Livets toppar och dalar

Morrn tjejer
September
Åh vad jag hoppas att du får se ett pickande litet hjärta där inne på torsdag ochj att det picket fortsätter tills bebisen kommer ut så där om 8 månader!

Angående att vara sträng mot sina barn så kan jag ha ångest över det ganska så ofta. Jag tycker by the way att det var helt rätt gjort att åka hem i den situation som var i köpcentret. Precis som cicci skrev så kändes det ju bra för dig. Jag skulle gjor det samma. Och jag tycker pb skrev himla bra om det. Det är ju ändå en förälders roll att lära barnen. Och det kan ju hända saker om man springer ifrån mamma.

Näe bra gjort.

Men åter till det jag började med. Jag kan trots att jag tycker att det är rätt att markera och uppfostra ha ångest över hur jag beter mig. Saken är den att jag tycker jag borde ha mer tålamod och att jag skäms över att jag blir arg. Just ”arghet” har jag ett enormt problem med. Jag hatar att jag blir så arg och ibland inte kan vara vuxen nog och kontrollera min ilska. Shit vad jag behöver jobba på det här området.

Shit vad jag svamlar!

Så man förstår, menar jag. Logiskt och pedagogiskt. Och september, klart du inte var för sträng!

Hej nenne
har du fått upp vaderna på tuttarna än?

Klart du inte har
Då skulle du ju föda barn

Angående arg och vara sträng osv
å håller jag helt emd om att man måste förklara för sina barn VARFÖR man reagerar som man gör oavsett om man reagerat fel eller rätt. Och sen tycker jag att det är viktigt att kunna be sina barn om ursäkt ifall man brister eller så. ärlighet och kommunikation. och att visa att man fortfarande älskar varandra efter ett bråk osv

Frullan, arga mamman - det är jag det. Igår morse var jag sådär otroligt pedagogisk, fick inte på henne kläderna & fick lyfta in henne i badrummet, hon blev skogstokig & illskrek av ren ilska, varpå jag (mogna 40-åriga kvinna) "brölade" tillbaka. Då blev hon tyst & snarare lite rädd, så då fick jag ju förklara på någorlunda pedagogiskt sätt (så gott det gick) varför mamma reagerar som hon gör...
Nu när jag skriver detta, så kan jag nästan inte låta bli att fnissa åt det, sådär i efterhand - sicken parodi liksom Den ena mognare än den andra, typ...
Men rent generellt så försöker jag också förklara varför jag blir arg & inbillar mig att Amanda förstår en hel del av det. Om hon gjort ngt hon inte får, så märks det så otroligt tydligt på henne när hon är ångerfull...

Summa summarum så tror jag inte att det är ngt barn härinne som far illa, bara det faktum att vi är så engagerade är ju ett kvitto på att vi VILL göra ngt bra. Likgiltighet & föräldrar som struntar i sina barn, det är ju då det går illa. Man gör så gott man kan liksom.

Frullan – ska ge det ett nytt försök idag. Håller med dig i övrigt, jag tror inte att det är så himla dåligt att bli jättearg – så länge de får höra varför och förlåt – då vet de att det är så man gör. Man får vara arg, bara man säger varför och sen ber om ursäkt så man blir sams. Det har man igen hundrafalt när de blir äldre och deras blivande sambos kommer tacka dig med guldtackor. Många har istället lärt sig att slå band på sina känslor, knyta näven i fickan, sura och sen låtsas som ingenting och då ska allt vara bra igen (?!) eller bara ryta ifrån och sen fattar man inte vad som hände alls.

Tack alla kloka och mer erfarna och PB, jag vill så gärna att du ska få fler barn på ett eller annat sätt att vara så klok med.

Jag reagerade nog som Frullan skrev, trots att jag kände att det var rätt just då får jag ångest efteråt och tänker på hur hon upplevde situationen.

Min mamma var nog rejält sträng & för all del är jag nog rätt sträng med, men det jag verkligen försöker tänka på & vara, där jag själv tycker/känner att hon brast, det är att förklara VARFÖR & faktist erkänna att man själv gjort fel då & då & kunna be om ursäkt.
Med henne var det som att prata med en vägg, gick aldrig att diskutera över huvud taget om ngt som hon sagt/bestämt. Hoppas att jag ska bli en ngt mer diplomatisk  mamma som går att prata med liksom...

Tjaba! JAG är här och vaken så här tidigt! *ritar kors i taket*

Frullan, jag läste i de små böckerna jag har sparat där jag ibland skrivit till min son. Överallt överallt överallt finns kommentarer om hur arg jag blir, hur ofta jag tappar tålamodet och hur hemskt jag tycker det är....Och aatt jag hoppas han ska veta trots allt hur älskad han är.
Usch! Jag får fasen tårar i ögonen när jag tänker på det!

Så, när jag ibland ser på honom och den fina kille han utvecklats till och hans mjuka , varma personlighet, så tänker jag med darr i hjärtat "tack gode Gud att han kunnat bli så här trots mig och min uselhet"

Andra dagar, när jag för ögonblicket förträngt alla mina tillkortakommanden, så sväller samma hjärta istället av stolthet och jag tar åt mig lite lite ära av att ha varit med och fostrat honom.

Sedan blir jag sådär förbannad igen, och hjärtat krymper, skäms och ängslas...

"Så går hela veckan, alla dagar och år.....harvar gnor och trälar och till sist ska jag dö"

*får plötsligt "fattig bonddräng" i skallen av oförklarliga skäl*