bullarna jag ätit!!! *dregglar*

Kängu igen - du får komma hit och fika!

Åh söta du, det hade jag gärna gjort!!

Apropå mat, så kan jag berätta att jag ikväll hade en upplevelse som nästan gav mig gåshud på armarna - vi satt tillsammans hela familjen och åt middag, och alla åt samma mat. Vi hade potatisbullar och lingon med stekt korv, och Piff åt en halv prinskorv och några bitar potatisbulle utan att kväljas eller sätta i halsen det minsta. Det känns helt fantastiskt, i vår värld, att verkligen kunna sitta tillsammans och äta en måltid.

Ja, jag tror tyvärr att det är lite svårt att skicka kanelbullar per post; surdegskex att starta en deg på är nog lättare. Men erbjudandet kvarstår - den som har vägarna förbi får gärna komma in på en fika. Vi lär inte klämma alla 32 bullarna i helgen, så ni har nog några veckor på er.

Duktiga Piff men framförallt duktiga föräldrar, BRA jobbat Tinga & make!! Det är er förtjänst att ni kommit dit. Underbart att höra!!

Tusen tack, Kängu! Det känns väldigt skönt att äntligen börja se lite resultat av våra vedermödor. Vi fick i läxa av vår ätträningslogoped i början av sommaren att äta åtminstone ett mål mat tillsammans varje dag. I början var det jätteträligt, för inget av barnen åt något (även om Puff redan vid det laget åt hyfsat på dagis). Nu är det ju mycket roligare när de faktiskt äter lite vanlig mat. Ett av tricken med Piff är att bara ge honom pyttelite på tallriken. Idag fick han t ex 2 bitar sextondels prinskorv och ett par små bitar potatisbulle. När det är svalt och borta får han mer, för annars mular han in allt han har på tallriken i munnen, och det är ju svårt för vem som helst att svälja när munnen är så full av mat att kinderna står ut som på en hamster; det behöver man inte ha sväljsvårigheter för att få problem med. Dessutom är han numera jättestolt när han säger "Titta mamma, det är tomt både på tallriken och i munnen!" och så gapar han stort och visar att munnen är tom. Det är bättre för hans självförtroende att han får många små portioner och faktiskt äter upp det han får, än att det jämt blir en massa kvar på hans tallrik. Det gäller ju att göra maten och ätandet till en så positiv upplevelse som möjligt, men visst kändes det fånigt de första gångerna han fick de här pytteportionerna. Men nu när man ser att det funkar känns det helt rätt.

Jahapp! Både slut och svischad så det räcker.

Jag har först varit på AF i ena san, sedan skjutsat sambon till tåget rakt åt motsatt håll och annan tätort, sedan hem igen och hämta son och skjutsa honom till först dansen, sedan handbollsräning. Under hans handbollsträning gick jag racerfart två varv runt elljusspåret. Nu är jag värd att bara softa!

Det värsta är att sonen har bakat chokladbollar som står där i kylen och han har sagt att jag får ta en om jag vill....

Ååååh men herregud vad underbart! Jag sitter och ler stort här!