Välkomna till Tivoli Empatia!

Mugglan: Kan tänka mig att det är väääldigt tungt nu. KRAM!

Snorkis: Overklighetskänslan i det hela vet jag många som upplevt, det vet jag att vi pratade om i föräldragruppen, att det fanns en "jaha, när ska den här bebisen hämtas av sina riktiga föräldrar då"-känsla... Som dök upp litet då och då.

Porchez: Hoppas att festkänslan infinner sig och är på topp i helgen! Trots surpuppiga kollegor... Du har ju uppenbarligen gjort ett jättebra jobb, och blivit befordrad. Om de har något problem med det så är det ju ändå inte ditt problem, egentligen... Även om det såklart är tråkigt om det blir dålig stämning...

MSW - Vad bra att fler tänker så, det ger mig tröst, att det inte är självklart från början! *kram*

Porchez - Jag har massor med vänner som skulle kasta sig i bilen om jag bad dem, men det går inte, det är bara maken jag vill ha där, som vet vad vi gått igenom, som klarar av att plocka upp mig om jag ramlar ner i förtvivlan igen.

Muggles-  Snart är det över! Jag lovar! *kram*

har just fått rapport från makens första långresa med sonen... av 27 mil så var det jobbigt de sista 7... tjaa..  hårt liv... Alternativet att få en unge som inte gillar bilåkning finns dock inte.. och inte är det så illa heller. Men det är klart att det kan bli trist att åka så långt. Själv tycker jag nog mest att det är bra att maken får ta lite ensamt föräldraansvar på bortaplan... så rättvisetörstande är jag...

Kram till dig mugglan 

och en stor kram till dig Snorkis med

Porchez - Skönt att kollegorna pratat med idag iaf. Även om det är deras attitydproblem så är det ju förbannat trist att vara den utsatta... Inboxar dig ang mitt jobb!

MSW - I mitt landsting erbjuder de KUB till alla nu, oavsett ålder. Så var det inte förr och med Matilda gjorde jag inte KUB, för jag har heller inte åldern inne för att klassas som riskgrav pga ålder. När har du nästa träff med BM?

Muggles - Usch vad jobbigt du verkar ha det! Hoppas att det sätter igång snart! Vilken vecka är du i? Stor kram!

Snorkis - Kämpigt med maken borta! Förstår att det är honom du vill ha nära. Det där med att fatta att man ska ha barn, eller för den delen förstå det när man väl har ett, är ganska konstigt. Jag kan fortfarande känna förundran ibland över att Matilda bor här med oss, maken tycker att jag är skitkonstig när jag säger så, för jag kan såklart inte tänka mig ett liv utan henne, men ändå finns känslan där. Den här gången kan jag ju på ett teoretiskt sätt förstå att jag ska ha ett barn igen, men känslomässigt har jag inte förstått det. Kanske beror det på att jag inte riktigt vill förstå? Tänkte länge på det igår, eftersom jag kände mig sänkt efter gårdagens presentation av min ersättare, men jag tror att det hör samman med att förlossningen med Matilda var det värsta jag gjort i mitt liv. Det är en solskenshistoria på så sätt att jag fick med mig en underbar och frisk tjej hem, men fysiskt och mentalt var själva förlossningen och tiden efteråt ett mindre helvete. Jag är helt enkelt rädd att det ska bli så igen tror jag, och därför skjuter jag tankarna på barnet på framtiden. För dig är situationen en annan och såklart sju resor värre. Att tänka som du gör är väl ett sätt att skydda dig själv, antar jag. Har du fortfarande kontakt med ngn professionell som du kan prata med? Kanske kan vara bra att ventilera tankarna både inför och efter den här förlossningen med någon som är insatt i din bakgrund. Även om det säkert kommer att gå bra den här gången, så vet man ju inte vilka känslor som kan tänkas komma i samband med det. Stor kram!

BS - Trist med förkylning! Hoppas det ger med sig fort!

Stor kram till Mugglan!

Stora kramar Mugglan! Jag kan bara nästan sätta mig in i känslan att inte orka, panik att inte få luft nog, inte få plats med mat och inte kunna vila varken liggande eller sittande. Önskar att A o B får ändan ur och tittar ut nu!

Izzie - får du hjälp av någon att bearbeta förra förlossningen och planera inför kommande? Låter annars som en bra ide.

Snorkis - hoppas det kan få dig att känna dig lite bättre att de flesta, oavsett historia, har svårt att ta till sig att de om allt går bra får ett barn med sig från BB. Och första tiden gick vi också, som någon nämnde, och funderade över när de riktiga föräldrarna skulle komma. De som visste hur man gjorde...

(Faktiskt var det inte förrän Mindre var 7 månader och vi varit på utflykt till Anna W som jag kände mig riktigt trygg o säker i mammarollen. Jag kanske är ovanligt svårövertygad om min kompetens dock. )

Med andra barnet existerade inte detta tvivel på föräldraskapet tack och lov.

Och första tiden när man går ut med barnvagnen med bebis i så trodde jag alltid att någon skulle komma och säga att "det där är ju inte ditt barn förstår du väl - du har ju inga barn!" Minns första barnvagnspromenaden någonsin och hur utpumpad jag var av anspänningen efter ett kvarter eller så ... Man tyckte att det var så svårt att köra barnvagn eftersom man ville köra så mjukt som möjligt och var rädd att den lille skulle få hjärnskakning av minsta lilla skarv ...